Krönika: Vinnarna skriver den polska historien | Fria Tidningen
  • Fackföreningen Solidaritet blev en av de största frihetssymbolerna i den kommunistiska diktaturens Polen.
Fria Tidningen

Krönika: Vinnarna skriver den polska historien

Det är svårt att tro att jag går på klassisk mark. Här ligger ju bara några sotiga gamla tegelbyggnader med graffiti, krossade fönster och rostiga staket. Inklusive vakter som kör bort en om man kommer för nära. En boxningsklubb och halvskumma firmor. En stor ödslig gräsmatta markerar alla de byggnader som är rivna.

Men för drygt 35 år sedan skapades här europeisk historia.

Då startades den strejk som i förlängningen blev startskottet för murens fall och hela det kommunistiska östblockets sammanbrott. 14 augusti 1980 blev så att säga tändstickan som fördes till stubintråden. Här låg Leninvarvet där elektrikern Lech Walesa, kranföraren Anna Walentynowicz och de andra arbetarna antog en kravlista på 21 punkter för ett mänskligare, värdigare liv. Snart bildades fackföreningsrörelsen Solidaritet, där arbetarna slog sig samman med landets intellektuella, och som kom att växa till en sjudande, ohejdbar medborgarrättsrörelse.

Vid ingången till det gamla varvsområdet har man byggt en maffig museibyggnad i rostigt stål: Europejskiego centrum Solidarnosci (Europeiska Solidaritetscentret). En kombinerad utställningshall, arkiv, bibliotek, forskningscenter. Jag går runt i timmar i den omfattande, permanenta utställningen The road to freedom – till sist vimmelkantig av alla filmer, inspelade röster, kartor, bildspel, texter. Här sparas inte på några multimedia-resurser.

Men det är något som skaver i historieskrivningen (och det gäller inte bara utställningen).

Trots att det första rummet omfattar de strejkande arbetarnas villkor och krav, är det som om den konkreta verkligheten snabbt hamnar i bakgrunden för att enbart bilda fond för det stora slaget mellan frihet och kommunism. Utställningen når till sist ett avpolitiserat, nästan eteriskt tillstånd. Historien är slut, kommunismen död, välkommen till den postpolitiska eran. Från den kollektiva solidariteten till den individuella friheten.

Det blir övertydligt när man kommer till den sista salen, som är ett rum för reflektion och meditation. Avskalat, helvitt och med ett stort foto av polske påven Johannes Paulus II, som förvisso hade en stor betydelse för Solidaritet, inte minst eftersom kyrkan var en av få platser som var fredade för regimen.

Jag kan inte låta bli att tänka på de kommunistiska regimernas glädje i storslagna monument – och det här är ett den liberala, kapitalistiska erans monument.

Ett berömt foto på Lech Walesa, Margaret Thatcher och Ronald Reagan finns förstås på utställningen. I Gdansk finns även en Ronald Reagan-park. Men de nyliberalismens portalfigurer som jublade åt upproret i det kommunistiska Polen, slog hårt ner på liknande fackliga rörelser på hemmaplan. De första kraven på listan som de strejkande satte upp på varvsgrinden var 1. Fria fackföreningar och 2. Garantera strejkrätten. Först längre ner kom till exempel yttrande- och tryckfrihet.

På vägen ut tittar jag in i den tjusiga restaurangen, gläntar på menyn, hajar till över priserna. Inser att de varvsarbetare som är orsaken till att den här byggnaden överhuvudtaget existerar, knappast hade haft råd att slinka in på en bit mat efter jobbet.

Rekommenderade artiklar

Kärlekens ekonomi

Kärleken är en godtycklig ekonomi och därför är jämställdhet alltid möjligt, skriver Rojin Pertow.

© 2020 Fria Tidningen