Den nya antologin Stockholm som vara (föredömligt nog utgiven på kommunala Stockholmia förlag) kan ses som en kritisk kommentar till stadens förändring de senaste årtiondena: omvandlingen av allmännyttan, utträngningen av ”vanligt folk” från innerstad och vissa närförorter till ytterstad samt den växande segregationen, för att nämna något.

I ett av flera intressanta bidrag skärskådar Leif Korkkinen, aktiv inom hyresgäströrelsen och tidigare knuten till Stadsmuseet, förändringen av Kulturhuset. Den kan sägas utgöra en spegling av en mer generell omstöpning av samhället och stadsplaneringsidealen, från en tid präglad av visioner som att kultur ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar” (ett av 1974 års kulturpolitiska mål) till en nyliberal agenda där allt kan köpas och säljas. Korkkinen spårar skiftet för Kulturhusets del till kulturhuvudstadsåret 1998 då det byggdes om för att bli mer inbjudande, eller, enligt kritikerna, för att likna ett varuhus.

Några år senare är den gamla tiden definitivt till ända. Nya chefer öppnar dörrarna för kultursponsring. Avantgardistiska inslag i huset försvinner och borta är också den funktion som Läsesalongen hade i form av oas för ”vinddrivna och vilobehövande”, som programchef Claes Karlsson vackert proklamerade 1984.

Synen på de önskvärda besökarna har nu förändrats radikalt: ”Kulturen i Kulturhuset har blivit en vara och Kulturhuset ett varuhus för besökare som främst betraktar konst och konsumerar upplevelser och kaffe – gärna med utsikt över stadens berömda torg”, konstaterar Korkkinen.

Bortträngningen av vissa grupper, i exemplet Kulturhuset på mikronivå, kan sägas vara ett centralt tema i antologin. Förvandlingen av Aspudden är ett annat exempel på hur socioekonomiskt svagare grupper plötsligt får ge vika för mer välbärgade dito när nya stadsplaneringsideal, förändrad bostadspolitik och nya livsstilar slår igenom.

Under 1950- och 60-talet utmärktes området av människor med låga inkomster och omfattande sociala problem. ”Jämfört med hela Stockholm var det dubbelt så vanligt att få socialhjälp, att nykterhetsnämnden ingrep och att man uppbar bidrag”, skriver Fabian Sjö i sin studie av Aspuddens gentrifiering.

I dag har en urban medelklass med småbarn lockats hit i jakten på autenticitet, estetisk livsstil och stadsnära natur. Aspudden har förändrats så till den grad att stadsdelen upplevs som en bubbla av de nyinflyttade – en plats ”för folk som tycker om sina liv” som en av respondenterna säger.

Den gamla arbetarklasstadsdelen med byggnader i jugendstil från 1910-talet anses i sig bära på värden som äkthet. Men den arbetaridentitet som området tidigare har haft och som de nyinflyttade delvis uppskattar försvinner eftersom med de inflyttades konsumtionsvanor och stigande bopriser. Genom sin flytt har de bidragit till gentrifieringen, men den själ de en gång sökte försvinner när nya, ”fel” sorts människor – som bankfolk – flyttar in. Den trendkänsliga, kreativa klassen börjar vantrivas och söker sig vidare till nästa ”projekt”.

Så bortträngningen fortsätter. Nästa gång kanske det är miljonprogrammens tur. I rådande visioner för Järva betonas det nämligen att ”ökad valfrihet” måste tillföras, alltså att fler bostadsrätter måste byggas. Området anses inte attraktivt för ”alla” utan måste få en ny identitet, vilken tydligen bara folk med högre inkomster kan bidra till.

Boken ger många intressanta infallsvinklar på gentrifiering som sällan kommer fram. Gentrifiering behöver inte alltid vara en medveten politik, utan en process. Men att bortträngning är den faktiska konsekvensen måste politiker göras medvetna om. Som Johannes Månsson något tillkrånglat skriver i sin text om Järva: ”En del faktorer kan kommunen kanske inte styra över, men att helt undvika att problematisera den framtida planeringen utifrån ett gentrifieringsperspektiv innebär att planeringen i sig själv riskerar att medverka till att människor trängs bort från sina hem.”

Andra gånger verkar bortträngningen ske fullt medvetet. 2012 revs en fastighet med 172 små och billiga lägenheter i korsningen Wollmar Yxkullsgatan/Timmermansgatan. Maria Plaza som det kallades i folkmun var ett fult, öststatsgrått ungkarlshotell, men högst funktionellt. Det fyllde ett verkligt behov för studenter och andra. I dag står stans dyraste hyresrätter på platsen. Snitthyran för en trea var 15 790 kronor vid inflyttningen förra året.

Ett annat exempel på en sådan medveten bortträngning är de så kallade renovräkningarna som verkar öka i omfattning. Det handlar i praktiken om tvångsförflyttningar eftersom alla inte har råd med de omfattande hyreshöjningar som ofta är följden av en renovering. Kommunala Stockholmshem har nyligen gjort det vid Valla torg, privata Ikano Bostad (Ikeas bostadsbolag) tidigare i Hagsätra.

Så vad göra? Var finns motståndet mot den här utvecklingen? Ett svar finns i handboken Rätt att bo kvar (Koloni förlag). Redaktörerna Catharina Thörn med flera vill mana till motstånd mot renovräkningar och erbjuder lokala exempel som inspiration. Boken är pedagogiskt upplagd och ger tips på allt från hur man startar en lokal grupp till hur man påverkar politiker och får insyn och inflytande i olika planprocesser.

När bostadsområdet Pennygången i västra Göteborg skulle stambytas 2012 väntade hyreshöjningar på över 60 procent. Men hyresgästerna organiserade sig i och ett par år senare backade Stena Fastigheter från sitt ursprungliga förslag. Hyreshöjningar blev det ändå, men inte lika orimliga.

Rätt att bo kvar finns både som bok och gratis pdf och fungerar som en bra pendang till antologin, där forskarna tycks sorgligt samstämmiga när det gäller den bostadspolitiska utvecklingen. Eller ”bostadspolitik”, minus ”politik”; marknaden vet bäst oavsett stadshusmajoritetens färg. När Kulturhuset byggdes om var socialdemokraten Tjia Torpe kulturborgarråd och därmed högst ansvarig. Idag är hon miljöpartist.

Kanske också det ett tecken i tiden.