Folkmordets offer har ingenstans att ta vägen | Fria Tidningen

Fördjupning


Carl Drott
  • Två ezidiska familjer från Sinone dagen då de lämnade Irak. Från vänster: Alin, Adla, Ibrahim, Aran, Maksim, Nasim, Lale och Hamo.
  • I augusti 2014 anföll Islamiska staten den ezidiska staden Shingal i norra Irak. Omkring 200 000 ezidier fördrevs i vad FN:s utredare benämner som ett folkmord.
  • Staden Shingal i norra Irak är i dag befriad från IS, men kriget har gjort den i stort sett obeboelig. Även andra byar och städer i området har drabbats av omfattande förstörelse.
Fria Tidningen

Folkmordets offer har ingenstans att ta vägen

I veckan inleddes offensiven mot Mosul, Iraks näst största stad, som har hållits av den Islamiska staten i över två år. Lokala myndigheter och internationella organisationer förbereder sig i samband med detta för en ny humanitär katastrof, där hundratusentals kan komma att fly staden. Samtidigt finns en risk att de som flydde från IS folkmordskampanj för över två år sedan nu glöms bort.

När IS anföll Shingal i augusti 2014 fördrevs cirka 200 000 ezidier. Mycket få har i dag återvänt till de områden som har befriats. Plundring, strider, flygangrepp och försåtsmineringar har gjort de flesta byar och städer i stort sett obeboeliga. Återuppbyggnaden har knappt påbörjats, och dessutom råder politiska konflikter mellan olika aktörer som deltog i befrielsen. En mera fundamental fråga är hur många ezidier som vill återvända ens om de kan.

De flesta ezidier från Shingal lever i dag i Duhokprovinsen i Kurdistanregionen, där det sedan tidigare finns en betydande ezidisk population. Två år efter att de utsattes för vad FN:s utredare benämner som ett folkmord, lever internflyktingarna fortfarande under svåra omständigheter och med en oviss framtid. Kurdistanregionen går på knäna ekonomiskt, medan internationella och lokala organisationer inte heller har tillräcklig kapacitet.

I staden Shariya utanför Duhok finns ett läger för ezidiska internflyktingar. Alla får dock inte plats, utan vissa bor istället utanför – ibland i förläggningar som de har byggt själva. Jag besökte en av familjerna här förra sommaren, och återkommer ett drygt år senare för att se om situationen har förändrats. Det har den inte. De som bor utanför lägret säger att de sällan nås av hjälpinsatser, och känslan av övergivenhet och hopplöshet är påtaglig.

Mishko Khalil, 62, kan inte arbeta på grund av ett dåligt ben. Sjukvårdsresurserna är ansträngda i Kurdistanregionen och det är svårt att få mediciner eller behandling. Han räknar 22 medlemmar till sin storfamilj, varav 10 är barn. Endast två av barnen går i skolan, medan de andra arbetar som städare.

– Vi har ingen framtid här, men vi är fast, säger Mishko.

Hans hemby Tel Azer ödelades redan i augusti 2007, då fyra självmordsbombare sprängde sig själva i lastbilar fulla med sprängämnen. Över 300 människor dödades i den ditintills värsta terroristattacken i Iraks historia. Därefter utökade Kurdistanregionen sin militära närvaro kraftigt, för att garantera ezidiernas säkerhet. Chocken blev därför stor när IS anföll sju år senare, och de kurdiska styrkorna retirerade utan att först evakuera civilbefolkningen. Till IS led slöt sig många araber från närområdet. I dag kan Mishko inte tänka sig att återvända, annat än om området blir en internationellt garanterad skyddszon.

– Även om de sätter hattar av guld på oss är det utan nytta om vi har araber som grannar, för de kommer att skära av våra huvuden, säger Mishko.

Mishkos dotter Basi, 32, är på besök från ett internflyktingläger utanför staden Zakho, där hon bor med sin man och deras fyra barn. Familjen var fattig redan tidigare, men de kunde ändå leva ett hyggligt liv. I dag har hennes man svårt att finna arbete. När IS anföll deras hemby Solakh jagades dussintals flyende människor ifatt och togs till fånga. Sedan radades de upp och sköts en efter en, innan kropparna slängdes i en massgrav. Offentliga byggnader användes som uppsamlingsplats för de flickor och kvinnor som besparades avrättning för att säljas som sexslavar. Basi och hennes familj lyckades fly i tid, men trots att området i dag är befriat så vill de inte flytta tillbaka.

– IS brände ner vårt hus. Vi har ingenting kvar, säger hon.

Basi är tacksam för hur de togs emot när de anlände till Kurdistanregionen. Regionalregeringen hade svårt att hantera den enorma humanitära katastrofen, men istället tog vanliga människor initiativ att förse dem med vatten, mat och tak över huvudet. Ändå vill hon inte stanna här heller.

– Vi känner inte att Kurdistan är vårt hem. När vi var i Shingal lämnade Kurdistans armé oss i händerna på IS, säger Basi.

