Uppkäftig punkhistoria | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Please kill me Författare: Legs McNeill och Gillian McCain Förlag: Modernista Övers: Dan Andersson

  • Legs McNeill och Gillian McCain.
Fria Tidningen

Uppkäftig punkhistoria

Legs McNeill och Gillian McCain dokumenterar punkrörelsen i boken Please kill me. Uppfriskande läsning, tycker Patrik Persson.

Utgångspunkten är New York, 1967 och de musiker och artister som fanns runt klubben CBGB:s och Andy Warhols The Factory. En av dem är Lou Reed, vars far ville att han skulle bli reservofficer. När Reed inte ville det skickades han till mentalsjukhus och fick elchockbehandling mot homosexualitet. Sedan bildade han Velvet Underground och skrev låtar som Heroine och I’m waiting for the man.

Presentationen som författarna väljer är punkig i sig själv. Please kill me är inte deras försök att berätta, förklara och tolka punken som fenomen. Det är intervjucitat från punkarna, nedskrivna rakt upp och ner.

Det känns inledningsvis som att det kommer att bli pladdrigt att läsa. Så blir det inte. Istället är det med en stigande fascination jag tar till mig prat från Iggy Pop, Patti Smith, Malcolm McLaren och en lång rad andra.

Under läsningen får jag återkommande associationer till en av mina favoritpassager ur konstteorin. I essän Konst och antikonst skriver Susan Sontag att Ingmar Bergmans filmer är så bra att de lyckas segra över sin regissörs pretentiösa avsikter. Andemeningen är att Sontag tröttnat på ett sätt att närma sig konst med synsättet att ”X egentligen betyder A”.

Det är knappast en slump att den postmoderna teoretikern Sontag var någorlunda samtida med Velvet Underground, The Stooges och Ramones. Inte heller att författarna till Please kill me väljer att inte försöka förstå och tolka.

Det är verkligen ”den ocensurerade historien” och det är upp till läsaren att tycka att historien är cool eller motbjudande.

För den som ändå inte kan lägga band på sina pretentiösa avsikter finns det gott om råmaterial i Please kill me att försöka tolka och förstå.

Miljön är grabbig så det förslår. The Stooges verkar inte kunna få nog av att visa kuken för varandra. Ramones pissar i en ölflaska och bjuder det till Johnny Rotten när han hälsade på dem på hotellrummet.

I det avseendet skiljer sig bandgrabbarna mindre från ”publiken av fotbollskillar” som de föraktar än de förmodligen skulle vara bekväma med att inse. Mäns homosociala beteenden är sig rätt lika, vare sig det är fotboll och öl, korvstoppning och skägg eller rock’n roll och knark som förenar.

Intressant är glidningen som sker när England tar över punken från de amerikanska förebilderna. I grova drag går punken då från ett uttryck för frustrerad och missanpassad, amerikansk medelklass till ett uttryck för förbannad, missanpassad brittisk arbetarklass. Det framgår att åtminstone några av de amerikanska artisterna blir skärrade över hur deras musik och attityd tolkas av de brittiska banden.

Författaren Legs McNeill var själv en del av punken, med sitt magasin Punk. I ett prat från honom gör han ett försök att förstå: ”Det bästa med punken var att det inte fanns någon politisk agenda”, ”verklig frihet, personlig frihet”, ”att vara så stötande som möjligt”.

Sedan slutar han och säger: ”När jag tänker tillbaka på det så var de roligaste kvällarna de när jag bara söp mig full och gick runt i East village och sparkade på soptunnorna”.

Det sammanfattar punken. Och det sammanfattar även boken Please kill me.

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

© 2019 Fria Tidningen