Farväl till det minst onda | Fria Tidningen

Inledare


Valet i USA

  • Hillary has left the building.
Fria Tidningen

Farväl till det minst onda

Vänstern måste sluta se uppslutning kring det minst onda som vägen till seger och istället formulera det som kan rycka undan stödet från avgrundshögern, skriver Nathan Hamelberg.

Donald Trumps seger i USA:s presidentval kommer som en chock för många. Men att stödet för högerpopulistiska och nationalistiska alternativ är något större än vad prognoserna gör gällande har upprepat sig i val efter val. Många har irriterat sig över svenska mediers besatthet vid valet i USA, och att det intresset möjligtvis är större än för svensk politik. Jag skulle vilja vända på det och säga att politiken i dag är global, och att det som sker i såväl Kurdistan, Frankrike som USA i allra högsta grad angår svensk politik. Vilket åter reser den sedan 2010 nära uttjatade frågan: hur ska en utveckling likt den i USA hindras i Sverige?

Jag har en liten handfull vänner som var engagerade Hillary Clintons valkampanj. Trots att de hade bra kunskap om hennes politiska plattform var det svårt att få dem att prata om Clintons politik. Istället framhävde de att Clinton inte var Trump som skäl till att rösta på demokraternas kandidat.

I USA kallas det negative campaigning – att trycka på motståndarens dåliga sidor snarare än den egna politiken. Det påstås vara utmärkande för populism, och det gives, Trump har verkligen fokuserat på det negativa med Clinton. Men det samma kan ju sägas om hur valet framställts i liberala- och vänstermedier – frågan om att stoppa Trump har helt överskuggat sakfrågorna.

Själv kommer jag på rak arm bara på att Clinton eventuellt skulle införa en föräldraförsäkringsreform bland frågor där hon stuckit ut – vilket så klart inte är det samma som att hon inte skiljer sig från Trump i en rad frågor. Men om man vill visa på att det är skillnad på de politiska alternativen måste man helt enkelt lyfta de egna frågorna och inte förhålla sig reaktivt till populister – de drar ner en till sin nivå och vinner på erfarenhet.

Samma mönster är närmast övertydligt i Sverige – tendensen att göra kampen mot SD till den överskuggande frågan. Problemet med den strategin är att den verkar exakt motsatt det uttalade syftet. När de politiska alternativen inom politiken raderar alla skillnader sinsemellan, när vänstern tonar ner all systemkritik och symboliskt går upp i ett etablissemang som försvarar status quo, då serveras SD en rik mylla att växa i.

Samma sak i USA – när etablissemanget framstår som ett politiskt block framställer de även en röst på Trump som det enklaste sättet att protestera mot sagda block. Att svarta, latinos och andra minoriteter inte röstat på Trump i nämnvärd utsträckning är inte överraskande – protesten mot etablissemanget har ridit på deras ryggar. Men hat mot det politiska etablissemanget och känsla av svek finns ju självklart bland fler än vit medelklass, det är ju bara att Trumps svar varit chauvinistiskt.

Det behövs ett svar som samlar krav på rättvisa och trygghet. Under Obamas år vid makten har kritiken mot Wall Street, mot statens stöd till bankerna, massmobiliseringarna mot klimatförändringarna, Occupy-rörelsen, Black Lives Matter och andra progressiva frågor fullständigt gått förbi demokraterna – så när som på att Bernie Sanders i viss mån fångade upp kritiken.

Vissa menar att det inte var någon skillnad mellan Clinton och Trump och att det är att föredra att Trump vann, för att det i någon mening skulle avslöja makten. Den synen är på en och samma gång frasradikal och uppgiven. Självklart var det en skillnad mellan kandidaterna, annars hade det inte varit en sådan tydlig skillnad i vilka som stödde dem.

Tanken att någon avgrundshöger ska göra vänsterns jobb lättare genom att väcka en slumrande arbetarklass har lanserats förr. Såväl socialdemokrater som kommunister argumenterade för att både fascismen och nazismen skulle ”avslöja” kapitalismens sanna natur. Röda arméfraktionen trodde på samma sätt att deras terror skulle väcka statens repressiva sida och därmed avslöja hur förtryckande kapitalismen är.

Men det finns ingen sådan genväg. De politiska alternativen under kapitalismen är olika, men vänstern kommer att behöva kämpa under alla. I Sverige, USA och i resten av världen. Vi måste sluta se uppslutning kring det minst onda som vägen till seger, och formulera det bästa som kan rycka undan stödet från avgrundshögern.

© 2019 Fria Tidningen