Stängda gator för marscherna | Fria Tidningen

Fördjupning


Sommarföljetong
Från snack till verkstad – del 3 av 6

  • Johanna Linder är frilansjournalist och programledare för P4:s Karlavagnen. Hon tog initiativ till att göra kyrkorna till bas för de folkliga antinazistiska protesterna mot Svenskarnas parti i Jönköping.
  • Partipolitiskt aktiva, frikyrkor, folk från Svenska kyrkan, utomparlamentarisk vänster och en massa helt vanliga Jönköpingsbor samlades för att protestera mot nazisternas marsch i Jönköping.
  • Utanför Sofiakyrkan i centrala Jönköping samlades 1 200 Jönköpingsbor för en utomhusgudstjänst för alla människors lika värde.
  • Partipolitiskt aktiva, frikyrkor, folk från Svenska kyrkan, utomparlamentarisk vänster och en massa helt vanliga Jönköpingsbor samlades för att protestera mot nazisternas marsch i Jönköping.
Fria Tidningen

Stängda gator för marscherna

Sverige sjuder av antirasistiskt arbete, men många framgångshistorier har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Under sommaren publicerar vi därför sex kapitel ur Marcus Priftis bok ”Från snack till verkstad” som beskriver antirastiskt arbete i en blandning av reportage och metod.

I det här kapitlet möter vi nätverken som mobiliserade mot nazistmarscherna i Jönköping 2014 och Stockholmsförorten Kärrtorp 2013.

Trots goda exempel på preventivt antinazistiskt arbete råder tyvärr ingen brist på högerextrem aktivitet. Vi befinner oss nu i en nazistisk mobiliseringsvåg fullt jämförbar med den på 1990-talet. Slagordet ”Inga fascister på våra gator” beskriver en önskedröm, inte verkligheten. Och samtidigt som det existerar ett organiserat motstånd – manifestationer mot rasisternas demonstrationer samlar tusentals personer även utanför storstäderna – har motdemonstranterna haft svårt att få gehör i den folkliga opinionen. Trots att antirasisterna är moraliskt överlägsna sina motståndare, är det alldeles för ofta som den mediala och därefter folkliga domen blir något i stil med ”lika goda kålsupare”.

Det finns emellertid protestaktioner som får ett annat och bättre eftermäle. En av den senaste tidens största framgångshistorier på temat ”Inga fascister på våra gator” är protesterna i Jönköping den 1 maj 2014. När det stod klart att nazistiska Svenskarnas parti fått demonstrationstillstånd första maj – vilket i praktiken innebar att nazisterna fick exklusiv rätt till arbetarrörelsens högtidsdag – bestämde sig Jönköpingsborna för att gå man ur huse för att visa att staden var deras och inte några kringresande yrkesrasisters. Över hela staden ringde kyrkklockorna för fara, något som inte hade hänt sedan 1939. Tusentals människor samlades på gatorna längs nazisternas planerade marschväg, med sittblockader mitt i gatan och burop mot nazisterna vid varje gathörn. Utanför Sofiakyrkan i centrala staden samlades 1 200 Jönköpingsbor – pingstvänner och kommunmoderater vid sidan av autonoma vänsteraktivister och vanliga medborgare – för en utomhusgudstjänst för alla människors lika värde.

Johanna Linder är frilansjournalist och programledare för P4:s populära program Karlavagnen. Det var hon som tog initiativet till att göra kyrkorna till bas för de folkliga antinazistiska protesterna.

– Jag är inte själv aktiv i någon församling, men kyrkorna kändes som självklara deltagare. Dels för att de är många och starka här – de är välorganiserade och kan mobilisera många – dels för att det finns en kristen tradition av motstånd mot fascism. Även om det inte finns en historia av kyrklig antifascism just i Jönköping finns en kristen grund att stå på.

Idén att sälja in ”Jesus mot nazism” till kyrkorna gick oväntat bra. Det visade sig att det sedan gammalt fanns ett ekumeniskt råd i Jönköping, där stadens församlingar träffades och pratade om gemensamma intressen. Man hade en organisation – men ingen egentlig funktion. Så när prästen Fredrik Hollertz, som satt som ordförande i rådet, föreslog att protesterna mot Svenskarnas parti kunde bli en uppgift för det ekumeniska rådet, nappade alla genast på idén.

