Småskaliga initiativ tar kampen mot Beiruts sopberg | Fria Tidningen

Fördjupning


Victoria Machmudov
  • Beiruts akuta sopproblem löstes tillfälligt genom att kommunen samlade ihop skräp från stadens gator och dumpade det längs Beirutfloden i stadens utkanter.
  • Demonstranter river blockader när protesterna rasade som värst i oktober i fjol.
  • Sam Kazak är delägare på Recycle Beirut som återvinner alla sorters icke-organiskt material.
  • Miljöentreprenören Ziad Abichaker har jobbat i över 20 år med att hitta hållbara lösningar för miljön.
  • Recycle Beirut försöker ta ett socialt ansvar genom att anställa syriska flyktingar som jobbar med sortering eller som bilförare.
Fria Tidningen

Småskaliga initiativ tar kampen mot Beiruts sopberg

Sopkrisen som blossade upp i Libanon förra året är fortfarande inte löst. Men många har tröttnat på att staten inte tar tag i problemen och har dragit igång egna småskaliga alternativ i kampen mot de giftiga sopbergen. ”Vår filosofi är att det inte finns något avfall, bara resurser”, säger miljöentreprenören Ziad Abichaker.

Ett år efter att sopkrisen i Beirut möttes av stora protester som uppmärksammades i världens medier är Beiruts gator fortfarande långt ifrån skräpfria. På huvudstadens husfasader finns frustrationen över den hälsofarliga situationen uttryckt i form av klotter.

I fokus för fjolårets protestvåg var soptippen i Naameh som ursprungligen bara var tänkt att vara en tillfällig soptipp men brukades i drygt 20 år. Efter att lokalbefolkningen blockerade vägen för sopbilarna stängdes den ner. Tippen var överfull och innehöll över 15 miljoner ton sopor. Därefter fanns inte längre någonstans att dumpa så företaget Sukleen som har kontrakt med regeringen avbröt sophanteringen, vilket slutligen kom att resultera i att soptunnorna svämmade över.

Wadih Al-Asmar, 44, är en av de aktivister som organiserade fjolårets massprotester som kom att gå under namnet ”You Stink”. #YouStink blev snabbt en hashtag som fick stor spridning på sociala medier och där medborgarnas missnöje över den apatiska regeringen delades. Men namnet syftar inte bara på den ruttna stanken som uppstått i samband med bergen av sopor som vuxit i staden och närliggande områden utan även på korruptionen i landet.

– Sopkrisen är en kris som handlar om 200 miljoner dollar av korrupta pengar som politikerna inte vill släppa taget om, säger Wadih Al-Asmar och berättar att det finns pengar att tjäna på genom att ett enda företag har monopol på hanteringen av sopor.

Genom en rad olika aktioner som bland annat sopkastning på premiärministerns hem samt en remake av en reklamfilm som utfärdats av det libanesiska turistministeriet har You Stink försökt bidra till förändring i landet. Videon Rise Above Lebanon’s Political Garbage, som visar med en drönarkamera hur landets vackra landskap smutsats ned med högar av sopsäckar, fick stor spridning på nätet.

– Vårt mål, som jag tycker att vi lyckades med, var att förklara för människor i Libanon att det inte är en demokratisk regering som vi har att göra med utan en maffia, säger Wadih Al-Asmar.

Efter den senaste protesten som ägde rum i våras presenterade regeringen en plan för hur de tror sig kunna lösa sopkrisen. De tog bort soporna och öppnade två nya soptippar, en vid Beiruts havskust i Costa Brava och en annan öster om huvudstaden i Bourj Hamooud, dit soporna nu transporters tillsvidare. Ett förslag som lagts fram är att importera förbränningsugnar, något som har väckt kritik från många håll.

– I Sverige, Holland och Hongkong finns förbränningsugnar i städerna men de bränner bara giftfria material. Här skulle de bränna allting, menar Wadih Al-Asmar som avfärdar förslaget som en lösning på landets sopproblem.

Även miljöentreprenör Ziad Abichaker, som i 20 år ägnat sig åt att hitta hållbara lösningar för miljön, instämmer i att hanteringen av krisen skett dåligt. Han menar att regeringen bara presenterar kortvariga lösningar på problem och att importen av förbränningsugnar bara kommer att innebära mer skada.

