När etablerad aktivism ignoreras krävs civil olydnad | Fria Tidningen

Debatt


Mia Mulder • Transförsvaret
  • Aktivister har även tidigare ockuperat Socialstyrelsens huvudkontor, år 2012 ockuperades entrén av aktivister från gruppen Anarchopride.
Fria Tidningen

När etablerad aktivism ignoreras krävs civil olydnad

Tystnaden hos regeringen är omänsklig. Att kalla sig för en feministisk regering samtidigt som de ignorerar transpersoner är respektlöst och livsfarligt, skriver Mia Mulder, grundare och ordförande Transförsvaret, som i måndags ockuperade Socialstyrelsens entré i Stockholm.

Anledningen till ockupationen är en växande frustration bland många transpersoner om att frågor som är centrala i våra liv ignoreras av de som har makten att förbättra för oss samt att regeringens arbete fokuserar mer på byråkratiska undersökningar snarare än verklig aktion. En av huvudanledningarna är den stora mängd psykisk ohälsa som existerar bland transpersoner där i princip alla känner någon med psykiska besvär. Detta yttrar sig i en statistik som visar på att cirka var tredje transperson i Sverige har övervägt eller försökt att ta sitt liv. Trots detta talar Gabriel Wikström, folkhälsoministern, om bemötande av personal snarare är krishantering och försök att rädda liv.

De senaste åren har samhället anpassat sig till en sådan grad att vi nu står vid en brytpunkt. Antingen kan regeringen öppna upp för att förbättra livet för transpersoner genom radikal förändring, något som stöttas av flera partier i riksdagen och i princip samtliga hbtq-rättsföreningar i Sverige, eller så kan regeringen välja att fortsätta ignorera transpersoners situation och låtsas som om de steg som tagits fram till nu är tillräckliga.

Efter ockupationen i måndags 21/11 ser vi en bild av regeringens position. Transförsvarets 13 krav besvarades inte och våra samtal nådde inte längre än till Socialstyrelsens hbtq-koordinator. Responsen vi fick var positiv men, enligt Socialstyrelsen själva, maktlös. Snarare än att hantera våra krav möttes vi av tystnad och polisingripanden. Slutligen tvingades vi lämna lokalen, fredligt men frustrerade.

Trots detta vann vi ändock en symbolisk seger. Flera organisationer som stöttade oss innan ockupationen har uttryckt än mer stöd, även officiellt. Organisationer världen över har inspirerats och fler aktioner planeras utanför Sverige. Tusentals människor här i Sverige har uttryckt stöd och kärlek, till den grad att vi på plats hade svårt att hänga med under ockupationens gång.

Men denna symboliska seger måste leda till verkliga resultat och vi hoppas att regeringen väljer att agera nu snarare än senare, att någon form av respons kommer inom kort. Fortsätter transpersoners rättigheter att ignoreras blir vi tvungna att gå till ytterligare aktion som inte kan ignoreras.

De förslag som lagts fram tidigare av hbtq-rättsgrupper, myndigheter och även Socialstyrelsen själv måste hanteras och ageras på. Att ta inspiration från utlandet är också en väg att konkret lösa de problem som drabbar transpersoner. Att gräva ned huvudet i sanden och utreda gång på gång gör ingenting utom att dra ut på tid och öka frustration. Medan vi väntar på förändring så dör transpersoner.

Vår förening lever inte under illusionen att vi har alla svar. Vi tror inte att lagförslag kan komma på plats imorgon och att livet blir frid och fröjd nästa vecka. Men handling måste ske, väldigt snart. Tystnaden hos regeringen är omänsklig och att kalla sig för en feministisk regering samtidigt som de ignorerar transpersoner är respektlöst mot feminism och livsfarligt för oss transpersoner.

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

© 2020 Fria Tidningen