Mohsen omvände en av Sveriges farligaste nazister | Fria Tidningen

Fördjupning


Sommarföljetong
Från snack till verkstad – del 1 av 6

  • Johnny Höglin och den iranske lektorn Mohsen Hakim år 2003.
  • Den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen genomför en demonstration i Stockholm.
Fria Tidningen

Mohsen omvände en av Sveriges farligaste nazister

Sverige sjuder av antirasistiskt arbete, men många framgångshistorier har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Under sommaren publicerar vi därför sex kapitel ur Marcus Priftis bok ”Från snack till verkstad” som beskriver antirastiskt arbete i en blandning av reportage och metod.

I det första kapitlet möter vi tidigare nazister som i dag själva arbetar mot rasism. Hur ändrade de åsikt?

Kim Fredriksson har nästan tjugo års erfarenhet av ”den nationella rörelsen”, på gatan likväl som på strategisk nivå. Sedan ett par år har han bytt sida – ”jag insåg att samhället inte blev perfekt av att ta bort invandrarna, och då föll alltihop samman” – och är nu engagerad i antirasistisk folkbildning. Kim har gjort sig känd för sina insikter i hur den nationella rörelsen tänker och arbetar, och retar sig på hur lite folk verkar bry sig om att känna sin fiende.

– Folk tror att den typiske nationelle är en kriminell idiot i skinheadskläder, eller en faderlös pojke i jakt på bekräftelse. Att de nationella är så utanför, att de inte har några vänner utan sitter och är extrema i en källare. Till och med Säpo har köpt den bilden. Men så är det inte alls. Den nationella rörelsen är full av människor med ordnade liv, av högutbildade, egenföretagare och så vidare. Många läser väldigt mycket och har jävligt bra koll, och där finns både högintelligenta ideologer och streetsmarta kampanjmakare. Kolla på den här folkliga ilskan mot teve som censurerar rasistiska bilder på julafton och skolor som förbjuder ungar att klä ut sig till pepparkaksgubbar på Lucia. Vreden är ingen slump, det är inte en massa människor som ur ingenstans bestämt sig för att rasa. Den är en kampanj från den nationella rörelsen, med ett syfte att mobilisera människor och skapa ett samhällsklimat som är gynnsamt för en nationell politik.

Jag känner igen bilden Kim målar upp. Rasisters påstådda dumhet har varit en vanlig myt så länge jag har varit med. Från 1990-talets antirasistiska trallpunklåtar till 2010-talets utbredda skrattande åt obegåvade sverigedemokraters utlåtanden om att bevara julafton – kopplingen mellan rasism och låg begåvning är en så välanvänd trop att den alltid ligger längst fram i hjärnan. Den innebär emellertid en risk för underskattning. Och att underskatta sin fiende är ett gott steg på vägen mot att förlora.

– Nationalister arbetar väldigt mycket med att spela på sina motståndare, berättar Kim. Det kan handla om att peta på etablerade debattörer tills de flippar ur och därmed ”visar hur mångkulturen tystar sanningssägare”, eller om att skapa arrangemang som man vet kommer att mötas av motstånd, och försöka få motståndarna att gå över gränsen. Motståndet är ofta förutsägbart och i affekt. Det går att manipulera. Målet är att själv framstå som den som försvarar exempelvis yttrandefriheten, medan ”vänstern” blir våldsverkare som slåss med polisen, spelar islamister i händerna och undergräver samhällets fundament.

Det lyckas förvånansvärt ofta. Det är inte ett dugg svårt att hitta exempel på antifascistisk mobilisering som misslyckats, så till vida att medierna fylls av bilder på motdemonstranter som bråkar med poliser, medan fascisterna själva presenteras som oskyldiga offer. Det är inte heller svårt att hitta fall där motdemonstranter gått över gränsen och framstått som ”lika goda kålsupare”, eller rentav värre än de för ögonblicket fredliga fascisterna. Motståndet är ofta en kalkylerad del av själva aktionen, och den som gör motstånd på fel sätt spelar därför fascisterna i händerna.

