Utanför bibliotekets stora öppna fönster drar passadvinden under en obönhörlig sol. Bland hyllorna fyllda med Enid Blyton och systrarna Brontë står en flicka, ännu inte tonåring, och skruvar sig obekvämt i den misstänksamma bibliotekariens blick.

Det är inte oförtjänt, för flickan är full av idéer. Hon stoppar boken hon precis lämnat tillbaka in under kjolen kniper fast den mellan låren. Det är inte meningen att stjäla, men när hon läst en bok står hon inte ut med tanken att skiljas från den.

I Jamaica Kincaids essä En liten plats fungerar det gulmålade biblioteket som symbol för vad kolonialiseringen inneburit på den karibiska ön Antigua, där Kincaid växte upp. Essän skrevs 1988 men kommer ut på svenska i samband med festivalen. Det koloniala biblioteket, liksom skolgången i det brittiska skolsystemet, har präglat Kincaids skrivande. Essän ger en historisk överblick hur gatorna namngavs efter engelska pirater och hur The Barcly Brothers tjänat pengar på slavhandel för att sedan upprätta öns enda bank.

Essän löper fram till efter självständigheten 1981, essäns nu, då landet präglas av korruption och kriminalitet och de finaste stränderna är förbjuden mark för andra än de influgna vita turisterna.

Den strukturella analysen går de flesta invånarna förbi, ingen tycks se orsakssambanden. Och det gamla koloniala biblioteket står och faller – ingen bryr sig om att laga eller ersätta vad som aldrig varit deras.

En liten plats är en knivskarp konkretisering av kolonialismen i stort – för Antigua delar historia med stora delar av världen.

Kincaid föddes 1949 som Elaine Potter Richardson och lämnade som sextonåring allt bekant bakom sig för att arbeta som au pair i USA. Snart hamnade hon i New York, bytte namn och blev så småningom krönikör på The New Yorker.

1979 gifte hon sig med kompositören Allen Shawn, The New Yorkers chefredaktör William Shawns son. Äktenskapet med Shawn varade fram till 2002.

Kincaid debuterade 1983 med novellsamlingen At the Bottom of the River och har sedan dess gett ut bland annat fem romaner. Flera av hennes böcker har de senaste åren aktualiserats på svenska då förlaget Tranan satsat på nya översättningar och återutgivningar av hennes verk.

Kincaids romaner utforskar lusten, hatet och kärleken, dess logik och irrationalitet. Från stor skala till liten, från roman till mening konstruerar Kincaid motsägelser, som i sitt pendlande framställer sanningar. Sanningen ligger i porträtterandet av upplevelsens mekanik. Irrationaliteten blir hos henne ytterst sympatisk.

Hennes verk präglas av en naiv enkelhet och samtidigt komplexitet, korta romaner på samma gång klara och ständigt föränderliga och en oupphörlig källa till frågor. Hennes kvinnor är allt annat än fogliga, de är hänsynslösa, promiskuösa, de luktar illa och är på jakt efter njutning.

När romanen See Now Then, på svenska Se Nu Då, släpptes 2013 fick den delat mottagande av den amerikanska kritikerkåren. Romanen, liksom Kincaids övriga skönlitteratur, laborerar med självbiografiskt stoff och skildrar ett äktenskap i sönderfall. Karaktärerna Mr. och Mrs. Sweet är påfallande lika Kincaid och hennes före detta man, Shawn.

Vissa kritiker läste verket som en privat hämndattack och ansåg att boken inte borde ha publicerats. Berättaren, som här är en sorts allvetande tredjepersonberättare som hoppar mellan karaktärernas perspektiv, betraktar emellanåt med en vit manlig blick den svarta kvinnan.

Texten antyder att Mr. och Mrs. Sweets äktenskap blev omöjligt på grund av Mr. Sweets rasism – han är oförmögen att älska, lita på eller verkligen känna Mrs. Sweet därför att hon kom någonstans ifrån på en ”bananbåt”. Det dessa kritiker gör, att ringakta en svart kvinnas gestaltning av en vit mans blick på en svart kvinna känns oreflekterat, för att uttrycka det milt.

Att se See Now Then som en självutlämnande hämnd är också att förringa Kincaids konstnärliga gärning. Eventuell biografisk överenstämmelse är föga intressant här. See Now Then är först och främst en roman om upplevelsen av tid. Det som var Då är också – ständigt och ofrånkomligt – med Nu. Det är en gestaltning av det inre grubblandet och skeendens diffushet.

När Mrs. Sweet sitter i ett rum intill köket och skriver böcker om sin barndom på en ö är hon så försjunken att hon glömmer bort att hämta barnen från skolbussen i tid.

Dottern Persephone tänker i deras övergivenhet ”she doesn’t love us, she only loves the world that she carries around in her head, a torrent of lies, all in her head, we are nothing to her, nothing, nothing, only those words in her head”.

Poängen är att konstverket, för Mrs. Sweet och för Kincaid, alltid kommer först. Det finns en oförsiktigt spelande, nästan risktagande, med det biografiska stoffet som fungerar därför att det litterära skapandet ständigt står i första rummet.

Så frågar sig protagonisten i romanen Lucy:

”Why is a picture of something real eventually more exciting than the thing itself?”.

Mitt exemplar av Lucy är fyllt med mina lappar, anteckningar och understrykningar. Men på insidan av pärmen står min vän Ingrids namn. Hon lånade mig romanen en gång över en lunch mellan två föreläsningar.

Det var flera år sedan nu, och jag hoppas hon inte kommer kräva tillbaka den där pocketutgåvan, för jag står inte ut med tanken på att behöva skiljas från den.

Jag håller fast och kommer tillbaka, sökandes efter svaret på den där frågan Lucy formulerat.