Den marxistiske filosofen Georgij Plechanov menade i sin bok Om personligheternas roll i historien att enskilda personer saknar betydelse för vilken riktning samhällets utveckling tar. Om person X får en tegelsten i huvudet och dör kommer person Y att träda in och genomföra det som person X annars hade gjort, skrev Plechanov.

Med den hårdkokta dialektiska synen på historien blir det inte nödvändigtvis betydelselöst att det i november är 40 år sedan Sex Pistols släppte sin första singel, Anarchy in the UK. En musikhistorisk milstolpe som kan betraktas som punkens födelse.

I Station Rågsved skriver musikjournalisten Jan Gradvall i förordet om hur han beställde calzone på samma pizzeria som Sex Pistols satt efter sin konsert i Linköping. Konserten hade 18-årsgräns, så pizzerian var det närmsta Pistols Gradvall kom den gången. Gradvall fortsätter med att beskriva vad som hände i Linköping och resten av Sverige något år efter Sex Pistols. ”Det startades punkband, fanzines och rockföreningar. Det skapades ett nytt sätt att kommunicera”.

Ur punken föddes artister som Joakim Thåström och Freddie Wadling. Om deras betydelse för svensk musik behöver ingen övertygas.

Sex Pistols och punken vederlägger inte nödvändigtvis Plechanov och hans kamrater inom den dialektiska materialismens skola. Förutsättningarna under senare halvan av 70-talet var de rätta för destruktiv anarki.

Kapitalismens brister gjorde sig påminda med oljekrisen 1973. Det politiska alternativ som 68-vänstern och proggrörelsen presenterat blev det inte mycket av. Tiden var mogen för textrader som ”I don´t know what I want but I know how to get it. I wanna destroy passer by”. Det råkade bli Sex Pistols som gjorde det först.

En marknadsliberal historiker skulle istället se Sex Pistols som en produkt av bandets manager Malcolm McLaren, som upptäckte Sex Pistols när de började hänga i hans klädbutik och som hävdat att det var han som uppfann punken. När det finns en efterfrågan finns där en entreprenör som skapar produkten.

Sex Pistols själva kunde inte bry sig mindre om huruvida de var en produkt av en slipad affärsmans känsla för marknadens stämningar eller ett symtom på en frustrerad generation som svikits av både höger och vänster. Anarchy in the UK slutar med raderna ”And I wanna be anarchist. Get pissed. Destroy”. Det räckte för dem, och så länge deras skivor sålde kunde de komma en bit på vägen mot de målen.

Att inleda en text om Sex Pistols med den makalöst torre Plechanov är förstås ingenting annat än en några rader lång smiley. Oavsett vilka historiska krafter som drev fram Pistols och punken är det lätt att leva sig in i den inspirerande lättnadskänslan det måste ha varit att höra musik som inte handlade om att rädda världen eller att vara väldigt, väldigt bra på att spela gitarr.