Avklädande essäistik om amerikansk politik | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Politiska fiktioner Författare: Joan Didion Förlag: Atlas Översättning: Anna Lindberg & Margareta Sörensen

  • Joan Didion.
Fria Tidningen

Avklädande essäistik om amerikansk politik

Alla som såg Trump väljas till amerikansk president borde läsa Politiska fiktioner, skriver Jakob Nilsson.

Redan långt innan valdagen tröttnar jag på det amerikanska valet. Den entusiasm jag kände inför amerikansk inrikespolitik när jag kollade på Vita huset (jag slutade efter tre säsonger) är borta. Men det är något med Joan Didion. Hennes välavvägda journalistprosa odlad i new journalism-mylla driver på läsningen, oavsett ämne. Det handlar om kärnan i bra journalistik, att koka ner stora mängder information och göra den lättförståelig men ändå upplysande för läsaren, som Didion låter färga av sig också på sin estetik. Bara det mest relevanta presenteras.

I Politiska fiktioner handlar det om amerikansk politik. Essäerna sträcker sig från far till son – från George Bush (valdes till president 1988) till George W. Bush (valdes till president 2000).

Trots det stora tidsspannet är det i mångt och mycket samma berättelse Didion för fram. En berättelse som rymmer förklaringen till att en tupéprydd misogyn affärsmagnat blev USA:s näste president. Det är som att läsa valfri konspirationsteori med den stora skillnaden att den här är sann. En liten klick i Washington styr mer eller mindre i det fördolda vad som brukar kallas världens mäktigaste land. Och allt som presenteras för väljarna är ett spektakel. Det är ingen slump att Trump har en bakgrund i tv-världen. USA var först med att göra jippo och varumärke av politiken, något de sedan exporterat över världen precis som Coca Cola och Elvis Presley.

Med precision beskriver Didion vad som lett fram till denna utveckling, där varje fototillfälle är noga utvalt.

Genuinitet existerar inte i en presidentvalskampanj. Joan Didion vågar ropa att kejsaren är naken, när många andra journalister – medvetet eller omedvetet – agerar statister i Hollywood-filmen med premiär vart fjärde år. Tanken om att allt är fiktionaliserat går djupare än politiken för Joan Didion. Hennes essäsamling White album (1979) inleds med det bevingade citatet ”We tell ourselves stories in order to live”.

I politiken leder Didions outsiderperspektiv till att händelser sällan bara återges (visserligen omöjligt då Didion som sagt genomskådar att inget av det som sker under en valkampanj är äkta) utan analyseras ingående, vilket gör det lite långrandigt emellanåt.

Alla som satt uppe och såg Trump väljas till amerikansk president borde läsa Politiska fiktioner – och alla andra också. För Didions essäer väcker en såväl intressant som skrämmande fråga som inte är isolerad till USA. Hur demokratisk är egentligen det vi brukar kalla demokrati?

Rekommenderade artiklar

Ensam i storstaden

Recension

Olivia Laing skriver i Den ensamma staden om den paradoxala känslan av ensamhet i en stad som New York.

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

© 2019 Fria Tidningen