Hon tar plats i etern i polariserat Colombia | Fria Tidningen
  • Den colombianska journalisten Mabél Lara besökte nyligen Sverige för att medverka i FN-projektet #FirstGeneration Global Goals Forum.
Fria Tidningen

Hon tar plats i etern i polariserat Colombia

Det colombianska nyhetsankaret Mabél Lara är i dag en av landets mest kända journalister. Men vägen dit har inte alltid varit lätt. ”Jag måste vara dubbelt så bra för att jag är kvinna och svart.”

Mabél Lara är en av Colombias mest framgångsrika journalister, hon har vunnit flera prestigefyllda journalist-priser och bevakat både konflikter, utrikespolitik och miljökatastrofer på den latinamerikanska kontinenten. Men det är hennes jobb som nyhetsankare på tv-kanalen Caracol Televisión som har gjort henne känd för miljontals colombianska tv-tittare och det var hon som fick uppdraget att ringa till Colombias president Juan Manuel Santos och Farc-gerillan när det var dags att skriva på fredsavtalet.

Vi träffas en solig eftermiddag i oktober, Mabél Lara besöker Sverige för att medverka i FN-projektet #FirstGeneration Global Goals Forum. Hon säger att det känns ovant att bli intervjuad, helst vill hon ha min roll och själv vara den som intervjuar. När jag frågar hur det är att arbeta som journalist i Colombia ler hon:

– Som land är det bästa tänkbara scenario att jobba i för en journalist, det händer saker hela tiden och det finns alltid något att rapportera om. Ena veckan har fredsavtalet skrivits på, och veckan därpå har folket röstat nej till samma avtal.

Hon medger dock att det finns negativa sidor med att jobba som journalist i Colombia. Det polariserade politiska klimatet gör att man hela tiden måste vakta sin tunga för att inte bli placerad i ett fack, säger hon.

– Det värsta för oss journalister är självcensuren. Den pågående fredsprocessen är ett bra exempel, där måste vi journalister hela tiden fråga oss: Ska jag uttrycka min åsikt om det här eller inte? Ska jag visa om jag tror att den kommer att lyckas eller inte? Det är en evig balansgång och ingen vill bränna sina kort.

När jag träffar Mabél Lara har det gått några veckor sedan det colombianska folket röstat nej till det fredsavtal som Colombias regering och Farc-gerillan lyckats enas kring efter 50 år av blodigt inbördeskrig. Mabél tycker att det låga valdeltagandet och nej-sidans seger visar på brister i regeringens sätt att försöka engagera folket i fredsprocessen.

– Det är allvarligt att en så liten del – 37 procent – av de röstberättigade colombianerna faktiskt röstade. Det är uppenbart att de som röstade ja till fredsavtalet är de som har drabbats hårdast av konflikten, och att de flesta som röstade nej återfinns de i regioner där paramilitärerna har starkast stöd. Det var drygt 6 miljoner som röstade nej, och knappt 6 miljoner som röstade ja. Det är det ultimata beviset på hur polariserat vårt land är, säger hon uppgivet.

Att polariseringen blev så tydlig menar Mabél Lara är det enda positiva med den havererade fredsprocessen. Det blev också tydligt att varken regeringen eller oppositionen hade en reservplan för om det skulle bli ett nej i folkomröstningen.

– Det som händer nu är det som många beskriver som ”nya möten mellan sårade, manliga egon” som ska försöka hitta en ny lösning. Det som jag tar med mig och som berörde mig på djupet var de manifestationer som unga colombianer i Bogotá anordnade för några veckor sedan. Tusentals ungdomar som under tystnad framförde ett enda budskap: Vi vill ha fred, nu!

Colombia är ett land med stor afrikansk diaspora och Mabél Lara är en av få afrocolombianska kvinnor som syns som nyhetsankare i de stora medierna. Jag frågar henne hur rasismen och det koloniala arvet har påverkat hennes liv och yrkeskarriär.

– Nu har jag jobbat så länge och fått så mycket status att jag respekteras och behandlas precis som alla andra, det vill säga de vita. Men i början var det inte så kul, då kallades jag ”la negrita de las notícias” (den lilla svarta på nyheterna). Folk förväntar sig inte att en svart kvinna ska ta plats i medierna. Det som fortfarande är jobbigt är att jag känner att jag måste vara dubbelt så bra för att jag är kvinna och svart. Den pressen gör mig helt utmattad, suckar hon.

Mabél Lara säger att hennes främsta bidrag till kampen mot rasism och sexism är att varje dag synas i nyheterna och att prata positivt kring sin identitet som svart och kvinna när hon blir intervjuad. Att det finns stora skillnader mellan den feminism som främst förs fram av vita medelklasskvinnor i Europa och USA och den feminism som är möjlig och applicerbar i många colombianska kvinnors liv är något hon har tänkt mycket på.

– Det är lätt för en kvinna som bor i ett utvecklat, modernt land där det finns en jämställdhetspolitik att kräva saker som till exempel exakt lika lön, pappaledighet och att mannen ska göra lika mycket hemma. I Colombia, som är en traditionell machokultur med stora sociala och ekonomiska orättvisor, upplever jag att det är mycket svårare att kämpa för sådana saker. Vi måste först uppfylla alla krav som finns på oss innan vi kan bli feminister. Bli mödrar, gifta oss, studera, jobba, vara snygga och smala. Det kan vara tröttsamt att vara feminist ibland, ju mer kunskap en har desto jobbigare blir det att se verkligheten. Ibland känns det som att det hade varit lättare att bara stanna hemma och diska, skrattar hon.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Upprepningarnas tidevarv

Precis som fascismen återupprepar sig måste även motståndet följa samma mönster, skriver Maria Ramnehill.

Hans fejknyhet lurade medierna

Ahmed Tahir berättar om varför han spred fejknyheten att han tagit ut 600.000 kronor från en bankomat i en läxa om källkritik.

© 2021 Fria Tidningen