Kvinnan i den samiska dräkten blickar ner på oss från affischer överallt när vi passerar genom ett regnvått Kiruna. Den vänstra handen är höjd i en slags hälsning. Den uppsträckta handen, oväderskragen och den höga mössan bidrar till hennes värdiga, nästan påvliga utstrålning. Fábmo står det skrivet i handen, vilket betyder kraft; styrka. Något skört och gåtfullt vilar över hennes ansikte som verkar befinna sig bakom en hinna av is. En röd tråd är fästad runt lillfingret och förankrar henne i dräkten där röda streck löper kors och tvärs. Det påminner om en karta över kolonialiserade länder där de naturliga landsgränserna ritats om med linjal på ett kontor någonstans i fjärran. En bit av en karta syns också på dräkten.

Fotografier av samiska kvinnor, hur låter det? Det finns en erfarenhet av att ha blivit plåtade som turistobjekt och användas som exotiska inslag i marknadsföringen av regionen. För att inte tala om den rasbiologiska forskningens fotografering. Men syftet med dessa porträtt har varit att lyfta fram och synliggöra människan, förankrad i sin kultur. Bakom varje bild finns en berättelse, ett gediget intervjuarbete som redovisas i den bok som finns med i utställningen. Tyvärr endast på engelska förutom en liten text som är översatt till samiska, eller tvärtom.

Bilderna som är två meter höga, hänger på var sitt kraftiga väggblock i den stora hallen i Kiruna stadshus. Blocken är ställda likt bergväggar i en labyrintliknande formation, med de gigantiska kvinnorna som enskilda fjälltoppar. I ett känsloladdat tacktal ger curatorn en särskild eloge till arbetarna som byggt upp väggblocken. Ett mycket välriktat tack. Det komplicerade utställningsrummet är helt omformulerat till bildernas fromma.

Konstnärerna beskriver sin arbetsprocess som intuitivt och att de inspireras av äldre måleri, som i den måleriskt vackra bilden med kvinnan som sitter med ögonen slutna insvept i sin mormors blommiga täcke. Under den bär hon sin mors vita kolt. I handen håller hon en lång fläta, hennes egen som hon klippt av inför en cancerbehandling. Hon bär sin historia som en rustning och tornar upp sig inuti den som på en barockmålning.

Flera bilder är tagna under vinterhalvåret i snön och med det avtagande ljuset silande genom landskapet. Ibland har en glasskiva placerats mellan kvinnorna och kameran så att en ishinna bildats när andedräkten frusit fast på glaset. Isens skörhet och styrka lämnar en viss distans men även integritet åt den avporträtterade. Fotografierna är efteråt bitvis bokstavligen sönderrivna och omkomponerade med familjebilder, tidningsurklipp och gamla malmkartor som hittats i arkiv. På så vis vävs inte bara personliga berättelser in i bilden, som kvinnan som ser ut att bära sina föräldrars bröllopsbild fästad på kolten, utan även den om hur den samiska kulturen alltid gnisslat och stött mot den svenska och hur renbetesmarker ständigt hackats upp och begränsats när landskapet exploaterats av gruvbolag, både privata och statliga.

Stoltheten som de avbildade kvinnorna förmedlar är påtaglig och som en av dem uttrycker det i en intervju: ”Att få vara så stor när man annars är liten och hänga där i machokulturens högborg är mäktigt.” Jag kan bara hålla med.