Så skapas en tolerant struktur | Fria Tidningen

Fördjupning


Sommarföljetong
Från snack till verkstad – del 2 av 6

  • Kursen i Kungälvsmodellen utgår från autentiska historiska berättelser, ofta ur Förintelsens historia, och avslutas med en resa till Polen där eleverna får vandra i Förintelsens spår.
  • Christer Mattsson är lärare och ansvarig för toleransprojektet i Kungälv. Hans tillvägagångssätt med att även låta de rastistiska åsikterna luftas i klassrummet har kritiserats. Men för Christer är ett öppet klimat där alla åsikter får finnas en förutsättning.
  • Kungälvsmodellen, eller Toleransprojektet, utvecklades som reaktion på att 14-årige John Hron misshandlades till döds utanför Kungälv år 1995.
Fria Tidningen

Så skapas en tolerant struktur

Sverige sjuder av antirasistiskt arbete, men många framgångshistorier har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Under sommaren publicerar vi därför sex kapitel ur Marcus Priftis bok Från snack till verkstad som beskriver antirastiskt arbete i en blandning av reportage och metod. I det här kapitlet får vi läsa om Kungälvsmodellen, ett framgångsrikt recept för att motverka rasism bland ungdomar.

Christer Mattsson är initiativtagare och ledare för den så kallade Kungälvsmodellen (även känd som Toleransprojektet), ett speciellt undervisningssätt som utvecklats som reaktion på det brutala mordet på 14-årige John Hron 1995 och som visat sig kunna bryta nazisternas rekrytering av skolelever. Han menar att den som vill förstå nazismens utbredning måste gå till historien.

– På den plats man föds och växer upp finns redan från början en sociokulturell struktur, ett arv av värderingar, attityder och identitet, som man tar över. De här strukturerna är sega, och påverkar den politiska miljön under lång tid. Ingen förväntar sig att Luleå plötsligt ska bli ett moderatfäste, Norrlands kuststäder är tydligt märkta av arbetarrörelsen. På samma sätt är det med nazistfästena. Ser man till Kungälv finns en tydlig historisk koppling mellan schartauaner och nazister. De kretsar där nazisterna var starka på 1930-talet är de områden som dominerats av schartauaner. Det är också i de kretsarna som Sverigedemokraterna började bygga upp sin rörelse, och där de fortfarande är starka. Det finns en historisk kontinuitet där den underliggande strukturen är intakt.

En av de centrala insikterna bakom Kungälvsmodellen är att det går att räkna ut var högerextremism ska blossa upp, vilka kommuner och till och med vilka skolor som mest sannolikt får problem med intoleranta elever och nazistiska rekryteringsförsök. Utmaningen är att utarma jordmånen för extremiströrelserna – att ideologiskt vaccinera ungdomar mot intoleranta och rasistiska idéer.

Enligt modellen går elevers väg till nazistisk aktivism generellt genom tre faser: en chauvinistisk fas full av svenska flaggor och verbala kränkningar mot invandrare och homosexuella, en rasistisk fas kännetecknad av slagord som ”Sverige åt svenskarna” och sympatier för högerextrema organisationer, och slutligen en fas då eleven är uttalad nazist med allt som ingår däri. Utvecklingen från chauvinism till nazism tar ofta flera år, och präglas av en osäkerhet där eleven hela tiden söker efter en identitet. Den som uttalar slagord som ”släng ut blattarna och kastrera bögarna”, eller deklarerar att Hitler faktiskt gjorde något bra för Tyskland, är inte nödvändigtvis ideologiskt övertygad. Lika ofta handlar det om att pröva tankarna, att utmana lärarna och att testa såväl deras reaktion som sin egen reaktion på lärarens reaktion.

Den som vill bryta den utvecklingen bör enligt Christer ta vara på elevernas tvivel och sökande.

