Iförd silvriga platåskor, adidasoverall och en keps som det står rektor på presenterar Konstfacks rektor Maria Lantz årets vårutställning med 177 avgångsstudenter. Att hon ser ut att ha klivit rakt ur en collegefilm från 1980-talet ska nog inte ses som ett tecken på att åttiotalet är tillbaka i konstvärlden. Om det finns en röd tråd i myllret av verk på utställningen är det att väldigt många av konstnärerna är uppkopplade mot samtiden.

Emina Jakobsson fokuserar på den beskurna och förskönade bilden av unga kvinnor i sociala medier. Ouppnåeliga kroppsideal och livsstilar. Hon har återskapat ett flickrum där man kan sitta och fylla i en målarbok med bilder av det perfekta tonårslivet.

Sissela Jensen å sin sida använder sminket som utgångspunkt för kommunikation. I videoklipp pratar konstnären om hur sminket suddar ut skavanker, sådant som sticker ut, förminskar och förstorar, avgör vad som ska betonas. Även här är sociala medier i fokus, då allt ses som en förberedelse för att ladda upp en bild av slutresultatet, det retuscherade digitala jaget.

Gränsen mellan människa och teknik börjar bli allt svårare att peka ut, det finns inte längre någon tydlig skiljelinje. I Ammy Olofssons Growing computers får besökaren koppla elektroder till huvudet som sedan är fästa vid glasklumpar. Mönster bildas, om det är av våra hjärnvågor eller om verket bara är en illustration av hur vi börjat överskrida våra biologiska begränsningar vet jag inte. Men det handlar om hur vi transformeras, blir ett med tekniken.

Två andra verk om vår relation till teknik är Gustav Olofssons Mood och Harvey Bewleys Elastiska användargränssnitt i den tredje maskinåldern. Mood är en form av mätare med runda former som kommunicerar energiförbrukning genom att ändra form och ställning. Mood är tänkt att göra oss mer benägna att hushålla med elen.

Harvey Bewleys verk är betydligt märkligare. Han har skapat något som för tankarna till spelkonsolen i filmen Existenz av David Cronenberg. Hudfärgad latex i olika former blåses upp av en liten motor. Materialet både ser ut och känns obehagligt organiskt. Verket kan ses som en reflektion kring modern robotforskning, där man arbetar mycket med att skapa artificiella former och uttryck som berör, väcker känslor hos människor.

Den som vill vila en stund från vårutställningens överflöd kan gå in i Jonas Holmers avskilda rum där det hänger fem akustiska gitarrer. Ur en högtalare flödar strängmusik skapad av ett datorprogram.

I likhet med förra året har en del av avgångsstudenterna valt att fokusera på natur, ekologiska material och miljöfrågor. Här syns allt från avhuggna grisfötter till en pedagogisk och vackert tecknad barnbok med sydamerikanska djur, signerad Erik Wintzell från bildlärarprogrammet. Jag fastnar för Karin Bodins fantasifulla verk om vår relation till havet. Hon har gjort en fiskhåv som det inte går att fånga fisk med, utan som istället innehåller näring till fisken. I ett akvarium hänger ett metspö med en spegel i änden där fisken ser en förminskad bild av sig själv. Om fisken går till attack får den en belöning genom att mat sipprar ut.

I Chuck Palahniuks roman Diary från 2003 säger en konststudent att ingen som läser konst längre ägnar sig åt traditionellt måleri annat än som ironi. Palahniuk har nog lagt in repliken som en skämtsam blinkning till konstvärlden, men det är hur som helst få målningar på Konstfacks vårutställning. Däremot hänger ett flertal stickade och flätade textiler bland alla verk som utforskar teknik och cyberrymd. Man kan se det som en del i ett sökande efter något konkret, fysiskt påtagligt bland alla kopior och avbilder av verkligheten. Vega Määttä Siltberg har gjort en väv av vass. Det är ett miljövänligt naturmaterial och bygger vidare på en teknik som hennes farfar använt sig av. Mitt i den digitala tidsåldern söker vi efter något som är jordat, som förbinder oss med vår fysiska omvärld och vår historia. Och vad är då bättre än en väv?