Svenska hijabis både tar och bereder plats | Fria Tidningen
  • Manuset till Svenska Hijabis bygger på de medverkandes egna berättelser om livet och vardagen.
  • Ingen av de medverkande i pjäsen är professionella skådespelare från början utan medverkar i egenskap av verkliga personer.
  • Community-teater formen möjliggör för de medverkande att själva vara med och bestämma över pjäsens innehåll.
  • Svenska Hijabis vill visa unga muslimska kvinnor som hela individer och inte endast i egenskap av muslimer.
Fria Tidningen

Svenska hijabis både tar och bereder plats

Föreställningen Svenska Hijabis låter muslimska kvinnor finnas som individer och subjekt. Fria pratade med regissören America Vera-Zavala och två av de fem medverkande, Shama Vafaipour och Maryam Dinar om arbetet med pjäsen och resans gång.

Teaterföreställningen Svenska Hijabis väcktes som idé hos regissören America Vera-Zavala redan år 2009 i och med hennes föreställning ”Etnoporr” som turnerade med Riksteatern. Då hade hon under flera års tid hört hur hijabis behandlas i det offentliga rummet:

– Jag var på ett samtal där jag satt i en panel med en hijabi, jag såg henne stå inför publik och då fick jag väldigt konkret känslan av att ”det här vill jag se” som föreställning. Sedan dess har jag haft idén, den har funnits där men på något sätt har livet kommit emellan och lett till att jag inte gjorde det då. Men för två år sedan satte jag mig och författade en ansökan till Postkodlotteriet och så gjorde jag det.

För America var det självklart redan från början att projektet skulle bli inom community-teater, där man använder sig av verkliga berättelser och låter personerna bakom berättelserna själva framföra dem:

– Valet var att ha professionella skådespelare eller riktiga hijabis, och det valet kändes väldigt självklart. Jag hade inte gjort det här om jag skulle behöva göra det med professionella skådespelare.

America fortsätter:

– Det här är första gången som det görs en sådan här pjäs i Sverige, då har jag väldigt svårt att se att det skulle kunna göras med vanliga skådespelare. Hela poängen med community-teater är att de som står på scen är experter på sitt ämne.

För att hitta medverkande lade America upp intervjuförfrågningar i olika Facebook-grupper, bland annat Muslimska feminister och Muslimska postkolonialister. Idén var att intervjua personer både för bakgrundsinformation samt att hitta personer som skulle kunna tänka sig att stå på scen.

– Just den dagen då jag såg Americas inlägg på Facebook minns jag att jag var så frustrerad över rasister som hade skrivit olika saker på nätet, och så får jag syn på den här annonsen. Då kände jag ”det här måste jag göra!”, säger en av de medverkande, Shama Vafaipour.

Shama fick sedan med sig vännen Maryam Dinar på projektet, som till en början var tveksam inför tanken att stå på scen:

– Det var en väldigt läskig tanke att stå framför människor på scen. Sedan tänkte jag att det här kommer att vara väldigt utvecklande, och en del av historien. Det kommer att vara viktigt för andra människor. Jag tänkte att jag borde göra det här, för mig själv och för andra hijabis, säger Maryam.

America berättar att produktionen dock stötte på en del proteser redan innan föreställningarna hade hunnit visas:

– Aktivistgruppen Femen gjorde en aktion mot oss och Göteborgsposten förde på debattsidorna ett resonemang om att vi var emot den sekulära, västerländska demokratin. Det blev ett smakprov på hur islamofobin ser ut och hur man blir bemött när man ger sig i kast med de här frågorna.

Hur påverkade det er?

– För mig var det en bra erfarenhet att veta vad man kan tänka på och förvänta sig. För tjejerna blev det ganska peppande! Jag var orolig för att det skulle ta ifrån dem energi men det gav dem snarare energi, säger America.

De medverkande i Svenska Hijabis är samtliga i åldrarna 19-25, America tror att anledningen till att de flesta som anmälde intresse är unga ligger i att deras verklighet i och med sociala medier öppnar för ett annat samtal:

– I deras värld finns både det ständigt negativa; islamofobin, påhoppen, förolämpningarna, våldet. Men det finns också instagram, Facebook, olika stylister, mode och massor av positiva saker. Det finns både och. Därför tror jag att det finns ett skäl för dem att tala.

