Trump i Vita huset ­– det hunsade imperiets revansch | Fria Tidningen
Per Björklund

Inledare


Trumps utrikespolitik

  • Vad händer när fler och fler amerikaner känner att den ekonomiska makten håller på att glida dem ur händerna, samtidigt som de fortfarande besitter världens dödligaste vapenarsenal?
  • För Donald Trump är svaret på vad USA ska göra åt att den ekonomiska makten håller på att glida dem ur händerna: Make America Great Again.
  • Trumps rådgivare Mike Flynn tillhör en generation av officerare som aldrig fick uppleva någon ärorik seger och som inte har gett upp tanken på revansch i det misslyckade ”kriget mot terrorismen”.
Fria Tidningen

Trump i Vita huset ­– det hunsade imperiets revansch

Trots alla tvetydigheter och motsägelser i Trumps utrikespolitiska uttalanden är den övergripande visionen tydlig: att återupprätta USA:s ekonomiska makt genom militär upprustning och folklig mobilisering för nationell pånyttfödelse, skriver Per Björklund i en analys av Trumps väntade utrikespolitik.

När det stod klart att Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet var Rysslands president Vladimir Putin en av de första världsledarna att gratulera. Bland USA:s allierade var reaktionerna mer dämpade eller öppet kritiska. I en kolumn i Washington Post skrev Sveriges förre utrikesminister Carl Bild att Trumps valseger kan vara ”slutet på västvärlden som vi känner den”. De stabila allianser och den frihandel som ”generationer av amerikanska och europeiska statsmän har arbetat med att uppnå” står nu på spel, menar Bildt. Och han är knappast ensam om att hysa sådana farhågor.

Oron för vad som kan hända med en högerpopulist vid makten i USA är så klart befogad. Men hur kunde egentligen en Moskvavänlig isolationist som beskrivs som ett hot mot ”västvärlden som vi känner den” vinna presidentvalet? Och till råga på allt med hjälp av i stort sett samma republikanska väljargrupper som röstade fram Ronald Reagan och George W Bush, utrikespolitiska hökar som utmålade sig själva som den fria världens ledare? Och går det alls att förutse vilken utrikespolitik Trump kommer att föra?

Hotet om att lämna Nato fick Hillary Clinton att beskriva Trump som ”temperamentsmässigt olämplig”. Men frågan är om hans uttalanden verkligen ska ses som utslag av bristande impulskontroll, eller om de snarare varit väl kalkylerade för att tilltala de väljare som Trump vänder sig till. Den som verkligen vill förstå hur världen kan förändras med Trump som president gör klokt i att gräva djupare än valrörelsens medieskandaler.

Trump har i själva verket varit tydlig med att Nato-kritiken inte handlar om att militäralliansen inte längre behövs. Hans budskap är istället att USA betalar en tung börda för att försvara Europa samtidigt som bara en handfull medlemsländer lever upp till åtagandet att lägga 2 procent av BNP på militären. Medan USA engagerar sig i till exempel Ukraina tycks länder i regionen ”inte bry sig lika mycket som oss”, enligt Trump (CNN, 21 mars). Nato bildades när USA var ett ”rikare land”, men ”vi är inte rika längre. Vi lånar pengar, vi lånar massor av pengar. Vi lånar pengar av Kina, vilket är en helt otrolig situation”.

För en utomstående kan det tyckas märkligt att budskapet att USA inte längre är rikt går hem hos amerikanska väljare. Men det är egentligen inte konstigt. Sedan 1970-talet har sju miljoner jobb försvunnit i den amerikanska industrin. Medianlönen för amerikaner utan högre utbildning är i dag nästan 30 procent lägre än 1973, enligt officiell statistik. Balans i utrikeshandeln har ersatts med växande underskott. Sedan 1950 har USA:s andel av världens BNP nästan halverats, från 30 till 16 procent, och Kina förutspås inom ett par år ha tagit över rollen som världens största ekonomi. Att de flesta kineser fortfarande lever i fattigdom är förmodligen en klen tröst för en nation som under generationer vant sig vid att vara världens rikaste.

Kanske är fenomenet Trump svaret på en fråga som experter på internationella relationer ägnat stor möda åt att besvara på senare år: hur kommer den nya ekonomiska maktbalansen påverka globala politiska och militära relationer? Eller för att tala klarspråk: Vad händer när fler och fler amerikaner känner att den ekonomiska makten håller på att glida dem ur händerna, samtidigt som de fortfarande besitter världens dödligaste vapenarsenal?

För Trump är svaret enkelt: Make America Great Again. Återuppbygg industrin och infrastrukturen och rusta upp militären. ”Stå upp mot Kina” och tvinga fram mer gynnsamma handelsavtal ”med alla medel”. Utpressa allierade i Europa och Asien till att betala mer för sitt militära beskydd.

