Tredjepartier stängs ute i USA-val | Fria Tidningen

Fördjupning


Helena Gustavsson
  • Bernie Sanders kampanj mobiliserade hundratusentals väljare som lovade att "aldrig rösta Hillary". Men i takt med att Trump knappar in på Clinton minskar chanserna för tredjepartier att locka missnöjda demokraters röster.
  • De grönas presidentkandidat Jill Stein väntas få kring två procent av rösterna i årets val. Exakt hur stort stödet är dock svårt att veta eftersom tredjepartier oftast utesluts från opinionsundersökningar.
  • Libertarianen Gary Johnson hade 8-9 procents stöd i opinionsundersökningar i början av hösten. Men i takt med att Donald Trump har knappat in på Clinton har stödet för Johnson sjunkit och nu ligger han på 4-5 procent.
  • Carl Lundgren ställer upp för De gröna i New Yorks delstatskongress. De gröna har i dag ett hundratal lokala poster runt om i landet.
Fria Tidningen

Tredjepartier stängs ute i USA-val

”Systemet är riggat” är en fras både Donald Trump och Bernie Sanders använt under valrörelsen. De är inte de enda som pekat på hur det amerikanska valsystemet gynnar väletablerade partier och kandidater. ”Årets presidentkandidater är så extremt impopulära att fler frågar sig varför det inte finns ett stort tredjeparti,” säger Theresa Amato, före detta kampanjledare för Ralph Nader.

När Carl Lundgren hörde talas om att en lokalavdelning av Green Party var på väg att starta i Bronx blev han fly förbannad. De gröna fanns ju redan etablerade i New York-statsdelen - och det var svenskättlingen själv som var kapitlets starke man.

Den nya gruppen leddes av besvikna Bernie Sanders-anhängare som nu beslutat sig för att stödja de grönas presidentkandidat Jill Stein. De hade hört av sig till partiets delstatsledning och där fått beskedet att Bronxavdelningen var avsomnad. Men samtidigt kampanjade Carl Lundgren för att bli senator i New Yorks delstatskongress. Eller kampanja är kanske att ta i, han har åtminstone en utförlig webbsida med information om sig själv och sina visioner för distrikt 34.

– Partiet har inga resurser men tanken är att vi ska finnas på röstsedeln iallafall. Vi vet att vi inte kommer att vinna, säger han över en maffig omelett på dinern i hans hemkvarter i Bronx.

Den 8 november ska inte bara ny president utses, en mängd kongress- och lokalval går också av stapeln över hela landet. Inte på 100 år har lika många tredjepartikandidater lyckats ta sig in på valsedlarna till kongressen som i år.

De gröna sitter i dag på ett hundratal lokala poster runt om i landet. Carl Lundgren, vars farfar kom till USA med båt från Sverige via London, är en av flera kandidater i delstaten New York. Tidigare på dagen har han haft en, till att börja med hetsig, telefondiskussion med en av initiativtagarna för den nya gröna Bronxgruppen. När samtalet var över hade han dock lugnat sig och tänkt om.

– Det är bättre att vi samarbetar och lär av varandra. Det är ju de yngre som är framtiden.

Tvåpartisystemets tyranni

Theresa Amato har skrivit boken Grand Illusion: The Myth of Voter Choice in a Two-party Tyranny, som bygger på hennes erfarenheter som kampanjledare för Ralph Nader, de grönas presidentkandidat 1996-2008 och den tredjepartikandidat som lyckats bäst de senaste decennierna. År 2000 fick han 2,74 procent av rösterna. Framgången fick dock ett surt efterspel då han av många liberaler utsågs till syndabock då det stod klart att George W. Bush vunnit valet i Florida med 537 röster och därmed presidenttiteln.

Theresa Amato är trött på anklagelsen mot Nader.

– Det var mycket som spelade in, det fanns till exempel tio kandidater på Floridas valsedel och alla fick fler än 500 röster.

I sin bok visar hon hur det amerikanska valsystemet gynnar etablerade kandidater från de två största partierna och gör det oerhört svårt för de mindre partierna att nå ut. ”Systemet är riggat”, är en fras som både Donald Trump och Bernie Sanders använt under valrörelsen. Håller Amato med?

– Trump och Sanders använder uttrycket olika, och det betyder olika saker för olika människor. Därför försöker jag uttrycka mig mer precist, säger Theresa Amato.

Delstater har olika lagar för vad som krävs för att en presidentkandidat ska få finnas med på valsedeln. Det handlar oftast om namninsamlingar eller resultat i tidigare val. Att hamna på valsedeln är en svårighet, att få väljarna att ens veta att man existerar är en annat. Debattkommissionen, en privat organisation som styr över de tv-sända debatterna, kräver 15 procent väljarstöd i minst tre opinionsundersökningar inför valet för att få delta.

– Konsekvensen är att inga tredjepartikandidater tillåtits att vara med sedan Ross Perot år 1992. Reglerna stoppar mindre kandidater från att ses av miljoner amerikaner, säger Theresa Amato.

Pengar är givetvis en nämnare. För att få statligt kampanjbidrag krävs över fem procent av rösterna i valet.

– Det finns en mängd barriärer för att delta i den politiska processen, något som aldrig godtagits på den ekonomiska arenan.

Samtidigt ger högsta domstolens utslag i fallet Citizen United kampanjerna möjlighet att ta emot obegränsat med donationer från bolag, vilket också gynnar de etablerade partierna.

