Ursinnigt om modernismens ”galna” kvinnor | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Hjältinnor Författare: Kate Zambreno Översättning: Helena Fagertun Förlag: Modernista

  • Hjältinnor är New York-författaren och feministen Kate Zambrenos hyllade »kritiska memoar«. En bok i vilken hon virtuost rör sig mellan genrer som självbiografi, dagbok, roman och essä.
Fria Tidningen

Ursinnigt om modernismens ”galna” kvinnor

I idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan porträtteras Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs utifrån sina patientjournaler från Beckomberga. Deras öden fälls in i en kontext av kultur, psykiatri, kön, kropp, sexualitet – allt det som ryms i bilden av kvinnan under modernitetens 1900-tal.

Karin Johannisson ger en idéhistorisk bakgrund till de kvinnoroller som etablerades efter första världskriget. I populärkulturen skildrades kvinnan i roller som bohem, flapper, dagdrivare och vamp, för att nämna några. Alltid var kopplingen till kvinnans sexualitet närvarande.

För den skapande kvinnan fanns ingen plats, de som skapade konst var män och avvikelser från den ”naturliga” könsrollen sågs som sjukdom.

Den sårade divan korresponderar innehållsmässigt med New York-författaren Kate Zambrenos Hjältinnor, som är en sorts hybrid av självbiografi, dagbok, essä och roman. Som grund ligger Kate Zambrenos forskning om modernismen och synen på den kvinnliga författaren som etablerades då. Zelda Fitzgerald, Jane Bowles, Anais Nin, Virginia Woolf, June Miller, Vivien Haig-Wood Eliot, för att nämna några, illustrerar hur den skrivande kvinnan blev sjukdomsförklarad och reducerade till musa till sina mer kända makar.

Genom att jämföra sina hjältinnor med sin egen situation som författare skapas en röd tråd om en patriarkal litteraturhistoria som når ända in i samtiden. Kate Zambreno skriver med en rasande och agiterande röst. ”Var har man tänkt att det ska försvinna? Allt det här ursinnet? En kvinnas ilska: den måste hindras, dämpas, spridas ut”, frågar sig Kate Zambreno som väljer att använda termen vansinnig om sina subjekt för att beskriva deras alienering. ”Jag ser deras sammanbrott som en filosofisk erfarenhet som handlar om jagets fångenskap, eller till och med död. Den här fångenskapen, eller uteslutningen, uppträder när vi pratar om och benämner figurer i den litterära modernismen: Vi i motsats till Dem. De psykiskt sjuka i motsats till genierna. Men vem tillåts bestämma?”

Till skillnad från de manliga genierna har de kvinnliga modernisterna blivit reducerade till en diagnostisk kategori, som fängslar henne och bryter ner hennes subjektivitet. ”Deras identiteter blir gifta med diagnosen”, som Kate Zambreno skriver.

Hjältinnor är en bok som verkligen engagerar och får mig att vilja läsa flera av de verk som berörs. (Lovar mig själv att direkt läsa Jean Rhys God morgon, midnatt). Kate Zambreno är väl påläst och ger en rik bakgrund till de olika författaröden som hon beskriver. Samtidigt finns det i den hårdragna binära uppdelningen mellan könen en risk att de individuella författarskapen kommer lite i skuggan och att deras liknande livsöden har mer med varandra att göra än deras respektive författarskap.

Stilen som Kate Zambreno odlar i Hjältinnor är fragmentarisk och påminner om dagboksskrivande. Just dagboksskrivandet ser hon som en central för det kvinnliga skrivandet. Genom att utgå från bloggkulturen ser Kate Zambreno en möjlig strategi för kvinnliga författare att odla en samkultur som kan bryta in en kil i den manliga hegemonin, kanske finns här en möjlighet att skapa en alternativ kanon.

Allt skrivande måste inte samlas inom två pärmar och bli en bok. Målet måste inte vara att bli den nästa Stora Amerikanska Författaren. Det nödvändiga är att skriva dig själv, din egen erfarenhet, slår Kate Zambreno fast. Själva skrivandet är det viktiga: ”Poängen är, kanske, att skriva – skriva för fan – att skriva och vägra bli utraderade så länge vi lever åtminstone – och använda alla kanaler som vi kan skriva, sjunga och brinna igenom. Allt detta. Skriva eftersom vi åtrår det, eftersom vi behöver det – och vägra bli ignorerade. Eller hindrade.”

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

© 2019 Fria Tidningen