Helst vill hon till Europa, men med tanke på kostnaderna för människosmugglare är det mycket osannolikt att hon och hennes familj någonsin kommer att ha råd.

Bara några hundra meter bort har två andra ezidiska familjer packat sina väskor. De kommer från Sinone, norr om Shingalberget, men i dag ska de lämna Irak för gott och försöka ta sig till Europa.

Adla Bajo Khlefa, 37, berättar att flera av hennes släktingar fördes bort eller avrättades av IS. Några av de araber som stannade kvar erbjöd sig att begrava en av kropparna mot betalning, men efter att området befriats visade det sig att de hade ljugit för henne. Adla hittade aldrig någon grav.

– Jag hoppas att vi kommer långt bort från araberna. Vi vill bara ut från det här området, säger hon.

Familjerna vill heller inte stanna i Kurdistanregionen, vars militära styrkor hade lovat att skydda ezidierna.

– De svek oss, vi litar inte på dem längre, säger Adlas man Ibrahim Ali Darbis, 35.

Helst vill de till Tyskland, som är hem till den största ezidiska populationen utanför Irak. Ibrahim har redan sin mor och en av sina bröder där. I andra hand vill de till Sverige, där andra släktingar bor.

– Vi har pengar och arbete här, men vi är oroliga för våra barns framtid och vill till en säker plats, säger Ibrahim.

Med EU:s hårdnande gräns- och flyktingpolitik är chanserna att lyckas nu betydligt mindre än tidigare. Förutom de ”vanliga” riskerna, som att kvävas till döds i en lastbil eller drunkna i Medelhavet, så finns för ezidierna även andra faror. Längs flyktvägen har många utsatts för hot, trakasserier och misshandel från andra flyktingar. I Grekland blev problemen så omfattande att ezidierna till sist placerades i ett separat läger.

– Vi vet ingenting om den här resan, om de kommer att arrestera oss eller om vi kommer att komma tillbaka, om de kommer att döda oss, vi vet ingenting, säger Adla.

Fakta: 

Ezidier

• Ezidier (yazidier) tillhör en monoteistisk religion med uråldriga rötter. Enligt vissa konservativa eller radikala tolkningar av islam betraktas de som fredlösa, eftersom de inte tillhör ”bokens folk”.

• De allra flesta ezidier har kurdiska som modersmål, men medan vissa ser sig som etniska kurder så ser sig andra som enbart ezidier. Identitetsfrågan är politiskt kontroversiell.

• Shingalområdet (också känt som Sinjarområdet) bebos främst av ezidier, medan det kringliggande området domineras av araber. Kurdistans regionalregering vill annektera dessa områden, som officiellt tillhör den irakiska centralregeringen.

• När den Islamiska staten anföll Shingalområdet i augusti 2014 avrättades tusentals män, pojkar och äldre kvinnor. Yngre kvinnor och flickor togs som sexslavar, medan de yngsta barnen ”adopterades” för att indoktrineras i en radikal tolkning av Islam.

Annons

Rekommenderade artiklar

Klockan klämtar för Kirkuk

Den 30 juni drogs USA:s trupper ut från Iraks städer. Nu stiger förväntningarna på en kommande fred – men strax väntar orosmoln vid nästa horisont. Varje dag växer irritationen mellan den kurdiska regionen och regeringen i Bagdad – en konflikt som kan leda till inbördeskrig – och där oljefältet i Kirkuk kan bli hindret som gör freden omöjlig.

Blackwaters legosoldater rör sig i mörka vatten

Privata säkerhetsföretag har gjort dödandet och osäkerheten i Irak till en affärsidé och gör miljardvinster på mänskligt lidande. Ett av företagen är amerikanska Blackwater. Både amerikanska och irakiska polisutredningar har nyligen konstaterat att Blackwaters vakter orsakat minst 14 civilpersoners död vid en skottlossning i Bagdad den 16 september. Men det är oklart om de någonsin kommer att kunna ställas till svars för sina brott. Säkerhetsföretagen har tillåtits verka i en juridisk gråzon som förvandlat denna del av Mellanöstern till ett vilda västern. 

Journalister måste våga berätta sanningen

"Regeringar i väst spelar på rädsla, ljuger och låter oss inte tänka klart om Mellanöstern".
Det säger Robert Fisk, en av Storbritanniens mest kända utrikeskorrespondenter. Fria Tidningar har träffat Robert Fisk i Beirut – och han visar sig vara pessimistisk om framtiden. Så länge det finns folk som ockuperar andra folks länder kommer det inte att bli fred, menar han.

Irakiska ögonvittnen mötte svensk tystnad

Två irakiska ögonvittnen – en läkare och en människorättsaktivist – besökte i början av april Sverige för att berätta om den svåra situationen i sitt hemland. Det var föreningen Iraksolidaritet som bjudit in dem, i ett försök att väcka debatt kring USA:s "massförstörelse av Iraks städer" och kring den svenska regeringens tystnad kring brott mot folkrätten. De svenska medierna visade dock inte något större intresse för de tillresta irakiernas vittnesmål.

© 2017 Fria Tidningen