I maj 2013 sköts en 69-årig man i Husby till döds av polisen. Det kom att bli den tändande gnistan till den våg av bilbränder som startade i Husby och sedan flammade upp i förorter runt om i Stockholm och Sverige. Men det var inte bara dödsskjutningen i sig som skapade frustration utan att polisen inte talade sanning om händelseförloppet.

– Jag ville förstå hur det var möjligt att piketen blev skickad hem till en pensionerad man. Och varför tyckte de att de var tvungna att döda honom? En annan aspekt som jag fann väsentlig var att polisen ljög, de sa att han var skadad och fördes till sjukhus. Varför ljög polisen om de inte trodde att de hade gjort något fel? En granne tog en bild som visade att mannen fördes bort i en body bag. Den bilden hamnade på sociala medier och polisen var tvungen att erkänna att de ljugit, säger Natascha Sadr Haghighian.

Hon har arbetat med Fuel to the Fire i två år och fördjupat sig i hur polisen återkommande agerar rasistiskt i förorter.

– Jag fann att amerikanska SWAT, motsvarigheten till den svenska piketen, grundades i Los Angeles i samband med upproren i Watts 1965. Därifrån har det spridit sig och vi har fått en allt mer militariserad polis.

Ser du en parallell mellan hur polisen agerade i Husby och uppmärksammade fall i USA?

– När jag har undersökt historien om polisbrutalitet ser jag en stark koppling mellan USA och Husby, men även till andra uppror i Frankrike och England. Sånt här händer på många ställen. För allmänheten är det mest bilderna av brinnande bilar som dröjer kvar, och de förstår inte varför människorna är så arga, de glömmer att någon har blivit dödad.

Vad saknar du i mediernas bevakning?

– När det gäller Husby gick jag till biblioteket och granskade alla nyhetsklipp och jag hittade nästan ingenting om mannen som dödats. Men en vecka senare hade alla tidningar brinnande bilar på sitt omslag. Betyder det att det är värre att bränna en bil än att döda en människa? Någon som bor i innerstaden och aldrig kommer till Tensta eller Husby ser bara dessa nyheter, de ser inte bakgrunden. Det spär på fördomar och skapar en klichébild av förorter, vilket är väldigt farligt.

Vad kan en utställning bidra med som inte journalistik kan förmedla?

– Vissa saker tar vi till oss med intellektet, men det finns också en fysisk upplevelse som är viktig. Inför konstverk kan man uppleva de här frågorna kroppsligen, utställningar är bra för det. Man kan få nya insikter och förstå saker på nya sätt. Vi agerar med våra kroppar, vi får fysisk kunskap genom att använda våra sinnen och känna hur vi upplever något. Det kan man inte genom en nyhetstidning.