Shahira Amin vägrar låta sig tystas | Fria Tidningen
  • – I dag är den farligaste tiden någonsin för journalister i Egypten. Program stängs ner och journalister förföljs och fängslas, säger den egyptiska journalisten Shahira Amin när Fria Tidningen träffar henne för ett samtal under ett Sverigebesök i höstas.
Fria Tidningen

Shahira Amin vägrar låta sig tystas

När den egyptiska revolutionen tog fart för fem år sedan sa Shahira Amin upp sig från stats-tv och anslöt sig till protesterna vid Tahrirtorget. Sedan dess har hon sett kollegor fängslas och dödas, men trots den enorma risken fortsätter Shahira Amin kämpa för förändring. ”Jag har inget annat val än att fortsätta sprida revolutionens budskap”, säger hon.

Den 2 februari 2011 stod Shahira Amin inför ett livsavgörande val. Skulle hon lyda chefens order eller skulle hon lyssna på sitt samvete och riskera sitt jobb och sin frihet? Shahira valde det senare. Hon lämnade in sin avskedsansökan och gjorde sällskap med de tiotusentals andra egyptier som i en vecka protesterat vid Tahrirtorget i Kairo.

Under sina tjugo år vid den engelskspråkiga statliga tv-kanalen Nile TV hade Shahira Amin ständigt tvingats balansera på en skör tråd. Som programledare för veckonyhetsmagasinet ”In the hot seat” försökte hon ständigt flytta fram gränsen för vad som kunde sägas i det auktoritära Egypten under Hosni Mubarak.

Eftersom kanalen var på engelska och de flesta tittarna följde kanalen via satellit från andra länder i Afrika, Mellanöstern och Europa var det högre i tak än för de arabiskspråkiga kanalerna med stor inhemsk publik.

– Mubarak försökte sprida bilden till omvärlden att det rådde yttrandefrihet och demokrati i Egypten, så vi kunde gå ganska långt i vår rapportering.

Sedan år 2000 jobbade Shahira även för CNN:s ”Inside Africa”.

– Jag kunde ju inte säga en sak i en kanal och sedan något annat i en annan.

Den egyptiska pressen var långt ifrån fri under Mubarak, men mycket av den statliga kontrollen skedde på chefsnivå och genom en utbredd självcensur. Oppositionella tidningar tilläts och det var ovanligt att program officiellt censurerades. Men det fanns godtyckliga gränser för vad som fick sägas och journalister som överskred dem åtalades i militärdomstol.

– Det hände att jag fick kritik för vissa inslag, men jag stoppades aldrig från att rapportera om något, säger Shahira.

Inte förrän den dagen för fem år sedan när hon ville ta med en kameraman till Tahrirtorget för att bevaka de växande regeringskritiska protesterna.

– Min chef ville istället att jag skulle bevaka manifestationerna som hölls till stöd för Mubarak. Jag insisterade på att få rapportera från Tahrir, men det var tvärstopp. Jag var tvungen att säga upp mig, hela min trovärdighet stod på spel och jag vägrade vara en megafon för en regering som slaktade sitt eget folk.

Shahira Amin kände att något stort var på gång och ställde sig bakom rörelsens krav på demokratireforemer, ett slut på korruptionen och polisbrutaliteten och social rättvisa.

Hon var dock tveksam till att de verkligen skulle lyckas förändra något.

– Det kändes som att militären kunde vända mot folket när som helst. Efter 30 år med Mubarak tänkte vi att han inte bara skulle kliva ner så lätt.

Men det gjorde han. Trycket blev för stort och militären drog undan mattan för Mubarak som avgick den 11 februari. Sharira fortsatte engagera sig i demokratirörelsen och efter ett par månader började hon återigen arbeta på Nile TV.

– Jag ville bidra till revolutionen på det bästa sättet jag kunde, genom att fortsätta jobba som journalist.

Men förhoppningarna om demokrati och frihet i Egypten grusades snabbt. Militären tog kontrollen över den politiska processen och ordnade snabba val som förde Muslimska brödraskapet till makten. Missnöjet med den nya regimen växte snabbt, och banade väg för en militärkupp i juli 2013.

Sedan dess har general Abdelfattah al-Sisi styrt landet och förtrycket trappats upp. Muslimska brödraskapet har förbjudits och tusentals av partiets medlemmar har fängslats.

– Just nu ser vi en väldigt hård repression mot oppositionen. De som vågar protestera eller kritisera regimen anklagas direkt för att vara utländska agenter eller terrorister. Fredliga demonstranter får 15 års fängelse och medierna tystas med hjälp av antiterrorlagar. Tahrir-rörelsen har försvunnit helt, de som var ledande då har antingen dödats, fängslats eller flytt för sina liv.

Även journalister är hårt utsatta.

– I dag är den farligaste tiden någonsin för journalister i Egypten. Program stängs ner, journalister förföljs och fängslas.

Senast i förra veckan dömdes tre journalister och en medieaktivist till tre års fängelse, anklagade för att vara medlemmar i Muslimska brödraskapet och för att ha ”publicerat falska nyheter”. Enligt pressfrihetsorganisationen CPJ är 23 journalister just nu fängslade i Egypten.

Kända regimkritiker kan även råka illa ut bland vanligt folk på gatorna. Stämningen hos allmänheten skiljer sig från tiden före revolutionen då det fanns ett utbrett missnöje med Mubarak.

– Nu är folk väldigt rädda när de ser vad som händer i Syrien, Jemen och Libyen. Många egyptier anser att Sisi och armén har hållit samman landet och motverkat denna utveckling i Egypten. Det florerar även mängder av konspirationsteorier i egyptiska medier om att USA och Iran vill splittra landet. Därför har vi ”patriotiska medborgare” som vänder mot dem som påtalar människorättsbrott.

Kvinnliga journalister är särskilt utsatta, menar Shahira Amin.

– Många kvinnliga journalister utsätts för sexuella trakasserier på gatorna, något som inte hände förut.

När hon återvände till Nile TV efter revolutionen fick Shahira det allt svårare att göra sitt jobb. Hennes inslag censurerades av cheferna och hon ifrågasattes och smutskastades av kollegor som kallade henne för förrädare. Situationen på Nile TV blev till slut ohållbar och förra sommaren sade hon upp sig, den här gången för gott.

Shahira frilansar nu för internationella medier och är en återkommande gäst i olika debattforum om situationen för journalister i Egypten. Hennes medverkan i en debatt om pressfrihet har lett till att hon anklagats för att vara ett hot mot rikets säkerhet och för att ha spridit lögner om Egypten.

– Allt jag sa var att det sker inskränkningar i pressfriheten och att 18 journalister sitter fängslade. Det räcker visst för att vara ett hot mot nationen.

Shahira Amin menar att rättsprocessen mot henne är en del av regimens vendetta mot folk som har varit aktiva i revolutionen. Domen ska falla den 30 januari och om Shahira fälls riskerar hon upp till sex år i fängelse.

Men så länge hon är fri tänker Shahira Amin fortsätta kämpa för förändring.

– Jag har inget annat val än att fortsätta sprida revolutionens budskap. Jag har sett hur kollegor har betalat med sina liv, antingen har de dödats eller fängslats. Till exempel Mahmud ”Shawkan” Zeid, allt han gjorde var att ta några bilder och han har nu suttit fängslad utan rättegång i över två år.

Att fly landet och gå i exil ser hon inte som ett alternativ.

– Om vi som hittills har klarat oss skulle fly landet, vem skulle då fortsätta kräva reformer? Då skulle rörelsen för förändring dö helt och hållet.

Mycket har hänt under de fem år som har gått sedan revolutionen. Men på många sätt har kampen bara börjat.

– Man brukar säga att ”ju mer saker förändras desto mer förblir de detsamma”, det är precis vad som har hänt i Egypten. Titta på det senaste valet i höstas till exempel, apatin och ointresset är total, knappt var tionde väljare tog sig till valurnorna. Första gången vi röstade efter revolutionen var folk optimistiska, de kände att de kunde påverka landets framtid. Men nu har apatin som rådde tidigare kommit tillbaka.

– Många säger att det till och med var bättre under Mubarak, då kunde de i alla fall försörja sig.

Den egyptiska ekonomin är i dag i spillror, arbetslösheten är hög och fattigdomen utbredd. Även medelklassen kämpar hårt för att få mat på bordet. Shahira Amin tror att den ekonomiska utvecklingen blir avgörande för om al-Sisi kan behålla greppet om makten.

– Om ekonomin förbättras och de sociala klyftorna minskar tror jag att folk inte kommer att göra uppror. Men inte om det fortsätter som nu. Det misslyckade valet var nog en väckarklocka för regeringen, de inser att de måste skapa jobb och vända ekonomin. Ilskan bubblar överallt, den är explosiv och kan tändas närsomhelst.

Med facit i hand, var revolutionen verkligen värt det?

– Ja, svarar Shahira utan att tveka.

– Samhället har förändrats inifrån och det har gjorts en del framsteg. Innan revolutionen vågade till exempel inte kvinnor berätta om eller anmäla sexuella trakasserier. Kvinnor är bättre på att kräva sina rättigheter och på att stötta varandra. Jag tror att det kommer vara kvinnor som leder nästa våg av revolutionen.

Under ytan finns det folk som fortsätter att kämpa, säger Shahira Amin och nämner bland andra medieaktivisterna bakom webbsidan ”Mada masr”.

– Det inger ändå hopp att det finns folk som kämpar på för en tredje väg – varken militären eller Muslimska brödraskapet. De är få, men det känns som det sker en återväxt. Och i takt med att sakernas tillstånd förvärras så blir förhoppningsvis fler aktiva och kan sakta flytta fram positionerna igen.

Fakta: 

Sharia Amin

Sharia Amin föddes i Kairo år 1959. Hennes pappa jobbade för Internationella arbetsorganisationen (ILO) och familjen flyttade runt mellan olika länder i Asien och Afrika. Studerade ekonomi på Amerikanska universitetet i Kairo och flyttade därefter till Abu Dhabi där hon intresserade sig för journalistik och började arbeta på en radiokanal.

År 1989 återvände Shahira Amin till Kairo där hon blev progamledare, och senare biträdande chef, för den engelskspråkiga statliga tv-kanalen Nile TV. Hon sa upp sig i februari 2011 i protest mot kanalens bevakning av protesterna på Tahrirtorget. I dag jobbar hon som frilansjournalist för internationella tidningar, har bland annat publicerats i Svenska Dagbladet och Middle East Eye, och producerar dokumentärer för FN.

Rekommenderade artiklar

”Ferguson är överallt”

Intervju

Ett år efter upproret i Ferguson är grundproblematiken densamma. Det menar Tara Thompson från Hands Up United som vill se en ny svart motståndsrörelse.

© 2019 Fria Tidningen