På företaget Cedar Environmental arbetar han och kollegorna med att bygga återvinningsanläggningar som avstår från att skicka material till soptippar eller förbränningsugnar.

– Företagets filosofi är att det inte finns några avfallsmaterial, bara resurser, säger Ziad Abichaker när vi möts på hans kontor i Badaro-distriktet i Beirut.

Här omvandlas plastpåsar till panelplattor som sedan används i byggandet av till exempel gröna växtväggar. Företaget samarbetar dessutom med de sex sista glasblåsarna i Libanon och förser dessa, under Green Glass Recycling Initiative for Lebanon, med färgat glas som sedan återvinns till glas, vaser och lampor.

Även Ziad Abichaker menar att krisen handlar om korruption. Han trycker på vikten av decentralisering – att varje område måste ansvara för sin egen avfallsproduktion istället för att skicka iväg allting till ett område som får bära hela bördan. Till de positiva aspekterna hör att krisen skapat en stor medvetenhet kring hur viktigt det är med återvinning, menar han.

– Många kommuner är nu övertygade om att de måste hitta egna lösningar och inte fly problemen genom att skicka sitt skräp till andra människors områden och mark. Den stora insikten har varit att vi borde ansvara för vårt eget avfall.

Efter att president Michel Suleiman avgick för två år sedan har landet varit utan president då de politiska blocken inte kunnat enas om en efterträdare. Men nyligen valdes den libanesiska veteranen Michel Aoun som efterträdare till posten. Ziad Abichaker är försiktigt positiv och hoppas på att detta kommer leda till handlingskraft då de styrande politikerna inte lyckats uträtta mycket under den här perioden.

– Situationen är inte hopplös, snarare tvärtom. Libanon har all nödvändig industriell infrastruktur för att hantera avfall. Det handlar bara om att någon ärlig person på beslutsfattarnivå underlättar eller skapar en avfallshanteringsplan, säger han.

Palestinska Sam Kazak är delägare på Recycle Beirut, ett privat företag som återvinner alla typer av icke-organiskt material och dessutom försöker ta ett socialt ansvar genom att anställa syriska flyktingar som antingen jobbar i lagerlokalen med sortering eller som bilförare. På grund av flyktingkrisen är det dock nästintill omöjligt för en syrier att få arbetstillstånd i Libanon och företaget trakasseras ständigt av polisen.

– Det är självklart en besvikelse när du arbetar med något som är väldigt gynnsamt för landet och din belöning blir en bot från polisen, säger Sam Kazak.

Recycle Beirut grundades i oktober 2015 och är ett av de nya initiativ som uppstått som alternativ till Sukleen, det företag som staten anlitat för att sköta sophanteringen men som låtit majoriteten av allt avfall gå till soptippen i Nameeh istället för att återvinna den. Återvinningsföretag existerar redan i Libanon men det är en relativt ny industri som som investerare nu börjar få upp ögonen för.

Sam Kazak menar att de indirekt kunnat dra nytta av krisen då många nya kunder registrerat sig hos dem och insett att svaret på problemet är källsortering.

– Ingen av regeringens alternativ källsorterar, de bränner eller dumpar i havet vilket inte är miljövänlig lösning, säger han och fortsätter:

– Allt här är relaterat till politik. Som företag försöker vi få fler kontrakt med kommunerna och vi jobbar hårt på det. Vi vill vara en del av lösningen men i slutändan har vi varken makt eller pengar så vi gör vad vi kan med våra resurser. Resten är upp till regeringen att lösa.

Fakta: 

Libanon

Från 1975 fram till 1990 pågick ett inbördeskrig i landet som utlöstes av motsättningar mellan den kristna och muslimska befolkningen.

Dagens politiska och ekonomiska situation är starkt knuten till inbördeskriget i grannlandet Syrien samt den spända relationen med Israel.

Libanon vars befolkning uppskattas till omkring fem miljoner invånare har tagit emot över en miljon flyktingar från Syrien.

Rekommenderade artiklar

Libanons öppna sår

25 år efter inbördeskrigets slut är ämnet fortfarande tabu. Vi träffar tre kvinnor som bestämt sig för att bryta tystnaden.

© 2019 Fria Tidningen