”Sista skriken från en utdöende mänsklighet” | Fria Tidningen
  • I sitt nya teaterperformanceverk söker sig Stina Kajaso till djungeln. Föreställningen har arbetas fram genom improvisation utifrån textresearch, DIY-estetik och populärkulturella referenser.
  • Stina Kajaso.
Fria Tidningen

”Sista skriken från en utdöende mänsklighet”

Dramatikern och konstnären Stina Kajasos teaterperformanceföreställning utgår från Rudyard Kiplings klassiska Djungelboken. ”Jag har alltid med populärkulturella referenser i mina verk och Djungelboken har alla ett förhållande till”, säger Kajaso.

Det är dagarna innan premiären av Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4 på Dramalabbet i Stockholm och Stina Kajaso är på väg till dagens repetition. Hon säger att det varit en tidig morgon då ettåringen hemma valde att vakna lite för tidigt.

Föreställningen med den svåruttalade titeln har sin premiär i morgon, lördag, och beskrivs som en resa in i djungelns mörker. En plats där ingen kan höra dina skrik, en del djungelvrål utlovas hur som helst från Kajaso som hämtat inspiration till föreställningen från Djungelboken.

– Om man har läst Djungelboken finns säkert en del igenkänning, men det är lika mycket sista skriken från en utdöende mänsklighet som väntas, säger Stina Kajaso, i ett försök att beskriva innehållet.

Vad var det i Djungelboken som du fastnade för?

– Världsbilden som Kipling målar upp i Djungelboken är intressant, den är ju skriven under den koloniala era och i boken speglas detta i att allt kan tämjas och kontrolleras. Mowgli är knappast en sympatisk karaktär i boken, han är väldigt dominant i sitt förhållande till djuren. Jag fascineras också av hur djur förmänskligas i Disneyfilmer, vilket leder till ett slags romantiserande av naturen.

Användandet av populärkulturella referenser är en arbetsmetod som är genomgående för Stina Kajaso. Tidigare har hon bland annat inspirerats av Werner Herzogs Grizzly Man, en film om björnentusiasten Timothy Treadwells liv och död

– Jag är väldigt inspirerad av popkultur överlag. Man behöver inte ha sett det jag refererar till, men det ger ett extra lager. Det går att känna igen delar från Djungelboken, men samtidigt är det en hel del andra referenser som dyker upp.

Det fragmentariska berättandet är ett återkommande drag hos Kajaso, och går närmast att beskriva som ett slags zappandets estetik.

– Jag blev satt framför tv: n som liten, och det är nog så min hjärna fungerar. Jag behöver tempo och flera lager för att hålla intresset uppe. Det är svårt för mig att vara linjär, konstaterar Stina.

I nästa andetag säger hon att teater kan vara så oerhört tråkigt, vilket gör att man bara går dit en gång.

– Det jag gör kanske går att beskriva som teater för de som inte gillar teater. Jag strävare efter en form som kan locka dem som normalt inte pallar att gå iväg på teater.

Att ha tråkigt på en föreställning signerad Stina Kajaso verkar svårt. Och en av hennes ambitioner är att underhålla och locka till skratt.

– Samtidigt väjer jag inte för allvar. Jag väljer att göra den här föreställningen i den mörkaste tid som finns. Men förutom att reflektera över allvarliga saker tycker jag att skratt också har ett värde. Jag vill underhålla, samtidigt finns min galghumor närvarande, vilket ger en viss svärta till det hela.

Det är i dag omöjligt att titta sig omkring och säga ”allt är bra”, säger Stina Kajaso.

– Jag har en bekant som har kurser i negativt tänkande. Och som hon ser det är det här med mindfullness helt feltolkat. Det handlar inte om att gå omkring och försöka ha det bra, det borde handla om att se verkligheten för vad den är. Det kan vara något fint att vara i verkligheten, att konfrontera den istället för att fly undan, vilket jag känner att jag gör ibland.

Djungeläventyret Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4 ger inte på svaren på samhällsproblemen, men ett befriande primalskrik ska heller inte underskattas.

– Att stå i djungeln och skrika som en arg nallebjörn kanske inte är det mest konstruktiva. Men det är befriande och samtidigt känns det som att det är just det man vill göra just nu, säger Stina Kajaso.

Att nå ut till en bred publik är givetvis en målsättning för Kajaso, samtidigt är hon medveten om att teaterperformance är en smal genre.

– Performancekonst är avskräckande för många. De flesta tänker på en tant som rullar runt i slem. Och även teater uppfattas av många som svåråtkomligt. Att då kombinera dessa till teaterperformance är att göra det svårt för sig. Givetvis vill jag att många ska komma och titta, men samtidigt är jag medveten om svårigheterna med att nå ut brett. Samtidigt vet man aldrig. Det är alltid kul när det är fullt med folk på arrangemang som jag inte trodde skulle locka många. Ta som exempel Socialistisk forum. Jag blir alltid lika lycklig av att se att så många går dit.

En bra ingång till Stina Kajasos konstnärliga universum är att besöka hennes blogg SONOFDAD.

– Den är viktig för mig och har fungerat som ett pågående konstprojekt sedan 2007. Jag skriver, gör bildcollage och dokumenterar allt jag gör och det ligger sedan till grund för mina föreställningar, säger Stina Kajaso.

Fakta: 

Stina Kajaso

Yrke: Skådespelare, regissör och dramatiker.

Bosatt: Uddebo

Utbildning: Akademi for Scenekunst i Fredrikstad, Norge och på Teaterhögskolan i Malmö.

Tidigare: soloföreställningarna Knif, Das Boot och Grizzly Man 2

Aktuell med: Lillami$$rudeyardkippling- S01E01.mp4 på Dramalabbet.

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

© 2019 Fria Tidningen