– När vi kollade marschvägen som Svenskarnas parti fått tillstånd för, insåg vi att vi bara hade en chans att komma i närheten av dem och det var att använda oss av Sofiakyrkan. Polisen skulle aldrig tillåta några manifestationer i närheten av marschen – men de kan knappast neka en församling tillåtelse att hålla en gudstjänst i sin egen kyrka? Och då måste ju folk som vill delta i gudstjänsten kunna ta sig till och från kyrkan i säkerhet, säger Johanna.

Därefter började Johanna, Fredrik och de andra att planera. Alla som ville göra motstånd fick vara med. Studieförbunden, civilsamhällets organisationer, den utomparlamentariska vänstern och helt vanliga Jönköpingsbor samlades till ett stormöte.

– Det fanns en del meningsskiljaktigheter. Kyrkorna var till exempel noga med att man var för medmänsklighet och inte mot nazism, vilket retade några från det antifascistiska lägret, och den antifascistiska vänstern var i sin tur inte helt bekväm med ett upplägg där kyrkorna hade en så central roll. Men vi var överens om att vi skulle bygga en bred allians där vi gjorde våra olikheter till vår styrka och respektera varandras metoder. Och det lyckades över förväntan. Vi lyckades engagera massor av människor. Det blev verkligen folkets protest – det var omöjligt att grymta något om proffsdemonstranter och vad man nu brukar göra.

Ju närmare maj man kom, desto fler anslöt. Några dagar innan demonstrationen slöt även kommunen upp bakom sina invånare: ljustavlan vid motorvägen bytte text från ”Välkommen till Jönköping” till ”Jönköping mot rasism”, och i samband med protesterna satt kommunens starke man, moderaten Mats Green, i direktsänd teve och agiterade mot oskicket att ge nazister demonstrationstillstånd.

Själva protesterna blev en succé, berättar Johanna. Flera tusen människor var ute och tog ställning mot rasism, nazistmarschen fördröjdes och hejdades vid flera tillfällen och marschvägen fick flera gånger ledas om. När de till slut kom fram drunknade deras budskap i burop, kyrkklockor och oväsen – och allt detta utan skadegörelse eller allvarligare personskador. Trots den stora folkliga uppslutningen greps bara 19 personer av polisen – 13 av dem för den passiva förseelsen ”ohörsamhet mot ordningsmakt”, det vill säga att de satt kvar trots att polisen beordrade dem att gå. Fem personer åtalades – för att ha suttit på gatan och sjungit psalmer mot polisens vilja. (De dömdes till böter, men det är en annan berättelse.)

Och nazisterna? De var besvikna. Partiledaren Stefan Jacobsson uttryckte i flera intervjuer hur tveksam han var inför att någonsin återvända till Jönköping.

– Det kändes verkligen som en seger. Även om det var skitjobbigt att se nazisterna marschera förbi, är det bestående intrycket det mod som Jönköpingsborna visade. Och att det verkligen var alla sorters människor som var med. Vi motade bort nazisterna från vår stad – jag har aldrig varit så stolt över Jönköping förr, säger Johanna.

Johanna vill inte predika någon universallösning för hur man ska bekämpa högerextremism, men när hon ser tillbaka på vad det var som fungerade så bra i Jönköping har hon identifierat fem framgångsfaktorer:

• Planera tillsammans: ”Så fort vi fick reda på att det här skulle hända bjöd vi in brett. Där fanns partipolitiskt aktiva, frikyrkor, folk från Svenska kyrkan, folkbildningsorganisationer, utomparlamentarisk vänster men också en massa helt vanliga Jönköpingsbor. Ju bredare man mobiliserar, desto bättre idéer får man. Både utomhusgudstjänsten och klockringningen var idéer som kläcktes på mötet. Klockringningen var det faktiskt en kille från den autonoma vänstern som hittade på. Den idén hade han nog inte fått om vi inte samlat både kyrkan och de autonoma på samma plats.”