När Trump dessutom lovar att ”sätta nytt amerikanskt stål i ryggraden på det här landet” är det svårt att inte associera till nazismens Tyskland. Det tidigare 1900-talets unika historia och andra världskrigets ohyggliga konsekvenser gör det lätt att avfärda sådana liknelser som vulgära och ohistoriska. Men kanske hindrar det oss bara från att se att hur många de gemensamma dragen faktiskt är?

Liksom Tyskland på 1930-talet har USA drabbats av den svåraste ekonomiska krisen på flera generationer. En fjärdedel av den växande statsskulden ägs av ett Kina med ambitioner på världsherravälde, om man får tro konservativa debattörer och strateger. Tusentals människoliv och oräkneliga miljarder dollar har slösats på misslyckade krig i Afghanistan och Irak. Trots 15 år av ”krig mot terrorismen” tycks terrorhotet bara ha ökat, inte minst på hemmaplan. USA har tappat kontrollen över sin egen bakgård i Syd- och Mellanamerika och i både Mellanöstern och Europa framstår Ryssland som den stora vinnaren. Putins annektering av Krim har förödmjukat väst samtidigt som hans djärvhet väcker en illa dold beundran bland konservativa politiker.

Liksom 1900-talets fascister vänder sig Trump och hans anhängare lika mycket mot inre fiender som mot yttre. ”Crooked Hillary” blev en symbol för ett korrupt politiskt etablissemang som gång på gång sålt ut landets intressen. De retirerade från Irak i förtid för att plocka poäng inför valet 2012, vilket banade väg för terrorgruppen IS framväxt. De har ”kapitulerat” inför Iran och Castro-regimen i Kuba, och skrivit under ett klimatavtal som är en ”kinesisk konspiration” mot amerikansk industri. Deras ”politiska korrekthet” har stått i vägen för kampen mot islamistisk terror både utom och inom landets gränser.

I ett hetsigt tal på Republikanernas partikonvent i juli menade Trumps nationella säkerhetsrådgivare, den före detta generalen Mike Flynn, att Obamas ”tomma ord och omdömeslösa retorik” gjort att världen ”varken respekterar Amerikas ord eller fruktar vår styrka”. Under samma tal stämde Flynn in i talkörer som krävde att Hillary Clinton skulle ”låsas in”.

För Flynn är det personligt. År 2014 tvingades han bort från posten som chef för den militära underrättelsetjänsten DIA, enligt honom själv för att han ifrågasatte Obama-administrationens bild att al-Qaida i princip besegrats. Som James Kitfield påpekar i ett porträtt av Flynn för nyhetssajten Politico tillhör Flynn en generation av officerare som aldrig fick uppleva någon ärorik seger. Visserligen gäller det även de som deltog i Vietnamkriget. Skillnaden är att det globala ”kriget mot terrorismen” fortfarande pågår, och Flynn och hans likar har inte gett upp tanken på revansch.

Men även om retoriken främst kretsar kring islamistisk terror så är det knappast den primära fienden. Om Trump och hans närmaste vill överge ansträngningarna att störta Syriens diktator Bashar al-Assad är det bara för att Iran – världens största sponsor av terrorism enligt Trumps valmanifest – är en viktigare måltavla. Om man vill samarbeta med Ryssland så är det för att Kina för tillfället ses som ett större hot mot amerikanska intressen. Varför inte låta EU och Ryssland käbbla om sitt medan vi fokuserar på att krossa Kinas växande ekonomiska makt?

Ur detta perspektiv blir det också lättare att förstå den varma tonen mot Ryssland. Den avspeglar kanske inte så mycket en kärlek till Putin, som en strävan att söndra och härska bland USA:s rivaler. I ett framträdande i Laura Ingraham Show i somras varnade Mike Flynn för att Obama genom sitt ”svaga ledarskap” drivit Ryssland och Kina i armarna på varandra. Det växande militära samarbetet mellan de båda länderna kommer enligt Flynn leda till att hotet från det kommunistiska Kina ökar ”exponentiellt” de närmaste åren. Han påpekade också avundsjukt att Kina får 40 procent av sin olja från Persiska viken – utan att behöva ha ett enda hangarfartyg där! ”Kina fortsätter att ta från oss och sedan skrattar de hela vägen till banken”, förklarade han.

Trots alla tvetydigheter och motsägelser i Trumps utrikespolitiska uttalanden är den övergripande visionen tydlig: att återupprätta USA:s ekonomiska makt genom både militär upprustning och folklig mobilisering kring ett projekt för nationell pånyttfödelse. Varken isolationism eller imperialism fångar den här visionens kärna. En mer passande beskrivning vore kanske militant nationalism. Som den blivande presidenten själv uttryckte det i ett kampanjtal i Florida: ”Föreställ er vad vårt land kan uppnå om vi började arbeta tillsammans som ett folk, under en gud och en amerikansk flagga”.

Ja, föreställ er.

Annons

© 2017 Fria Tidningen