Samtidigt finns många vittnesmål från nazister som tyckt det var obehagligt att stå inför några tusen vanliga Svenssons som skramlar med nycklarna eller sjunger psalmer för att visa sin avsky. Om motståndet kommer från just de grupper fascisterna drömmer om att väcka, och är svårt att göra propaganda av, tenderar det tvärtom att försvaga fascisterna.

Det rör sig dessutom om ett verkligt hot. Fascisternas närvaro i det offentliga rummet handlar i stor utsträckning om att sprida rädsla – man vill ta över gatorna, om än tillfälligt, och berätta för sina måltavlor att de inte ska kunna röra sig fritt eller säga vad de vill. De försöker skrämma människor till tystnad. Och därför är det viktigt för allmänhetens säkerhet att man kan möta dem på ett lämpligt sätt. Att spela med i fascisternas spel må vara fel sätt, men tystnaden är kanske ännu mer fel. En adekvat antifascistisk mobilisering är alltså en stor utmaning, och en viktig del av att stoppa fascismens utbredning.

En lika stor utmaning är det att hålla en dörr öppen för fascisten. När motståndet mot ideologin utvecklats till ett institutionaliserat hat mot den enskilde fascisten, har man i praktiken låst fast honom i den destruktiva rörelsen. Ur den positionen – oönskad av samhället och endast uppskattad bland extremister – kommer han bara att åstadkomma elände. Och det går faktiskt att omvända nazister. Det finns ett antal exempel på tidigare nazister, även högt uppsatta och ideologiskt drivna, som har bytt sida.

Men hur får man dem dit? Kim Fredriksson menar att vägen till en tolerant attityd går genom omgivningens tolerans.

– Det absolut sämsta är ogenomtänkta fördömanden, ryggmärgsreaktioner. De förstärker bara övertygelsen. Den som vill omvända en nationell aktivist eller nån som står och väger måste jobba med respekt och tålamod. Det som avgjorde i mitt fall var att jag fick andra svar på de frågor som tog mig in i nationalismen. För många andra handlar det om att erbjudas en annan identitet, att hänga upp sin existens på nåt annat än det nationella. Det måste finnas en dörr på glänt, en väg nån annanstans.

Att ge fascister en sådan väg ut, samtidigt som man inte släpper fram dem på gatorna, är minst två olika utmaningar. De kräver flera slags talanger och färdigheter.

Nazisten och människan bakom

Hur hindrar man någon som är på väg in i nazism? Och hur omvänder man någon som redan är där? Återigen måste man veta vilka känslor och drivkrafter man har att göra med.

Johnny ”Puma” Höglin har mer erfarenhet än de flesta av de krafterna. Han beskrevs en gång i tiden som en av Sveriges farligaste nazister, och vittnar om hur nazismen blev den kraft som fångade upp hans barndomstrauman och känslomässiga kaos. I dag föreläser han istället om det nazistiska giftet: vägen in i rörelsen, hur livet var där – och hur han en dag omvärderade allt och började en lång och plågsam avgiftning. Sedan han blivit giftfri ägnar Johnny sitt liv åt att försöka avskräcka andra från att sugas in i mörkret. I flera år har han har turnerat i skolor och föreningar över hela landet, bland annat tillsammans med Förintelseöverlevaren Emerich Roth, för att ”betala av på min moraliska skuld till samhället”.

Johnny säger att han arbetar förebyggande. Att han framför allt är ute efter dem som står och vacklar, de som sniffat lite på nazismen men inte tagit steget än. Han vill visa dem verkligheten bakom slagorden.

– Jag tror att jag vaccinerar några av dem. Jag kan få några att vända i dörren när de förstår vad det är som väntar. Inte minst hur stigmatiserad man för alltid blir av samhället utanför – det är fan inte lätt att få jobb eller ett normalt socialt sammanhang om man är före detta nasse. De som redan är i rörelsen är oemottagliga för mitt snack, men de som ännu är ambivalenta kan jag ge en knuff i rätt riktning, säger Johnny och berättar om ett mejl han nyligen fått från en tjej vars pojkvän funnits i kanten av den nazistiska rörelsen men bestämt sig för att avstå steget.

För att nå fram menar Johnny att man måste förstå vad som lockar med nazismen.

– Nazismen är en jävligt bra ventil för destruktiva känslor. Hela strukturen finns där: färdiga åsikter, färdiga målsättningar, färdiga fiender, vad som än är den djupa orsaken till ditt hat kan du kanalisera det genom nazismen. Det är bara ut med det! Dessutom var det skönt på ett sätt. Jag hade aldrig fått respekt av någon tidigare, och nu var vi kungar på gatorna. Det var vi som bestämde, och folk kom från hela Sörmland för att hänga med oss och sola sig i vår glans. Att medierna beskrev oss som farliga gjorde det bara bättre. Det hjälpte oss att rekrytera. Det var rebelliskt att vara nazist, och vem vill inte vara rebell?

I slutet av 1990-talet var Johnny ledare för nazisterna i det ökända nazistfästet Eskilstuna och hade just blivit uthängd på Expressens förstasida som en av ”Sveriges farligaste nazister”. Han spred nazistiska flygblad, slogs mot invandrare och vänsteraktivister och prydde sitt hem med nazistflaggor och Hitlerporträtt, och han hade dömts för flera fall av misshandel, hot och hets mot folkgrupp.

Samtidigt stormade det kring den okonventionelle högskoleläraren Mohsen Hakim, som ville arrangera en debatt på det numera välkända temat ”Är invandrare en tillgång eller en belastning?” – där den ena sidan var inbjudna rasister. Syftet var att bekämpa rasismen genom att dra fram rasisterna i solljuset och konfrontera dem, så att deras argument föll samman. På den tiden var det högst kontroversiellt att bjuda in rasister till samtal, även om man som Mohsen riggade panelen till demokraternas fördel, och debattens vågor gick snart höga.

En dag fick Johnny syn på Mohsen på ett café, och gick med bestämda steg fram till honom och bröstade upp sig.

– Du och alla andra invandrare borde lämna Sverige! sa han i hotfull ton.

Han var van vid att det gjorde intryck. Men Mohsen gick inte därifrån, han ropade inte på hjälp, utan sneglade bara upp på den dubbelt så store, tatuerade nazisten och bjöd honom att sitta ner och prata en stund. Mohsen undrade varför Johnny ville slänga ut honom ur landet, och nazisten gav samma svar som riksdagsmannen Erik Almqvist långt senare skulle ge komikern Soran Ismail:

– Det här är mitt land, inte ditt. Jag älskar Sverige, och såna som du kommer hit och förstör vårt land.

– Men jag älskar också Sverige, sa Mohsen. Jag utbildar ingenjörer för det här landet, medan du lever på socialen och kostar en massa pengar. Om du verkligen älskade Sverige borde du åka härifrån och låta mig vara kvar.

Mohsen hade dessutom mage att erbjuda sig att bli Johnnys mentor den dag han kände sig redo att lämna nazismen. Och Johnny hade aldrig hört på maken. Vem fan trodde han att han var? Lämna nazismen, nu när han stod på toppen? Johnny lämnade caféet med en fnysning.

Ett par år senare ringde Johnny till Mohsen. Han tänkte hoppa av.

– Det var många faktorer som låg bakom. En grej var hyckleriet i nazismen. Man predikar renlevnad, men tar steroider och super som svin. Man säger ”en för alla, alla för en”, men golar ner varandra så fort man kan. Man klistrar upp affischer om nordisk kvinnofrid och sen går man hem och spöar sin tjej. Börjar man tänka kommer man störa sig på allt det där. Men en viktigare grej var min morfars reaktion när han såg mig uthängd som nazistledare i Expressen. Morfar var den enda i min familj som verkligen brydde sig om mig, och att se honom gråta över vem jag hade blivit gjorde jävligt ont. Utöver allt annat skulle jag ha barn med en tjej som inte var nazist. Det blev för mycket. Det var inte längre värt det.

Så han ringde till Mohsen och erkände att han förlorat.