• Hitta den samlande kraften: ”En organisatör som har stort förtroende i lokalsamhället, som kan mobilisera många medlemmar och som dessutom är politiskt obunden, är guld värd som bas för protesterna. I Jönköping har kyrkorna den rollen. På andra platser kanske det kan vara en fotbollsklubb eller något liknande. Fördelen med att ha just kyrkorna var förutom symboliken och mobiliseringskraften att de hade tillgång till många lokaler för sammankomster. Hade polisen flyttat nazistmarschen i sista sekund, hade vi också snabbt kunnat omlokalisera utomhusgudstjänsten till en kyrka i närheten.”

• Uppmuntra en mångfald av strategier: ”Alla måste inte göra samma sak. Vi hade samma gemensamma mål – att stoppa nazisternas demonstration – men vi har olika sätt att göra saker på. Vi ville inte veta av någon beröringsskräck eller något avståndstagande, utan tryckte på att alla skulle respektera varandras metoder. Den här dagen skulle vi vara tillsammans, oavsett hur oense vi tänkte vara resten av årets dagar. Och faktum är att det lyckades bra. Alla accepterade varandra – och i slutänden var det ju det ’svarta blocket’ som fick polisen att vända marschen, men inte med sina vanliga metoder, utan genom en sittblockad. Jag har aldrig sett det svarta blocket sätta sig ner förr. Så ser en lyckad korsbefruktning ut.”

• Kommunicera med alla: ”Ett ständigt informationsbyte är helt nödvändigt. Jag pratade nog med flera hundra personer och hade möten med precis alla: partierna, kommunen, polisen och samtliga rörelser som var med. Om ingen har några hemligheter, utan alla känner till varandras planer, minskar risken för konflikter. Det är även bra om polisen vet vilka olydnadsaktioner vi planerar, så slipper de bli tagna på sängen och reagera därefter.”

• Våga vara fredlig: ”Vi bestämde oss tidigt att särskilt uppmuntra ickevåldsmetoder. Vi ordnade en snabbkurs i civil olydnad med en veteran från plogbillsrörelsen och bestämde oss för att ha några olika sittblockader. Många av våra idéer gick ut på att vi skulle samla hundratals personer ur allmänheten på stan, inklusive gamla och barn, och att det skulle tvinga polisen att stoppa nazisterna för att skydda allmänhetens säkerhet. Om det är tillräckligt många barnvagnar och rullatorer måste polisen ha en annan strategi än den konfrontativa som de ofta kör med när det mest är autonoma på plats. Men det kräver att motståndet i grunden är fredligt.”

Om Jönköping är ett exempel på en framgångshistoria, finns en plats som mer än de flesta andra blivit en symbol för lokal antifascism. Stockholmsförorten Kärrtorp, fram till december 2013 föga mer än en station på tunnelbanans gröna linje söderut, blev på kort tid en ort på allas läppar efter att de militanta nazisterna i Svenska motståndsrörelsen gått till väpnad attack mot en fredlig antirasistisk demonstration. Veckan efter attacken samlades 20 000 människor på idrottsplatsen i Kärrtorp i den största antirasistiska manifestationen i modern svensk historia.

Demonstrationerna arrangerades av Linje 17 mot rasism – ett löst sammansatt nätverk av privatpersoner i Stockholms södra förorter. Nätverket startade som en reaktion mot nynazistisk aktivitet i Kärrtorp under hösten 2013, och är en gaturörelse som är politiskt obunden men associerad med vänstern. Linje 17 mot rasism har inga ledare eller officiella talespersoner, utan en mindre grupp ”administratörer” turas om att representera nätverket vid exempelvis intervjuer.

Carolina Gaete och Mia Palmberg är två av nätverkets aktivister.

– Vi är en gaturörelse med stormöten som främsta beslutsprocess, och de rörelser vi samarbetar med är företrädesvis vänstergrupper. Men vi är inte bundna till någon ideologi utan till våra kvarter, och vi är pragmatiska och fokuserade på just antirasism, säger Carolina.

– Vi är en rätt blandad grupp, tillägger Mia. Vi har aktivister som är lärare och mekaniker och arbetslösa, och vi har många olika erfarenheter. Det blir konstanta diskussioner på mötena, men vi har lyckats få till en konstruktiv stämning. Ofta kan man sitta i möte i tre timmar och mest skälla på varandra, men sen kommer man fram till något och så är alla plötsligt jättenöjda. Så det är väldigt bra diskussioner, där alla får vara med på lika villkor.