– Kärnan i Toleransprojektet är den formerande dialogen. Att långsamt vrida utropstecken till frågetecken, och att stärka elevernas tvivel. Alla har ett mått av tvivel inom sig, även nazister, och kan man få eleverna att formulera sin intolerans som en fråga snarare än som ett påstående har man kommit långt på vägen att bryta ner den helt. Ett tvivel är en påbörjad kompromiss – kan man tvivla på sig själv kan man också börja ta in den andres behov och utgångspunkt, vilket är första steget mot att kompromissa, samarbeta och tolerera.

För att lyckas måste man också förstå hur en intolerant struktur på en skola ser ut rent socialt. Den destruktiva strukturen är inte homogen, utan består av flera olika grupper av elever med olika drivkrafter och därför olika vägar ut. I centrum finns en kärngrupp av ideologiska anförare och ”ledare”, som ökar sin sociala status ju mer framgångsrik den intoleranta klicken blir.

Kärngruppen har en stark övertygelse kring sina rasistiska värderingar och är notoriskt svår att påverka med pedagogiska insatser.

En framgångsrik pedagogisk insats behöver alltså riktas mot de elevgrupper som finns runt omkring kärngruppen. Följarna, som delar det ideologiska budskapet och legitimerar kärngruppens auktoritet, men som inte utvecklar någon egen ideologisk aktivitet. De ideologiska bekräftarna, som delar vissa värderingar men inte vill framstå som fanatiker, och som därför både kan försvara kärngruppens åsikter och ta avstånd från dem – föräldrar och andra vuxna hör ovanligt ofta hemma i den gruppen. Och de sociala bekräftarna, som är ointresserade av idéerna utan bara är ute efter att umgås – samtidigt som de skapar en social legitimitet åt strukturen.

Med utgångspunkt från den analysen har modellen byggts upp kring tre huvudområden: att splittra strukturen genom att skilja följarna och bekräftarna från kärngruppen, att lägga grunden till en positiv framtidsbild för de involverade ungdomarna där de ser sin plats i samhället, och att resocialisera ungdomarna genom att skapa förutsättningar för en rik fritid utanför den destruktiva strukturen.

Hjärtat i modellen är en särskild kurs, som går under olika namn men ofta kallas Toleranskursen eller Polenkursen. Alla elever på de involverade skolorna – ofta 2−3 skolor åt gången – får söka kursen, och den har alltid många fler sökande än vad som får plats. Skolorna väljer sedan ut vilka elever som får plats, enligt principen att två tredjedelar ska vara ”behovselever” i riskzonen, medan resten ska vara högpresterande elever utan extremistiska kopplingar. Varje kurs innehåller elever från olika skolor – ”behovseleverna” kommer alltså från olika intoleranta strukturer och uppträder inte som en sammanhållen klick kompisar.

Kursen, som beskrivs ingående i Christer Mattssons böcker, utgår från autentiska historiska berättelser, ofta ur Förintelsens historia. Varje kurstillfälle ägnas åt en separat berättelse, och kursen avslutas med en resa till Polen där eleverna får vandra i Förintelsens spår. Under kursens gång får eleverna konfrontera sin egen historia, sin identitet i familjen och i sin livsvärld, men också närsamhällets eller nationens historia. Empatin är central i kursen; de vanligaste övningarna handlar om att sätta sig in i historiska personers livssituationer och dilemman, och alla diskussioner i klassrummet präglas av tolerans och respekt för alla åsikter – även rasistiska åsikter.

Att släppa fram rasistiska åsikter i klassrummet är ett tillvägagångssätt som har kritiserats. Men Christer menar att det är en förutsättning för att nå fram till eleverna i riskzonen.

– De här eleverna vet om att de är oönskade, att de befinner sig i samhällets periferi och att deras värld inte är värd nånting för resten av samhället. De valde inte att födas in i en intolerant miljö, men nu befinner de sig där och då måste vi möta dem där. De måste få prata, därför att dialogen är det enda vi har för att skapa förståelse. Det är lätt för mig som lärare att be dem hålla käften och trycka skolans värdegrund i halsen på dem, men det är inte hållbart och det kommer inte att öka den sociala tryggheten på skolan. Bara om de får prata kan de finna att det demokratiska förhållningssättet är bättre. En före detta rasistisk elev sa det bäst: ”Du lät mig prata, så till slut hörde jag vad jag sa.”

Modellen har blivit en framgångssaga. Fastän flera av Sveriges ledande nazister bor i Kungälvs kommun, har de inte lyckats organisera någon lokal nazistisk aktivitet eller knyta tonåringar till sig. Genom att systematiskt och under lång tid bearbeta de ungdomar som funnits i den högerextrema miljön eller i dess riskzon, har man fått rekryteringen till de nazistiska rörelserna i ett av Sveriges starkaste nazistfästen att helt upphöra.

Under de 15 år Kungälvsmodellen drivits har den kostat 13 miljoner kronor. För det priset har man utbildat 450 elever, varav 300 varit ”i riskzonen”. Att toleranskursen kräver långt mer resurser än vanlig högstadieundervisning uppvägs av de pedagogiska resurser som frigjorts när behovet av att hindra sammandrabbningar mellan högerextrema och ”invandrargäng” inte längre finns. På någon skola kunde i stort sett hela skolans personal behöva patrullera på rasterna för att skydda säkerheten på skolan. Det behovet har upphört.

I ett bredare samhällsperspektiv har man vunnit mycket mer än så. En socioekonomisk studie som gjorts för att utvärdera Kungälvsmodellen har beräknat vad en etablerad vit maktgrupp kan kosta samhället i termer av rättsprocesser, misshandel och även sekundära kostnader för socialt utanförskap. Lågt räknat uppskattar man att en enda vit makt-anhängare med låg till måttlig våldsnivå under 10−15 år kan generera samhällskostnader på 6 miljoner kronor, och att en samlad vit maktstruktur om 15−20 personer under samma tid kan skapa samhällskostnader på upp till 290 miljoner kronor. Vid sidan av de mänskliga vinsterna har kommunerna alltså hundratals miljoner att spara på preventivt arbete, och det är därför inte så konstigt att Kungälvsmodellen spridits över landet. Hösten 2015 tillämpades erfarenheterna från Kungälv i ett trettiotal kommuner, bland andra Karlstad, Forshaga, Mölndal och Östersund. Modellen är också en hörnsten i det nystartade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier.

Christer understryker att modellen inte är någon universallösning, och att den är utformad specifikt för att bryta bandet mellan nazistiska organisationer och skolelever. Han är dock övertygad om att modellens fokus på långsiktig prevention är nödvändig i allt arbete mot högerextremism.

– Brandkårsutryckningar fungerar inte och har aldrig fungerat. Det enda som hjälper för att bryta utvecklingen av politiska rasister är långsiktigt engagemang.

Fakta: 

Från snack till verkstad

Fria ​T​idningen publicerar i sommar utdrag från sex kapitel ur Från snack till verkstad – antirasism i praktiken (Leopard förlag).​

Del 1: Mohsen omvände en av Sveriges farligaste nazister
Del 2: Så skapas en tolerant struktur – om Kungälvsmodellen
Del 3: Stängda gator för marscherna – om nätverken som arrangerar motdemonstrationer
Del 4: Att backa upp och synas – om Kippavandringarna i Malmö
Del 5: Frillesås invånare står upp för sin hembygd – om antirastiskt arbete i byn Frillesås
Del 6: Gräsrotsinitiativ skapar låga trösklar för vänskap – om vänskap utan gränser

Rekommenderade artiklar

Stängda gator för marscherna

Sommarföljetong, del 3 av 6: I tredje delen av Marcus Priftis ”Från snack till verkstad” möter vi arrangörer av motdemonstrationer.

Att backa upp och synas

Sommarföljetong, del 4 av 6: Fjärde delen av Marcus Priftis ”Från snack till verkstad” handlar om Kippavandringarna i Malmö.

© 2017 Fria Tidningen