Per Björklund

Inledare


Vänsterpartiet

  • Vänsterpartiet gör klokt i att stå vid sidan om.
Fria Tidningen

Vänsterpartiet borde ta lärdom av Miljöpartiets kris

Vi behöver färre partier som eftersträvar makten för maktens skull, och fler som vågar ta strid för sina grundläggande värderingar, skriver Per Björklund.

Förra helgen höll Vänsterpartiet kongress. Den här veckan är det Mijöpartiets tur. Att de båda kongresserna infaller så nära inpå varandra erbjuder ett bra tillfälle att granska de båda partiernas tillstånd i relation till varandra.

På den ena sidan står ett Vänsterparti som funnit sig väl tillrätta i rollen som stödparti till den rödgröna regeringen – en stor majoritet av ombuden gav sitt stöd till budgetsamarbetet med S och MP, trots kritik från några distrikt. På den andra sidan står ett Miljöparti i djup kris. Inte bara på grund av den senaste tidens skandaler, utan kanske framför allt för att partiet i regeringsställning tvingats svika det ena vallöftet efter det andra. De kompromisser man tvingats till på områden som flyktingpolitik, energipolitik, klimatpolitik – tja, snart sagt varje område som traditionellt varit viktigt för partiet – liknar ibland totala kapitulationer snarare än kompromisser.

Ledande MP-företrädare försvarar sig med att kompromisser är nödvändiga för ett litet parti som vill få genomslag för sin politik. Men frågan är om Miljöpartiets ledning inte i smyg kastar avundsjuka blickar på Jonas Sjöstedt. Genom budgetsamarbetet kan ju Vänsterpartiet ta åt sig äran för de reformer partiet drivit fram samtidigt som det fritt kan kritisera andra delar av regeringens politik. På helgens kongress applåderade ombuden de 10 miljarder extra till den kommunala välfärden som partiet drivit igenom samtidigt som man skällde på regeringen för att det inte blivit ännu mer.

Jämförelsen är intressant eftersom den vänder upp och ner på den förhärskande uppfattningen bland politiska kommentatorer att svenska väljare älskar ”ansvarstagande” partier. I praktiken verkar det faktiskt vara tvärt om: Ett Miljöparti som tar ansvar genom att sitta i regeringen och gråtande rösta igenom stängda gränser bestraffas, medan ett Vänsterparti som försöker att både äta kakan och ha den kvar har gått framåt i opinionen – om än inte så mycket som man hoppats på.

Men frågan är om Vänsterpartiets ledning kommer att dra rätt slutsatser av Miljöpartiets kris. Faktum är ju att man på senare år snarare har närmat sig MP-ledningens syn på makt, inflytande och ansvar. Det rödgröna samarbetet mellan S, V och MP inför valet 2010 var ett gigantiskt steg i den riktningen. Även inför det senaste valet slog Jonas Sjöstedt fast att partiet skulle kräva ministerposter för att ingå i ett rödgrönt samarbete. ”Antingen är vi i regeringen eller också är vi i opposition”, som han uttryckte det.

Vänsterpartiets syn på regeringsmedverkan hänger antagligen delvis ihop med den nya strategi som partiet antog 2012, som bland annat går ut på att partiet ska bli tydligare genom att bli bättre på att prioritera mellan sina hjärtefrågor. Genom att bara ta strider som man kan vinna – eller som åtminstone kan ge ett stort politiskt genomslag – ska bilden av Vänsterpartiet förändras, från gnälliga nej-sägare till ett parti som inte bara vill utan också kan förändra samhället. Och då gäller det naturligtvis också att visa att man kan sitta i en regering.

Problemet är bara att så kallad regeringsduglighet faktiskt inte tycks vara det första väljarna tänker på när de väljer vilket parti de ska stödja – åtminstone inte om Sverigedemokraternas framgångar betyder något i sammanhanget. Att Stefan Löfven snabbt stängde dörren till Vänsterpartiets medverkan i regeringen efter valet är kanske också något många vänsterpartister är tacksamma för i dag. Och frågan är om inte Miljöpartiets erfarenheter har avskräckt partiet från medverkan i en S-ledd regering för överskådlig framtid.

I så fall är det antagligen bra, inte bara för Vänsterpartiet utan för svensk politik i allmänhet. Vi behöver färre partier som eftersträvar makten för maktens skull, och fler som vågar ta strid för sina grundläggande värderingar. Vi behöver mindre av rödgrön röra och ett tydligare rött och grönt alternativ.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu