Hanna Höie

Inledare


Naiv realism

  • Jag tänker fortsätta drömma, våga tro, våga bli lurad då och då, våga vara naiv, skriver Hanna Höie.
Fria Tidningen

Vad är egentligen så realistiskt med realisterna?

Jag kallas ofta naiv. Men när blev det naivt att tro på mänskliga rättigheter? Och när blev paranoia realism? frågar sig Hanna Höie.

Du vet säkert hur det känns, du sitter där vid middagsbordet, fika­rasten eller på parkbänken, diskussionen är i gång och så händer det: någon kallar dig naiv. När det händer mig brukar jag bli ganska irriterad. Det är omöjligt att försvara sig. Att kalla någon naiv dödar diskussionen, det går inte att ta sig vidare. Än mer irriterande är att de som kallar mig naiv allt oftare kallar sig själva realis­ter.

Den naive mot realisten, redan där är slaget förlorat. Den ena lättlurad, den andra ser ”verkligheten som den är”. Den naive måste försvara sig, ha argument, ha koll på statistik, ha ”en källa på det”: Den naive måste komma med färdigt formulerade nya lösningar på gamla problem. Realisten behöver bara säga att hen är realist, möjligen hänvisa till något en granne minsann såg eller lösa rykten från Facebook.

När frågan om min egen naivitet kommer upp undrar jag alltid när det började anses vara naivt att tro på mänskliga rättigheter. Rättig­heter som allas rätt att söka asyl eller romska barns rätt till skolgång under tiden de vistas i Sverige. När blev det naivt att vägra tro att det bakom varenda slöja döljer sig en potentiell terrorist? När blev det ”naivt” att inte misstro?

Att tro att den överväldigande majoriteten av människor i världen är hyggligt folk som vill mig väl öppnar ju givetvis för att jag någon gång kan bli lurad. Men vad är alternativet?

”Jag e inte rädd/för att bli sedd/o jag är alltid beredd/på att ibland bli vilseledd”, sjunger reggaegruppen Svenska akademin och jag kommer på mig själv med att allt oftare gå runt och småsjunga på deras låt Naivitet från 2004 medan jag tänker på hur en människa som aldrig är beredd på att bli vilseledd har det. Människor som aldrig står där med hjärtat i handen i väntan på det stora äventyret som kallas livet. Människor som i sin rädsla förlorar så mycket mer än det är möjligt för någon annan att stjäla.

Jag vill hellre bli lurad av någon annan än mig själv, tänker jag, allt mer nöjd med att vara en av de naiva. Men mitt nyvunna vurmande för min egen naivitet leder också till sorg över att leva i ett samhälle som förlorat en så stor del av sin godtrogenhet.

Vad händer när ett samhälle slutar lita på sina egna medborgare? Vi ser det allt tydligare. Är du verkligen sjuk trots ditt sjukintyg? Har du verkligen rätt till socialbidrag? Vad sysslar våra medborgare med på nätet? Det är nog bäst att vi övervakar – ”den som har rent mjöl i påsen har inget annat än sitt privatliv att förlora”.

Samhället har gått och blivit realist. Stängda gränser, högre murar och mer kontroll. Vi ska minsann inte låta oss luras. Hellre låta människor drunkna i Medelhavet än att behöva utreda asylansökningar här. Hellre jaga sjuka än att en enda frisk får sjukpenning som hen inte har rätt till. Hellre konsekvent tro att de som lever i samhället är ute efter att luras, fiffla och förstöra än att tro att de allra flesta vill väl.

När blev paranoia till realism, undrar jag? När började vi tro så illa om varandra? När blev misstro det vi bygger våra samhällsstrukturer på?

Jag tror att vi slutade ha visioner, vi började längta efter det som en gång funnits. En gyllene gårdag sedd genom längtans rosaskimrande filter. Vi började blicka bakåt ­istället för att drömma om en bättre framtid. Vi håller så krampaktigt fast vid det vi vill bevara att vi kväver det.

När vi förlorar vår naivitet förlorar vi också en stor del av det som byggde det samhälle som så många av dessa realister så gärna vill återgå till. För vad byggde den tidiga arbetarrörelsen det här landet på? Det var i varje fall inte cynism eller misstro mot sin nästa.

Jag tänker fortsätta att drömma, våga tro, våga bli lurad då och då, våga vara naiv. För tillsammans kan vi åter skapa visioner, tillsammans kan vi riva gamla murar och bygga nya folkhem. Tillsammans kan vi låta naiviteten segra.

Just det, har jag nämnt att jag är optimist?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu