Boken växte fram ur min bakgrund i ett land inblandat i slavhandeln och där många slavar hämtades ifrån kombinerat med att jag sedan hamnade i Alabama, en plats där effekterna av slaveriet är så tydliga och rasismen väldigt explicit, säger Yaa Gyasi när jag träffar henne under hennes korta besök i Stockholm.

Hon flyttade från Ghana som tvååring och växte upp på olika platser i USA. Bokens handling rör sig växelvis mellan två släkter på båda sidor om Atlanten. En viktig utgångspunkt är Fästningen; ett slavfort där Effie lever som lokal fru, även kallad ”slyna”, till den brittiske guvernören. Vad hon inte vet är att hennes halvsyster Esi, befinner sig i fånghålorna under henne i väntan på att som slav forslas över till ”den nya världen”.

Den fästning som Yaa Gyasi hade i tankarna var Cape Coast Castle, ett av ungefär 40 slavfort vid Ghanas kust, byggt av bland annat Sverige på 1600-talet under namnet Carolusburg. Under 1700- och 1800-talet var det en betydande uppsamlingsplats för skeppning av slavar under i huvudsak nederländsk och brittisk flagg.

– När jag återvände till Ghana för att göra research inför min bok kom jag att besöka Cape Coast Castle och att vistas i dess fånghålor påverkade mig starkt. Guiden berättade om västafrikanernas roll i slavhandeln och hur de brittiska cheferna gifte sig med lokala kvinnor. Då visste jag omedelbart att berättelsen skulle utgå från två ghananska kvinnor som levde på fortet under helt olika förhållanden.

De generationer som följer efter Esi och Effie bär med sig slaveriet om än på olika sätt. Yaa Gyasi säger att hon är intresserad av tiden och hur den påverkar oss; hur fenomen ändrar skepnad och ibland närmast cykliskt återvänder; hur trauman nedärvs.

– För att fånga in en så lång tidsperiod – 250 år – behövde jag stanna upp vid så många generationer som möjligt för att göra det tydligt för läsaren var de olika händelserna hade sina rötter. Min bok tar upp hur det förflutna följer oss och om hur det förflutna faktiskt också handlar om nutiden.

Yaa Gyasi tar Black Lives Matter-rörelsen som exempel och säger att om man betraktar skjutningarna av obeväpnade svarta män som isolerade händelser är det kanske svårt att förstå upprördheten bakom. Utan ett historiskt sammanhang går mycket förståelse – och empati – förlorade.

– Arbetet med boken har hjälpt mig att förstå att historia inte är något som händer och sedan är det över. Historien är dynamisk: du är i den, du är del av den, just nu.

Ett tema som tydligt kommer fram i boken är rotlösheten, inte minst hos de amerikanskfödda generationer av slavättlingar som sällan vet något alls om sina ursprung. Yaa Gyasi återkommer till hur en av slavhandelns stora tragedier är det oförsonliga sätt på vilket familjer slets sönder. Jag frågar om hon tror att det därför i relationen till slaveriet har vuxit fram ett slags glapp i förståelsen mellan afrikaner och afroamerikaner.

– Ja, det ligger något i det. Det är viktigt att förstå att Cape Coast Castle för afroamerikaner är så djupt, djupt drabbande. Det är ett centralt minnesmärke för slaveriet och ligger på ghanansk mark men ändå kan ghananer gå förbi det varje dag och fortfarande känna att det är en plats som tillhör amerikaner eller britter.

En av bokens karaktärer, Yaw, är historielärare och introducerar sina elever till ämnet genom att understryka att vilken version av historien vi kommer att ta för den sanna är en fråga om maktpositioner. Han säger: ”När man läser historia måste man alltid fråga sig: Vems berättelse saknar jag? Vems röst tystades för att den andra skulle få höras?”.

Yaa Gyasi säger att det var något hon själv ständigt kom att fundera kring i arbetet med romanen.

– Så mycket i den här historien var nytt för mig och jag kom hela tiden att reflektera över varför det var så. Varför hör vi en sida av berättelsen men inte den andra? Och varför har vi inte tillgång till vissa berättelser?

Under Yaa Gyasis barndom var böcker hennes ständiga följeslagare och hon började tidigt att skriva. Ändå var det inte förrän hon kom i kontakt med Toni Morrisons Songs of Solomon i tonåren som hon insåg att skrivande var något som även en person som såg ut som henne kunde ha som jobb. På samma sätt hoppas hon att framgångarna med Vända hem ska kunna ge svarta ungdomar med författardrömmar inspiration.

Boken har hyllats både i USA och internationellt och sålts till 23 länder. Yaa Gyasi skrattar lågmält och säger att hon fortfarande har svårt att ta in den enorma succén. Särskilt berörd blir hon när människor – oftast afroamerikaner – hör av sig och säger att Vända hem har fått dem att börja forska i sina egna ursprung. Men det intensiva turnerandet med boken har också baksidor.

– Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit ifrån skrivandet under en så lång period som nu. Det känns konstigt att inte börja varje dag framför min dator. Skrivandet är för mig nästan meditativt. När jag skriver känner jag mig inte lika uppslukad av den omgivande världen som jag gör i varje annan del av mitt liv.