60 procent vill ha alternativ

En undersökning från Gallup visar att runt 60 procent av amerikanerna gärna skulle se fler politiska alternativ än de två stora partierna.

– Årets presidentkandidater är så extremt impopulära att fler frågar sig varför det inte finns ett stort tredjeparti. Nu är frågan: Kommer fler väljare att engagera sig i existerande tredjepartier? Kommer någon att bilda ett nytt parti? Kommer vi att se fler oberoende kandidater? Jag tror att allt detta är mer troligt efter årets valrörelse. Till och med i tv-serier dyker tredjepartikandidater upp i dag, det hade vi knappast sett för 15 år sedan.

Hela systemet med elektorsröster bör diskuteras, menar Theresa Amato. Eftersom ”vinnaren tar allt” i nästan alla delstater måste kandidater försöka locka en majoritet av väljarna. Många satsar därför på säkra kort istället för att lyfta fram nya idéer. Varje problem verkar således bara ha två lösningar: en demokratisk och en republikansk.

– Människor måste sätta press på sina folkvalda. Det finns inga incitament för dem som redan sitter vid makten att förändra systemet eftersom nästan alla är valda som demokrater eller republikaner. Varför skulle de göra det enklare för sina mottävlare? Fler måste jobba för att förändra systemet inte bara under valrörelsen utan även mellan valen, säger Theresa Amato.

Gamla traditioner sitter också djupt.

– Varför röstar vi på tisdagar? Därför att folk för ett par hundra år sedan gick till marknaden på onsdagar.

Flera socialistiska alternativ

Carl Lundgren ställer upp för val för de gröna men är egentligen mer socialist till temperamentet, förklarar han. Han tillhör även Socialist Party USA. Det finns ett antal socialistiska partier i USA: Peace and Freedom, Socialism and Liberation, Socialist Alternative, Socialist Equality, Socialist Workers och Workers World är några. Skillnader dem emellan är sällan särskilt stora, menar Carl Lundgren, men stora nog att hindra dem från att bilda ett större parti.

– Oenigheten handlar mest om hur snart vi vill att revolutionen ska starta och om den ska vara beväpnad eller inte. Vissa har en del retorik kvar från kalla kriget. Jag brukar kalla dem ”little angry grey people”, små arga gråa människor, säger han med ett skratt.

Lundgren påminner om socialisternas presidentkandidat under det tidiga 1900-talet, Eugene Debs, som vid valet 1912 fick sex procent av rösterna.

– Det är mer än något socialistiskt eller grönt parti fått i USA.

Om de gröna ens ska få hälften av den siffran i år krävs att 100 000-tals Bernie Sanders-supportrar som sagt ”aldrig Clinton” röstar på Jill Stein. Men hon har - precis som libertarianernas Gary Johnson - tappat mark i de senaste mätningarna. Kanske ligger tredjepartiernas stora möjlighet i att locka ut de väljare som är så skeptiska till det politiska systemet att de ofta inte deltar alls. Här finns en del röster att hämta, 40 procent av USA:s röstberättigade befolkning lät nämligen bli att rösta vid det senaste presidentvalet.

En framgång har de gröna redan uppnått: Jill Stein finns i år på valsedlar i 48 av 50 delstater, plus Washington DC - fler än någonsin tidigare. Vinner Donald Trump valet är risken stor att Clinton-supportrarna utser Stein till syndabock á la Nader. Detsamma gäller omvänt för Gary Johnson.

– Jag kommer självklart att rösta på Jill Stein, säger Carl Lundgren. Jag har aldrig varit bra på att kompromissa och kommer inte att göra det framöver heller.

Fakta: 

Tredjepartier och oberoende kanditater

Libertarianerna
Står långt till höger i den ekonomiska politiken och vill privatisera det mesta. Är liberala i sociala frågor och för en legalisering av marijuana. Presidentkandidat Gary Johnson är den tredjepartikandidat som ligger bäst till i år. Han kan kanske komma över fem procent vilket är gränsen för att få statligt kampanjbidrag.

De gröna
Miljöparti med mycket progressiv agenda vad gäller sociala frågor och ekonomisk utjämning. Jill Stein ställer återigen upp som kandidat men trots utlovat stöd från många Bernie Sanders-supporters ser partiet ut stanna på 2-3 procent av rösterna. Också för en legalisering av marijuana.

Övriga partier
Det finns en hel del amerikanska partier, de flesta siktar främst på poster på lokal nivå. Konstitutionspartiet, Working families party, Konservativa partiet, Reformpartiet, Peace and Freedom, Socialist Party USA är några exempel.

Oberoende kandidater
I år är det Evan McMullin från Utah som är på löpsedlarna. Den tidigare CIA-agenten och politiska tjänstemannen har faktiskt chans att vinna på hemmaplan i Utah och skulle i så fall bli den första utanför de stora partierna att ta hem elektorsröster sedan 1960-talet. Om det inträffar och valet blir jämt så skulle McMullin kunna stoppa Clinton och Trump från att nå de 270 elektorsröster som krävs för majoritet.

Lokala kandidater
I flera städer och delstater har mindre partiers kandidater blivit inflytelserika som socialisten Kshama Sawant i Seattles kommunfullmäktige.

Rekommenderade artiklar

Obamas arv

ANALYS: Det här har Barack Obama åstadkommit under sina åtta år vid makten.

© 2019 Fria Tidningen