Högaktuellt flyktingdrama på Folkteatern | Fria Tidningen

Recension


Teater
De skyddsbehövande Av: Elfride Jelinek Regi: Yngve Dahlberg I rollerna: Benjamin Moliner, Evin Ahmad, Anders Tolergård och Elisabeth Göransson. Nina Fransson Översättning: Magnus Lindman

  • Evin Ahmad i De Skyddsbehövande av Elfride Jelinek.
Göteborgs Fria

Högaktuellt flyktingdrama på Folkteatern

Antika myter möter modern teknologi i Elfriede Jelineks absurda och tragiska drama om flyktingkrisen.

Det går knappast en vecka utan att nya beslut fattas som påverkar framtiden för miljontals människor på flykt. Nya artiklar skrivs och åsikter ventileras i sociala medier och i fikarum. Denna ständiga ström av röster och åsikter utgör grunden för Jelineks pjäs De skyddsbehövande. Pjäsen bygger på det antika verket De skyddssökande, skriven av Aischylos 470 f. kr., men Jelinek har valt att förflytta handlingen till nutid. Tidigare har den spelats i Tyskland och Danmark, men det är en ny omarbetad version som nu möter Göteborgspubliken. Faktum är att Jelinek levererade den senaste manusversionen så sent som i påskhelgen.

Precis som i verklighetens flyktingkris finns det ingen linjär dramaturgi, ingen början, mitt eller slut i dramat. Skådespelarna växlar roller; ibland är de flyktingar, ibland grekiska hjältar och ibland europeiska byråkrater. Allt detta kan verka förvirrande för åskådaren och emellanåt gör de många stickspåren att jag tappar koncentrationen. Samtidigt är De skyddsbehövande oväntat lättsam, som när en grupp försöker fånga in ”människovärdet” i en säck för att kunna skydda det. Jelinek älskar också att leka med orden, att vrida och vända på begrepp som vi tar för självklara. Vad betyder egentligen ”frihet”, frihet för vem? ”Denna människomängd är helt enkelt för stor för mig. Har ni ingen mindre?” utbrister en av skådespelarna.

Under de nittio minuter som föreställningen varar hinner man också med att skämta om Freud, vårt moderna teknikberoende och många andra saker. Men humorn kontrasteras också mot scener med flyktingar på en liten båt i Medelhavet, flyktingar som fraktas på en vagn eller som sitter fast i en Kafkaliknande migrationsprocess.

Magnus Lindman som har översatt och bearbetat pjäsen skriver i programbladet att Jelineks långa textmassor kan verka oöverskådliga, men att hon samtidigt uppmanar regissörer och skådespelare att ”göra vad de vill” med texten. Ibland kan jag önska att Lindman och Yngve Dahlberg som regisserat och bearbetat hade gjort lite mer som de ville. Även om de säkerligen har skurit mycket i originalmanuset känns pjäsen fortfarande aningen texttung. Men tonsäkerheten hos skådespelarna och ämnets angelägenhet gör ändå att intresset hålls uppe till slutet.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Monolog som känns in i märgen

Recension

Allt som blev kvar handlar om ett brutet löfte. Ett löfte livet gett en liten pojke om att allt skulle vara för evigt. "Berörande och roande", tycker Evelina Ivarsson.

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Teater som självförsvar

Sverige befinner sig i en ideologiskt framkallad identitetskris. Vi ligger fortfarande på tio i topp på olika listor över välbeställda länder samtidigt som ett konstlat krismedvetande dominerar debatten. Osäkerheten och oron inför framtiden börjar nu synas i teatern, menar Jerker Jansson.

© 2022 Fria Tidningen