• Fröet till nya skivan Mantra sessions såddes när Johan Zilverzurfarn Zachrisson kom hem från Indien och gav Bosse Skoglund en mantramaskin.
Fria Tidningen

”Jag är inte någon särskilt bra trumslagare”

De flesta förknippar honom nog med Peps Persson, den inlevelsefulle trumslagaren Bosse Skoglund. I år fyller han 80 år och ger ut en skiva tillsammans med Johan ”Zilverzurf” Zachrisson. Själv säger han att han aldrig har varit tekniskt bäst – det är passionen det handlar om.

I vår fyller Bosse Skoglund 80 år. Antalet skivor han medverkat på är några fler än så. Den senaste släpptes härom dagen: Mantra sessions med Bosse Skoglund och Zilverzurf.

Två saker verkar vara de mest betydelsefulla för Bosses medverkan på nya plattan. Vänskapen med Johan Zachrisson – som Bosse för första gången träffade för ungefär 35 år sedan, då han under namnet Sten Krossén vikarierade (som både trummis och organist) hos Dag Vag, bandet där Zilverzurfarn trakterade gitarrerna – och det faktum att Bosse är ”väldigt andligt intresserad”.

För tre–fyra år sedan kom Zurfarn (Bosse kallar honom så) hem från Indien och gav Bosse en mantramaskin – en apparat med vars hjälp man kan lyssna till insjungna indiska mantran.

– Efter ett tag fick vi för oss att vi skulle kunna lägga komp på det där. Zurfarn kom hit och så lade vi bas och trummor.

Ett tiotal andra musiker bjöds in och kom för att i tur ordning spela in sina bidrag till det indiska mässandet. De fick en enda instruktion av Bosse: ”Spela exakt vad du vill”.

Till slut hade elva färdiga verk vuxit fram.

– Och det fantastiska är att det låter som om vi spelar tillsammans, alla på en gång, säger Bosse.

Alltsammans är inspelat hemma hos Bosse, på hans 16-kanaliga portastudio. Förutom några gitarrer och en barnkör som Zurfarn spelade in i Portugal, där han vistas delar av året.

Den meditativa karaktären finns, liksom de indiska rötterna, kvar i alla låtarna och har kompletterats av element från andra världsdelar och stilar – blues, reggae, jazz.

– Det är nog det mest annorlunda jag har gjort, säger Bosse själv.

Och han har hunnit göra en hel del sedan han som femtonåring rymde hemifrån, från pappan som inte ville ha en trumslagare till son.

Om man ber honom att lista höjdpunkterna i den långa karriären blir det väldigt tydligt.

– Det är så många. Att ha fått spela med Peps i över 40 år. Att ha fått spela med Lasse Gullin, Bernt Rosengren, Kenny Dorham, Ben Webster, Dexter Gordon. Jag har ju spelat med så många. Monica Zetterlund! Sveriges bästa sångerska någonsin. Hasse och Tage ska vi inte glömma, eller Povel Ramel – ett annat geni. Owe Thörnqvist, Lill Lindfors, Sven Zetterberg, Oscar Brown, Osmond Brothers, Shirley Bassey.

När Bosse har kommit så långt i sin uppräkning konstaterar han själv, på sin utpräglade stockholmska:

– Höjdpunkter är det inte ont om.

– Jag har haft tur i livet, fortsätter han. En djävla tur. Jag såg Lasse Gullin spela och tänkte: ”Oj! Tänk att få spela med honom!”. Fjorton dagar senare ringde han upp och frågade om jag ville vara med i bandet. Samma sak med Bernt Rosengren.

Det låter som om Bosse tycker att det är lika osannolikt i dag som när det hände. Och han vet fortfarande inte hur det kunde komma sig att de ringde upp. Han frågade aldrig.

– Nej, jag var så grön då. Jag sade bara ja.

Någonting speciellt måste ju ändå dessa båda framstående jazzmusiker ha sett i den unge Skoglund.

– Inte vet jag, men jag är inte någon särskilt bra trumslagare. Fast jag vet vad min styrka är: att jag har en jäkla passion. Jag slår inte ett slag, utan jag blir slaget. Sedan finns det trummisar som är mycket bättre än jag, rent tekniskt. Men jag bryr mig inte om det tekniska. Det är vad som känns som är det viktiga.

– Det ska vara enkelt och kollektivt. Det är precis som med samhället. En solist med komp har jag inget till övers för.

Med det resonemanget som bakgrund är det inte särskilt förvånande att Bosse är rätt missnöjd med utvecklingen. Både inom musikbranschen och i det övriga samhället.

– Det är alltså girigheten som har tagit över. Se på det jävla Spotify till exempel, som betalar ett öre per låt eller vad det är till artisterna. Och det är likadant överallt. Närmare dansen kring guldkalven än vad vi är nu har vi väl aldrig varit.

Och ändå låter Bosse hur glad och positiv som helst.

– Asch, det kommer att gå över. Dollarn brakar snart, så det är inga problem. Jag är en obotlig optimist.

Om Bosse fick bestämma skulle det inte gå att göra pengar på vare sig skivor eller ljudfiler.

– Personligen tycker jag egentligen inte att musik ska spelas in. Musik är nuets upplevelse. Tänk om det inte fanns några plattor. Det skulle ju vara fullspikat överallt, på vartenda ställe med levande musik.

Den som vill lyssna på Mantra sessions är trots allt hänvisad till skivan. Att framföra dem live skulle bli alldeles för komplicerat. Och dessutom har läkarna gett Bosse spelförbud. Igen. Hans hjärtflimmer är tillbaka.

Förra gången det dök upp, för tio år sedan, spelade Bosse in sin första och enda soloplatta – Groovesopor. En skiva han bara är delvis nöjd med.

– Jag tycker att den är känslomässigt okej. Men jag kunde ha spelat mycket bättre. Det var inte lätt. Jag gjorde den för att jag trodde att jag skulle dö. Och för att jag länge hade sagt att jag skulle göra en soloplatta när jag fyllde sjuttio. Så jag var tvungen att genomföra det.

Att han nu återigen är förhindrad att spela live verkar inte bekymra honom.

– Inte ett dugg faktiskt. Att vara musiker i dagens läge är inte roligt. Här i Stockholm pröjsar ställena bara ett par öl till bandet.

Istället fortsätter han att testa nya idéer hemma vid portastudion. Vad nästa projekt kan komma att bli har 79-åringen själv ännu ingen aning om.

– Det blir väl någonting helt annat antagligen. Jag är den ständige nybörjaren, nyfiken på allt nytt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Fria Tidningen

Popmusik är kul – och mer än så

I 184 av landets 290 kommuner finns det inga satsningar på popmusik, säger Linnea Kant, ordförande för Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu