Syndarna och syndabockarna | Fria Tidningen

Debatt


Vian Tahir
  • Migranter har ofta lägre pension än infödda svenskar i och med förändringar i pensionssystemet. Ändå benämns de sällan som etablissemangets förlorare.
Fria Tidningen

Syndarna och syndabockarna

I samtalet kring vilka som förlorar mest på välfärdsstatens nedmonteringar ligger fokus ofta på de så kallade ”missnöjesväljarna” och sällan på vilka som faktiskt drabbas av dessas missnöje, skriver nätsäkerhetsexperten Vian Tahir.

Jag minns när jag var på valvaka och den sista kvarten diskuterades Sverigedemokraterna. Det jag inte visste då var hur många fler gånger jag skulle behöva göra ungefär samma poäng som jag gjorde då. Tre år senare står Donald Trump för dörren och diskussionen är densamma. Den om väljarnas motiv, hur vi måste förstå dessa väljare och framför allt deras frustration. Och det är samma två saker som skaver inom mig nu, lika mycket som de gjorde då. Självklart handlar det om rasism, men inte rasismen i SD:s politik, bland partiets representanter, medlemmar eller väljare. Det är rasismen som ligger som en tjock dimma över hela diskussionen i sig.

Oavsett vilken antirasistisk teori någon svär vid tror jag vi alla kan enas om en samma inledning: Rasism är tron på att människor kan delas upp i olika grupper beroende på födelseplats, utseende eller religion och åsikten att de här grupperna är olika mycket värda.

Vare sig människor röstar på SD i protest, på grund av missriktat hopp, eller tja, för att de är rasister, så är de här personerna villiga att kompromissa med vissa människors liv. Det är människor som kan jämka med våra mänskliga rättigheter för att de tror att de kommer få en bättre pension, ett jobb, möjligheten att jäklas med etablissemanget eller för att de hatar oss. Och att sätta sig över vissa människor, att kompromissa med vissa människors rättigheter för att själv få en bättre tillvaro är rasistiskt i sig. Att vara villig att offra människor beroende på vår födelseplats, våra namn, vår hudfärg, vår hårfärg eller vår religion för sin egen inbillade välfärds skull, det är rasism.

Men ändå vill så många empatisera med dessa väljare, försöka förstå dem. Jag är inte emot empati eller förståelse. Det jag reagerar på är var den riktas och vilka som då glöms bort. Det pratas nämligen väldigt mycket om hur tufft det är för de som väljer att rösta på ett rasistiskt parti. Jag hör så ofta hur det pratas om Sven som blev uppsagd från bruket och Selmas låga pension. Men våra föräldrar då? Abdul och Jadwiga som kastades ner för klasstegen till botten så fort de flyttade hit och sen mödosamt slitit sig uppåt bara för avsluta resan med pensioner som de inte kan leva på? När ska det pratas om dem? Och när ska det empatiseras med att till råga på allt som den försämrade välfärden leder till, så är de dessutom måltavlor för den rasistiska politiken som SD för?

Låt oss göra lite enkel överslagsräkning. Ungefär 7 miljoner människor var röstberättigade i Sverige i valet 2014. Av dessa röstade ungefär 84 procent, alltså 5,8 miljoner. Av dessa röstade 13 procent, alltså 740 000 på SD. Ungefär 15 procent, 1,5 miljoner av Sveriges befolkning har migrerat hit. Antalet människor som blir drabbade av en rasistisk politik är alltså fler än de som röstat på den.

En väldigt välanvänd invändning är att ”vi måste fokusera på problemet för att lösa det”. Men det finns en annan väg, eller kanske en tredje till och med. För medan så många fokuserar på att prata om 13 procent av väljarna så missas en helt annan mycket större grupp: De 14 procent röstberättigade som inte röstade. Än en gång slås jag av samma sak: Vilka det är som ignoreras.

För det undersökningar visar är att det är stora skillnader inom kommuner och att valdeltagandet är väldigt lågt i vissa områden. Tydligast blir det i storstäderna, där rasifierade förorter, där arbetarklassområden, har lägst valdeltagande. Men det tycks försvinna ur människors medvetande när det pratas om att ”arbetarklassen” röstar på SD och allra tydligast blir det i kontrasten mellan samtalet om väljarna och det undersökningar visar.

För det är inte ”arbetarklassen” som åsyftas. Det är den delen av arbetarklassen som inte drabbas av partiets politik. Det är den vita arbetarklassen, den icke-rasifierade arbetarklassen, den för att låna en annan krönikörs smutsiga men ack så talande ord: pursvenska. Det är den pursvenska arbetarklassen det pratas om. Det är den pursvenska arbetarklassen som ska förstås. Och det är den pursvenska arbetarklassen som ska få hjälp.

Ironin går inte att undgå, när den stora delen av arbetarklassen som blir rasifierad också blir ignorerad.

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria Tidningen