• Det närmar sig en ny skiva för Laetitia Sadier, men hur det går beror på vilken tid det finns för att spela in den.
Fria Tidningen

Laetitia Sadier vänder åter till det politiska

Stereolab blev ett av de stora alternativbanden under 1990-talet, med sin skiva Emperor tomato ketchup, där de blandande krautinspirerad pop med politiska texter. Men den tiden är förbi och bandets grundare och sångröst Laetitia Sadier spelar numera solo. Fria Tidningen träffade henne efter en spelning i Köpenhamn.

Sedan Stereolab såg dagens ljus med det begynnande 1990-talet har Laetitia Sadiers karaktäristiska stämma fått mången lyssnare på fall. Vid sidan av den stilbildande gruppen, som senast släppte en skiva år 2010, har hon hållit sig sysselsatt på flera fronter. Förutom en mängd samarbeten och gästspel har det blivit tre album med Monade, och de senaste åren tre skivor under eget namn. Under våren har hon gjort en kortare turné i Europa, som soloartist men med full sättning med sig på scen i form av den brittiska gruppen Batsch.

I fjol släppte Laetitia Sadier singeln Dry fruit med tillhörande video, en låt som inte finns med på senaste albumet, Something shines från år 2014. Jag undrar om det betyder att det är en ny skiva på gång, och Laetitia Sadier säger att ja, hon försöker spela in, men att mycket annat kommit emellan. För bara ett par veckor sedan befann hon sig till exempel i Brasilien, för en längre vistelse arrangerad av det brasilianska bandet Mombojó som hon tidigare samarbetat med.

– Jag gillar hur den brasilianska musiken är både mörk och självlysande. Och det finns så många rörelser och skolor. Folk gör så i den här regionen och så här i en annan, och hur det lät på 1960-talet, på 1980-talet och nu. Det finns så mycket, och musiken är inte bara en vara – den är en del av livet.

Influenserna hon tar med sig därifrån kan säkert sippra in i det egna låtskrivandet tror hon, när hon väl är tillbaka på jobbet. Texternas innehåll kan hon dock redan nu förutspå.

– Jag känner att det antagligen kommer bli ganska politiskt igen. Something shines var av en mer andlig, helande dimension. Jag trodde aldrig att jag skulle säga sådana saker, men ja, den har den dimensionen. Men för mig så är politik och andligt helande inte separerade, de hör ihop.

Sin andra skiva, Silencio från 2012, ser hon som mer rakt politisk.

– Den handlade om att hitta vägen tillbaka till oss själva, som jag känner att det kapitalistiska systemet tar ifrån oss, det tar oss bort från oss själva. Jag antar att för mig kommer det alltid att vara det här temat som fascinerar mig, att hitta bron tillbaka. Min hela existens som artist handlar om det.

Styr ditt humör din kreativitet?

– Nej, jag har märkt att även när jag är riktigt deprimerad kan jag fortfarande skriva, det är som en separerad handling. Det är förstås så att när jag mår dåligt är det mer bränsle som passerar, mer rörelse mot att bli kreativ, och att uttrycka det. Men jag kan skriva när som helst, och att skriva text och musik är två olika saker.

Vad brukar du börja med?

– Jag börjar med ackorden, men jag borde egentligen börja med texten. För att musiken och melodin ska lyfta fram texten. För meningen finns i texten, så musiken ska tjäna meningen. Eller det finns inget bör, men det är så jag vill ha det. Men generellt har man mer kontroll när man har ackorden först och sen gör man en melodi över det och trycker in texten i den. Men jag tror att man gör låten, och sig själv, en otjänst då.

Du har en del tankar om trummor inför kommande inspelningar.

– Jag vill inte att alla låtar ska ha trummor, det ska vara annorlunda. Jag vill ha mer percussion, som jag kan göra hemma, själv. Jag vill utforska rytmer på det här albumet, det finns mycket kraft och skönhet i enskilda beats.

Laetitia Sadiers sångstil är både typisk och otypisk. Det finns inga manér men det hörs ändå väldigt tydligt att det är hennes röst. Ofta befinner den sig i de lite lägre registren och orden sjungs fram på ett sätt som låter obekymrat, nästan lättsinnigt, men som vid närmare lyssning uppvisar en intensiv koncentration. Franska och engelska är Laetitia Sadiers två språk, och hon kommer att fortsätta att växla mellan dem.

– När det börjar bli för lätt, när jag blir för flytande i det ena så övergår jag till det andra. När jag blir för bekväm, då tänker jag att jag måste bort härifrån. Det är det som styr.

Saknar du att vara i ett band?

– Jag älskar båda sakerna, jag saknar inte Stereolab alls även om jag inte skulle ha något att emot att arbeta tillsammans igen. Jag är nöjd med att spela solo, jag har utvecklat det nu. Ibland tar det tid och ett visst mått av arbete för att komma dit man vill. Så det var inte perfekt i början, men jag kom till en punkt där jag kände att ja, jag är väldigt nöjd med det här, om jag såg mig själv spela skulle jag gilla det. Och jag har inte alltid känt så, jag har tänkt att om jag såg mig själv skulle jag, uäh, tack och hej.

Hur tänker du när du står på scen?

– Jag vill bara vara så närvarande som möjligt, känna en koppling. Till mig själv, för att kunna koppla till andra. Det är min prioritet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu