Inget omistligt verk av Barthes | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Kärlekens samtal
Författare: Roland Barthes
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista

  • Roland Barthes lägger örat mot det älskande subjektets mun för att höra hur det förälskade språket låter.
Fria Tidningen

Inget omistligt verk av Barthes

Anna Remmets har läst Roland Barthes klassiska verk Kärlekens samtal.

Kärleken (åtminstone den heterosexuella och monogama) har visserligen besjungits i sekler, men när den framstående franske litteraturforskaren Roland Barthes på 1970-talet gav sig i kast med ämnet i en serie föreläsningar, beskrev han den älskande människan som utelämnad, ensam och i det närmaste oppositionell. I den bok som följde och som nu för första gången ges ut på svenska, hänvisar han till Platons Gästabudet där det sägs att Eros är ”utesluten som samtalsämne” och längre fram beskrivs ”den känslosamma” kärleken som ”misskrediterad”, och den älskande som stående utanför alla maktkategorier.

Kärlekens samtal ligger i tiden nära publiceringen av Michel Foucaults portalverk Sexualitetens historia, men medan Foucault beskrev hur sexualitet och kärlek skapas och reproduceras genom språket, lägger Roland Barthes örat mot det älskande subjektets mun för att höra hur det förälskade språket låter.

Utifrån skönlitteraturens, filosofins och psykologins framställningar, representerade av Goethes Den unge Werthers lidanden, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Gästabudet, och Freud, går Barthes i alfabetisk ordning (vilket gör att följden blir annorlunda i översättningen) igenom de tillstånd som han anser utmärker den älskande människan. Ett typiskt kapitel kan inledas så här: ”’Vara asketisk’ Askes. Antingen på grund av skuldkänslor inför den älskade, eller av vilja att göra intryck på denne genom att förevisa sin olycka, beter sig den älskande människan asketiskt/.../”

Detta behöver inte tolkas som att poststrukturalisten Roland Barthes ser kärleken som ett fenomen som existerar före och utanför språket. Även om han inte resonerar om kärlekens diskurs utan snarare återger den ur ett till synes ofiltrerat inifrånperspektiv så tar han bestämt avstånd från tanken på att kärleken skulle föregå språket. Ambitionen tycks istället vara att måla en bild av kärleken som performativitet genom att beskriva den älskandes utsagor, tankar och handlingar.

Något som dock skaver är Roland Barthes skildring av det älskande subjektet som både marginaliserat och utanför alla maktkategorier. För är inte det monogamt älskande (heterosexuella) subjektet, oavsett om det handlar om besvarad eller obesvarad kärlek, en av kulturens mest centrala, ja hyllade, gestalter? Och vad gäller maktkategorier så är det svårt att hitta något som reproducerar maktrelationer mellan könen mer tydligt än den heteromonogama kärleksdiskursen.

Barthes menar dock att den älskande som väntar intar en traditionellt kvinnlig subjektsposition eftersom väntan traditionellt förknippas med kvinnor och aktivitet med män. ”/D/en man som väntar, och som lider av sitt väntande, kommer på ett underbart sätt att bli kvinnlig”, skriver han. Det är en intressant tanke vilken liksom andra tankar som formuleras i Kärlekens samtal inte riktigt får möjlighet att utvecklas på grund av bokens encyklopediska format.

Det Roland Barthes har gjort har mer karaktären av kartläggning än av djuplodande studie, vilket ibland är frustrerande för läsaren som väntar på analyser som inte kommer. I gengäld har hans blick en kirurgisk skärpa som visar upp till och med klichéartade scenarier, som den älskandes eviga väntan på ett brev eller telefonsamtal, i delvis nytt ljus – även om just Kärlekens samtal kanske inte känns som något omistligt verk i denna litteraturvetenskapliga gigants produktion.

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

© 2019 Fria Tidningen