Shama och Maryam bekräftar att det finns en misstänksamhet gentemot media och kulturinstitutioner bland hijabis då representationen i bästa fall är bristfällig, men att det finns en annan motivation bland unga att tala:

– De lite äldre kanske redan har kämpat ”sin del” och helt enkelt inte orkar ta itu även med dessa frågor, de har gjort sitt och pallar bara inte mer, säger Maryam.

Shama framhåller vikten av community-teater som form för att möjliggöra sina berättelse:r

– Vi fick vara med och bestämma nästan allt! Nu får vi våra röster hörda, det är ingen annan som talar åt oss.

Föreställningen hade premiär i oktober 2016 på Dramaten i Stockholm och var egentligen inte planerad att fortsätta efter det men efterfrågan på extraföreställningar har varit enorm, varför pjäsen nu kommer att fortsätta sättas upp under våren 2017 i Malmö, Borlänge och på Dramaten igen.

– Responsen har varit jättepositiv och stärkande, man vill bara göra det mer och mer! När folk kommer fram till oss efter pjäsen och är synbart rörda, kanske har gråten i halsen, då känner man verkligen ”jag har gjort det här”, jag har fått den här människan att känna såhär mycket. Det är så otroligt mäktigt och häftigt, säger Maryam.

– Ingen av oss förväntade sig nog att få så mycket kärlek egentligen! Några reaktioner har varit att man aldrig får veta varför vi bär hijab, men det är själva poängen! Att vi inte ska behöva förklara oss utan att vi bara ska få vara oss själva, bekräftar Shama.

Att berövas sin individualitet är ett av islamofobins mest utmärkande drag, menar America. En muslim är bara en muslim och inte en hel individ i islamofobens ögon:

– För mig är det viktigt att å ena sidan berätta berättelsen om individen och å andra sidan om en grupp som är väldigt utsatt

America fortsätter:

– Mitt främsta syfte är att göra teater, inte att skriva en debattartikel. Däremot så tror jag inte att politiska motiv och konstnärlig upplevelse står i motsatsförhållande till varandra.

Både Shama och Maryam har påverkats av att medverka i Svenska Hijabis och ser en framtid inom att jobba vidare med frågor rörande hijabis och utsatthet på ett konstnärligt plan:

– En stor förändring som skett är att jag absolut inte var intresserad av teater tidigare, jag tänkte att det inte är någonting för mig. Men i och med den här pjäsen har jag verkligen börjat bli intresserad av teater och också börjat tycka att det är kul att se teater, säger Shama

Maryam vill även sträcka ut erfarenheterna till andra delar av livet:

– Jag vill fortsätta både på ett konstnärligt sätt men också akademiskt. Pjäsen har inspirerat mig till att börja läsa till socionom, jag vill jobba med utsatta människor vars röster ofta blir tystade, som till exempel hijabis.

America reflekterar över erfarenheterna som Svenska Hijabis fört med sig:

– Jag tycker om att folk känner att vi har skapat ett tryggt rum där man kan visa känslor och exempelvis gråta. Att skapa en plats där man får sörja och kramas, reflektera över erfarenheter i ett större rum. Att ta en så stor del av ett offentligt rum och göra det till vårt. Det offentliga rummet är ett rum där hijabis mer eller mindre alltid är otrygga. Helt plötsligt har vi skapat ett tryggt rum mitt i den offentligheten.

Rekommenderade artiklar

”Det finns en omedvetenhet kring hedersvåld”

För 20 år sedan skrev Christina Wahldén den omvälvande boken Kort kjol, där en ung kvinna tampades med sviterna av att ha blivit våldtagen. Nu är författaren tillbaka med Falafelflickorna, en deckare om hedersproblematik riktad till barn.

Cinemafrica firar 20 år

Filmfestivalen Cinemafrica har efter 20 år etablerat sin status som tongivande inom det svenska kulturlandskapet.

Den svenska abortens historia

Abort i Sverige har inte alltid skett på kvinnans villkor. I sin nya bok Kvinnotrubbel kartlägger Lena Lennerhed den svenska abortens historia.

© 2018 Fria Tidningen