En platt organisation som främst styrs genom stormöten, där det inte finns några pengar (nätverket har inga medlemsavgifter och inte heller någon budget) och där medlemmarna bara gör det de för tillfället har tid eller lust med, låter inte som de ideala förutsättningarna för ett effektivt arbete. Ändå har Linje 17 mot rasism varit anmärkningsvärt bra på att få saker gjorda. Inte bara det att de kan mobilisera en demonstration på utomordentligt kort tid, de har också gett ut en bok med vittnesmål från den nazistattackerade manifestationen, figurerat i åtskilliga medier och arrangerat föreläsningar, workshops och filmvisningar lokalt i Kärrtorp. Allt detta på fritiden.

– Vi har skapat en miljö som är välkomnande för alla. Vi har heller inga krav för hur engagerad man måste vara, säger Mia.

Den lokala förankringen är helt central för nätverket. När Carolina och Mia berättar om den första demonstrationen, den som blev attackerad, framträder också bilden av ett grannskap som står enat mot fascismen.

– Det som hände den 15 december var att beväpnade nazister gick till urskillningslös attack mot gamlingar och barnfamiljer och förbipasserande och alla möjliga. De som bildade kedja och gick emot nazisterna, och till slut körde ut dem i skogen, var en blandning av lokalbefolkning och antifascistiska aktivister. Och vad fanns annat att göra? Det var kanske åtta poliser där, och antingen de var rädda eller bara struntade i oss gjorde de ingenting. Det hade kunnat gå riktigt illa, säger Mia.

– Det var många som blev förbannade: ska jag inte kunna gå till mitt torg och handla på mitt Ica utan att bli attackerad av nazister? Ska mina hemkvarter vara en krigszon, bara för att en fascistisk frikår vill öva krig på Kärrtorps IP? Det var många som kände att det inte var okej, och det märkte man ju veckan efteråt: manifestationen den 22 december var verkligen ett tvärsnitt av befolkningen. Det var hela grannskapet som var ute och visade att det inte accepterade att Svenska motståndsrörelsen flyttade in, berättar Carolina.

Precis som Johanna Linder i Jönköping poängterar Carolina och Mia att de vill visa hur man kan göra, men inte gör några anspråk på att berätta hur man ska göra. Linje 17 mot rasism vill inte äga vare sig antifascismen eller gräsrotsorganiseringen, utan har en ödmjuk profil. De återkommer också till hur långt det är kvar till ett samhälle utan nazistmarscher – men värjer sig samtidigt mot idén att det är hopplöst.

– Det måste gå att göra. Och vi har redan gjort mycket. Vi har visat att det är möjligt att kämpa lokalt mot nazister helt utan ekonomiska eller andra resurser. Vi har tänt en gnista till en gräsrotsrörelse och fått folkliga protester att spridas, och sätter nazisterna upp banderoller eller klistermärken längs linje 17 rivs de ner nästan innan någon har sett dem. Visst, vi har inte gjort Kärrtorp nazistfritt än, men vi har visat dem att här har de ingenting att hämta.

Fakta: 

Från snack till verkstad

Fria ​T​idningen publicerar i sommar utdrag från sex kapitel ur Från snack till verkstad – antirasism i praktiken (Leopard förlag).​

Del 1: Mohsen omvände en av Sveriges farligaste nazister
Del 2: Så skapas en tolerant struktur – om Kungälvsmodellen
Del 3: Stängda gator för marscherna – om nätverken som arrangerar motdemonstrationer
Del 4: Att backa upp och synas – om Kippavandringarna i Malmö
Del 5: Frillesås invånare står upp för sin hembygd – om antirastiskt arbete i byn Frillesås
Del 6: Gräsrotsinitiativ skapar låga trösklar för vänskap – om vänskap utan gränser

Rekommenderade artiklar

Att backa upp och synas

Sommarföljetong, del 4 av 6: Fjärde delen av Marcus Priftis ”Från snack till verkstad” handlar om Kippavandringarna i Malmö.

© 2017 Fria Tidningen