– Mohsen gjorde ett jävligt starkt intryck på mig, berättar Johnny i dag. Han gick rakt på sak, det var inget skitsnack eller krusiduller, och han var inte rädd. Där satt den där lille iraniern med den ljusa rösten och såg rakt i ögonen på en gymmad nazistledare med hakkorströja och white power-tatuerade knytnävar, och frågade hur jag mådde. Hur det kändes att ha de här åsikterna. Och jag blev imponerad, lite på samma sätt som jag blev imponerad av nazisterna när jag sögs in i rörelsen. Han var äkta vara.

Än starkare blev förtroendet när Johnny började prata med Mohsen på djupet.

– Mohsen reagerade inte som de andra. Han ballade inte ur över att jag snackade en massa skit om judar och svarta. Det är hans superkraft, att han är så bra på att skilja på sak och person. Han hakar inte upp sig på att nån förnekar Förintelsen, han frågar varför man gör det. Och då får man riktiga svar, då får man en kontakt och då kan man komma nånstans. Mohsen fattar att det finns en riktig människa bakom nazisten. Han sa till mig: Okej, du är nazist, men du är inte mindre värd för det. Vi är lika mycket värda, men du har ett gift i ditt blod. Han såg mig, och det fick mig att också börja se mig.

Att skilja på nazisten och människan bakom är en sak som Johnny ofta återkommer till. Att det måste finnas en dörr på glänt för människan, en väg tillbaka till samhällsgemenskapen, för att han ska kunna bryta med nazismen. Nästan alla nazister har ett tvivel inom sig. Men om man fryser ut dem och portar dem, nekar dem jobb och den möjlighet till integration ett jobb innebär, får inte tvivlet plats. Då har de bara rörelsen att ty sig till, och blir tajtare som grupp. För att inte tala om att de kan lägga all sin tid – finansierad av socialbidraget – på den nazistiska kampen.

– Folk tänker inte på hur svårt det är att hoppa av. Dels finns alltid en risk för repressalier, jag sov med ett basebollträ vid sängen ett tag. Dels är det en lång inre process. Precis som man fasas in i nazismen måste man fasas ut också, det går inte över en natt. Jag hade massor av nazism kvar i mig även efter att jag hoppade av själva rörelsen. Jag brukar säga att det är som en smörgåstårta eller en landgångsmacka, den består av flera delar som man måste ta en i taget och det är inte alltid man orkar hela. Det tar tid, och det måste få ta tid. Ska man lyckas hjälpa någon måste man ha tålamod. Rygga inte om han säger sjuka saker. Fördöm inte. Se och lyssna, istället för att bara titta och höra.

Johnny betonar också vikten av ett långsiktigt engagemang.

– Vill du rädda någon som står på gränsen? Gå in i det helhjärtat eller strunta i det helt. Det är antingen eller, inga halvmesyrer. Är du inte redo att lägga en massa tid och energi på dem kommer du också att svika dem, och det sista de här ungdomarna behöver är ett svek till. Det finns ingen mirakelfix, utan du har helt enkelt jävligt mycket att göra.

Fakta: 

Från snack till verkstad

Fria ​T​idningen publicerar i sommar utdrag från sex kapitel ur Från snack till verkstad – antirasism i praktiken (Leopard förlag).​

Del 1: Mohsen omvände en av Sveriges farligaste nazister
Del 2: Så skapas en tolerant struktur – om Kungälvsmodellen
Del 3: Stängda gator för marscherna – om nätverken som arrangerar motdemonstrationer
Del 4: Att backa upp och synas – om Kippavandringarna i Malmö
Del 5: Frillesås invånare står upp för sin hembygd – om antirastiskt arbete i byn Frillesås
Del 6: Gräsrotsinitiativ skapar låga trösklar för vänskap – om vänskap utan gränser

Annons

Rekommenderade artiklar

Stängda gator för marscherna

Sommarföljetong, del 3 av 6: I tredje delen av Marcus Priftis ”Från snack till verkstad” möter vi arrangörer av motdemonstrationer.

Att backa upp och synas

Sommarföljetong, del 4 av 6: Fjärde delen av Marcus Priftis ”Från snack till verkstad” handlar om Kippavandringarna i Malmö.

© 2017 Fria Tidningen