Pannkaketeorin – en uppmaning att tänka barnsligt | Fria Tidningen

Krönika


Kalle Karlsson
  • Om barn kan dela rättvist på förskolan borde även vuxna i samhället klara av det.
Fria Tidningen

Pannkaketeorin – en uppmaning att tänka barnsligt

Hur kommer det sig att förskolebarn kan dela rättvist på sin mest värdefulla resurs, pannkakor, men vuxna i samhället inte klarar av jämlik fördelning? Kalle Karlsson söker svaret i pannkaketeorin.

”Det skulle bli krig!” Orden kommer från en veteran med flera decenniers erfarenhet under bältet. Hennes svar är spontant och sekundsnabbt, utan någon som helst tvekan. Min fråga var vad som skulle hända om pannkakorna på förskolan skulle fördelas ojämlikt.

Ni som har spenderat era tidiga år på en förskola kanske kommer ihåg hur det var? De där magiska tillfällena när det vankades pannkakor till efterrätt. Om inte, så kan jag som före detta springvikarie i förskolevärlden berätta om hur det går till. Pannkakor på förskolan är sådan hårdvaluta att det får Donald Trumps pannben att framstå som fontanellen på ett rådjurskid i jämförelse. Ve den vuxen som inte fördelar dessa fettdrypande guldtackor efter en millimeterrättvisa, som skulle ha fått ledningen för Sovjetunionens paradkolchos att flämta sig gröna av avund.

Det är alltså av största möjliga vikt att pannkakorna fördelas extremt rättvist. Ett barn, en pannkaka – lika för alla. Samtidigt lägger den ärrade pedagogen snabbt till: ”Men våra barn är också jättebra på att känna av när någon behöver lite extra. De förstår om någon ibland kan behöva en extra pannkaka för att den är lite ledsen.”

Det verkar alltså inte bara vara millimeterrättvisa som är av intresse för barnen. Det är viktigt att resurserna fördelas jämlikt, men det finns samtidigt utrymme att förfördela den som för tillfället har störst behov. De här principerna upprätthålls av barn, mellan två och fem år gamla. Givetvis i samspel med deras pedagoger, men det är utan tvekan juniorerna som står vid rodret.

Om de yngsta av vårt släkte relativt smärtfritt klarar av att leva relativt jämlikt, hur kommer det sig då att vuxenvärlden så fullkomligt har tappat den förmågan? Hur är det möjligt för vuxna att tycka att det är moraliskt helt korrekt att förskolebarn ska behandlas jämlikt, men samtidigt vara helt okej med en skenande ojämlikhet vad gäller resursfördelningen i vuxenvärlden?

För det finns inte en chans att de som propagerar för att gigantiska löneskillnader är rimliga, skulle tycka att jag är lika lattjo som Baloo, om jag applicerade samma resonemang på deras barns förskola. Om jag skulle lassa upp tio pannkakor till Kenny och Zejneb, men bara en till Antonia och Marcus, då skulle det ta hus i helvete.

I min enkla skalle går det inte ihop. När försvinner den osvikliga känslan för jämlikhet? När slutar vi tänka barnsligt och varför? Vi borde behandla varje vuxen på exakt samma sätt som barnen behandlar varandra. Jämlikt men med några millimeter utrymme för att kompensera de som ramlar och skrapar ett knä. Fram med extrapannkakan och kanske till och med en pinnglass från frysen. Kanske till och med en stund i pedagogens knä. Trots att ingen annan får. Tycker du att det låter naivt, kanske på gränsen till lite barnsligt att tänka så? Tack!

ANNONS

© 2022 Fria Tidningen