På några århundradens avstånd är det lätt att flina lite försmädligt åt Påsköbornas oförmåga att hushålla med sina tydligt begränsade resurser. Hur kunde de inte se att skogen höll på att ta slut och därmed bara ändra på sin kultur lite? Vad var deras gröna fläck? Precis där trillar jag hejdlöst genom en tidsportalstornado och ser ingen nutida skog heller, för alla teknikonanerande stenstoder som står runt om oss.

För hur svårt ska det vara för oss – homo digitalis magnificus – att förstå att vi lever under exakt samma förutsättningar som Påsköborna?

Att mammondyrkarna här i världen inte bryr sig nämnvärt om att kontemplera över detta, det förvånar mig inte alls. Däremot är det svårare att smälta att även vänstern och många gröna har svårt att låta detta sjunka in. Teknikoptimismen når ständigt oanade höjder. Om det var vågkraft som skulle frälsa oss i går och en amerikansk elbil i dag, så är det CCS-teknik imorgon. Få vill frottera sig med termodynamikens stränga lagar och det verkar vara mycket mer lockande att teknikkonsumera sig grön, än att förändra livsstil.

Vad är det då som gör att vi fortsätter att tro att vi kan rädda barriärrev genom att utveckla elbilar? Är det vår begränsade etiska förmåga som gör det så svårt att se att våra vardagliga handlingar numera har en global och millennielång påverkan? Eller är det våra monetära system som är så intrikat vävda att vi blir blinda för deras effekter? Har vi i västvärlden efter några generationer fyllda av ständigt accelererande tekniska framsteg, glömt bort hur ohemult beroende vi faktiskt är av fossila bränslen?

Oavsett vilket kanske det är på tiden att vi som påstår oss vara solidariska faktiskt tar en ärlig match med den här gröna fläcken? För med några decenniers forskning i ryggen står sol- och vindkraft fortfarande bara för 2,45 procent av en ständigt ökande total energikonsumtion. Om vi jämför det med att ett kollager av en meters tjocklek innehåller ungefär 10 000 års solsken förstår vi förhoppningsvis också problematiken med att tänka sig att så kallad grön teknik ska kunna ersätta olja, kol och gas i någon större utsträckning.

Teknik är absolut magisk ibland och låt oss inte kasta ut julstjärnan med granen, men effektiviteten har alltid ett rumsligt eller tidsligt pris. Om en grön och solidarisk vänster vill vara hållbar på riktigt måste vi inse att tekniken kan frälsa oss lika lite som de frälsta Påsköborna.

Oavsett om stenstoderna hade rullats fram på kullager, eller om vi kör med elbilar, så förenas vi och de forna Påsköborna av att vi är obönhörligt bundna till jorden och dess resurser – vi är helt enkelt en del av den.

Innebörden av att vår enda egentliga energikälla är solens varma strålar, verkar vara precis lika svår att greppa oavsett om vi har en smart telefon eller en stenstod vänd mot oss.