Sara Falkstad

Inledare


Brexit

  • Storbritannien har med sin tradition av imperialism, exploatering och krigföring haft stor del i att skapa ett världsläge där fler människor än någonsin tidigare befinner sig på flykt, skriver Sara Falkstad.
Fria Tidningen

En historielös vägran att ta ansvar

Att Storbritannien lämnar EU är inte en seger för demokratin, utan för främlingsfientlighet och högerpopulism. Men såren som de smutsiga kampanjerna rivit upp i ett redan splittrat land, skulle ha svårt att läka oavsett valresultat, skriver Sara Falkstad.

På morgonen för folkomröstningen dränks sydöstra England av häftiga skyfall. Blixtnedslag och översvämmade hem för tanken till de apokalyptiska scenarion som målats upp under valrörelsen. Fick man tro respektive kampanj i Storbritanniens omröstning om EU-medlemskap, skulle konsekvenserna ha blivit ödesdigra vad de än valt, och kanske hade de rätt.

Nu står det klart – Storbritannien inleder förhandlingar för att lämna EU. Men även om de hade stannat kvar, hade det varit för sent för status quo. Det avskyvärda mordet på Labourpolitikern Jo Cox, av en extremnationalist som ropade ”Britain first” vid attacken, lämnar ett outplånligt avtryck i historien av den förryckta stämning som rått inför folkomröstningen. Mordet är också ett uttryck för ett splittrat samhälle.

Pundet må vara i fritt fall nu, men det brittiska självförtroendet har varit det i decennier. Efter kolonialmaktens fall förs alla krig på USA:s villkor. Utländska investerare hotar Londons roll som finanscentrum. I andra ändan av inkomstskalan har arvet efter Thatcher skapat en ny underklass: en arbetarklass utan arbete. De skenande klyftorna får stora konsekvenser: forskning från förra året visar att rika kvinnor i England lever två decennier längre än fattiga. De människor som föds i de fattigaste områdena kan inte förvänta sig bättre hälsa än de som föds i krigshärjande länder som Liberia eller Rwanda.

Ett segregerat samhälle är en utmärkt grogrund för missnöje. Lägg till den stukade självkänsla som journalisten Andrew Brown kallar för ”postimperialt stressyndrom”, och resultatet blir en krutdurk av auktoritetsförakt och jakt på syndabockar, där Bryssel har blivit den främsta måltavlan.

Mycket av kritiken är lätt att hålla med om: EU är en odemokratisk union skapad för att gå storkapitalets ärenden, där lobbyisterna har den största makten. Och att tala om EU som ett fredsprojekt i en tid då Medelhavet blivit en massgrav, är ett slag i ansiktet på de ”oönskade” som har försökt bli del av vår gemenskap. Att avsluta sitt medlemskap i den klubben skulle kunna vara en modig dröm om ett bättre samhälle.

Tänk om det vore därför. Tänk om britterna ville riva murarna vid vars fot flyktingbarnen dör. Tänk om de ville lämna EU för att, i stället för att stötta ett misslyckat europrojekt som fått fascism och fattigdom att återvända till Sydeuropa, ville decentralisera och demokratisera ekonomin. Tänk om de ville säga nej till militarism och federalism. Men det är inte från rättviserörelsen EU-kritiken kommer, det är från de främlingsfientliga. Att folkomröstningen ens kom till stånd var ett resultat av David Camerons desperata röstfiske i UKIP:s grumliga vatten. Det är svårt att jubla över att EU knakar i fogarna, när alternativet inte kommer att riva murarna, utan bygga dem ännu högre.

Storbritannien har med sin tradition av imperialism, exploatering och krigföring haft stor del i att skapa ett världsläge där fler människor än någonsin tidigare befinner sig på flykt. Stolta har britterna också burit ledartröjan i den industrialisering som var fröet till klimatförändringarna. Att härja fritt i världen och sedan bli upprörd när den knackar på dörren, är ett så gammalt fenomen att jag blir trött bara jag tänker på det. För när det kommer till kritan, vill britterna inte isolera sig. De är beredda att döda för sin rätt att köpa billig olja, billiga varor och billig arbetskraft från hela världen. Men de vill inte vara med och dela ansvaret. Det är den oviljan som ligger bakom Brexit, inte en sund systemkritik.

Utträdet är en seger för högerextremism, populism och historielöshet. Såren gapar återigen öppna i Skottland och i Nordirland, som nu känner sig ännu mindre hemma i monarkin. Men de sår som rivits upp av klassklyftor, politiska mord och domedagsretorik hade inte kunnat läkas av något valresultat. Vilken position Storbritannien nu ska inta återstår att se. Under tiden står London åter under vatten, som en påminnelse om att världen inte går att stänga ute.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu