Ledarna som vägrar släppa makten | Fria Tidningen
Sarah Olsson

Fördjupning


Sarah Olsson
  • Ugandas president Yoweri Museveni ställer den 18 februari upp i valet för att försöka bli vald till en femte period.
  • Då Kongo-Brazzavilles president Denis Sassou-Nguesso valdes till president år 2009 anklagades han för valfusk.
  • Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila ställer upp för en tredje period i årets val.
  • Med 36 år vid makten i Ekvatorialguinea är Teodoro Obiang Nguema den afrikanska ledare som suttit längst på sin post.
  • Den bisarre Yahya Jammeh har styrt Gambia i 22 år.
Fria Tidningen

Ledarna som vägrar släppa makten

I skuggan av det amerikanska presidentvalet hålls i år presidentval i inte mindre än 15 afrikanska länder. Några av kontinentens mest segdragna ledare försöker ihärdigt hålla sig kvar vid makten och årets val kan bli avgörande för om länderna tar ett steg framåt – eller två steg bakåt – i demokratiseringsprocessen.

”Vad är Afrikas problem?” frågade sig en ung ugandier, Yoweri Museveni, i en bok med samma namn år 1986. Inte dess befolkning, utan ledarna som vägrar ge upp makten, blev hans svar. Trettio år senare stämmer det än – i Burundi, Rwanda, Uganda och Kongo försöker presidenter just nu att hålla sig kvar längre vid makten än vad grundlagen tillåter. Den unge man som identifierade problemet är i dag själv en del av det: han kom till makten i Uganda med löften om förändring och frihet, precis som presidenterna i andra afrikanska länder. Men vilka är dessa maktgalna ledare vars styre i år ställs på sin spets? Och vad har de egentligen för chanser att hålla sig kvar?

Uganda

Uganda styrs av Yoweri Museveni sedan 1986, samma år som han gav ut den välciterade boken. Den 18 februari är det val och Yoweri Museveni kommer då försöka att bli omvald för en femte period – detta stick i stäv med grundlagen som liksom i 32 andra afrikanska länder begränsat presidentens tid vid makten till två perioder. Detta för att undvika livstidspresidenter och maktmissbruk som stagnerat utvecklingen på många platser.

Trots utmanare, som visserligen är relativt svaga i jämförelse, och landets interna problem med hög ungdomsarbetslöshet och utbredd korruption, förväntas Museveni vinna valet. En av anledningarna är att de många unga, som utgör 80 procent av befolkningen, i hög utsträckning troligen inte kommer att rösta. Omfattande köp av röster och annat valfusk gör att många förkastar valet, menar bedömare.

Musevenis styre präglas av ett undertryckande av oppositonen. Enligt en nyligen utgiven rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch kan varken media eller oberoende grupper kritisera ledarna. Amnesty International konstaterade nyligen att oppositionsledare utsätts för godtyckliga gripande och att polisen använder övervåld mot fredliga politiska sammankomster.

Men Museveni har fått en utmanare från oväntat håll. Politikern Amama Mbabzi, också från regeringspartiet National Resistance Movement, NRM, meddelade förra året att han skulle utmana Museveni om presidentposten, först inom partiet, men nu även som självständig kandidat. Hans kandidatur innebär både att röster kan försvinna från NRM och att partiet försvagas. Att stora dominerande partier mister sin makt genom utmanare från samma parti snarare än från oppositionen har hänt i flera afrikanska länder, som Angola, Botswana och Namibia, och är också en möjlig väg för Uganda, skriver tidningen Washington Post.

Kongo-Brazzaville

President Denis Sassou-Nguesso styr Kongo-Brazzaville sedan han återtog makten i en statskupp år 1997. Han regerade även åren 1979–1992. Både de senaste presidentvalen, som han själv vunnit, och parlamentsvalen som hans parti Kongolesiska arbetarpartiet, PCT, vunnit har anklagats för valfusk.

I höstas hölls en folkomröstning för en grundlagsändring som skulle tillåta presidenten att ställa upp för en tredje mandatperiod. Under den rådande grundlagen kunde Sassou-Nguesso inte ställa upp i det kommande valet då han redan suttit två sjuårs-perioder och även är över 70 år gammal. Tiotusentals protesterade mot omröstningen och oppositionen utlyste en bojkott. Valresultat blev dock, eller kanske på grund av just det, över 90 procent för ja till en grundlagsförändring. Sassou-Nguesso kan nu ställa upp i årets val, som ännu inte är fastslaget till något datum. Oppositionen förbereder sig dock och fler folkliga demonstrationer är troligen att vänta.

Kongo-Kinshasa

Joseph Kabila har suttit vid makten i Demokratiska republiken i Kongo, även känt som Kongo-Kinshasa, sedan 2001 då dåvarande presidenten, hans far Laurent Désiré-Kabila, mördades. Med ett val som närmar sig i november i år börjar allt fler frukta att Kabila kan komma att ändra konstitutionen som begränsar presidentens tid vid makten till två efterföljande perioder.

Enligt en rapport från Amnesty International från november blir de aktivister och politiska ledare som är emot Kabilas försök att ställa upp för en tredje period utsatta för godtyckliga gripanden och satta i isoleringshäkten.

President- och parlamentsval ska hållas den 16 november, men det krigshärjade landet är fortfarande instabilt och risken för våldsamheter är stor om Kabila gör verklighet av sina planer.

Ekvatorialguinea

President Teodoro Obiang Nguema är den afrikanska ledare som suttit längst på sin post – sedan 1979 har han i praktiken utövat all makt i samarbete med sina klanfränder. Landet brukar rankas som en av världens värsta diktaturer. Val hålls med jämna mellanrum men har aldrig varit fria och rättvisa – vid det senaste valet år 2009 vann Nguema med 97 procent av rösterna. Trots upprepade försäkringar om att demokrati ska införas har det ännu inte visat sig leda till några förändringar i praktiken. I år hålls presidentval och det är fortfarande oklart om Nguema måste avgå eller kan ställa upp i valet, då grundlagen ändrades år 2011 till att presidenten endast kan väljas för två perioder på sju år.

Gambia

I december utropade Gambias president Yahya Jammeh landet till en islamsk republik. Gambia blev därmed den andra islamska republiken på den afrikanska kontinenten (efter Mauretanien). President Jammeh har sedan han tog makten genom en statskupp år 1994 vunnit fyra presidentval. Han styr landet med järnhand och meningsmotståndare utsätts för hot och trakasserier.

På senare år har Jammeh börjat uppfattas som alltmer bisarr och har kommit med flera märkliga uttalande, som att han skulle ha upptäckt ett örtpreparat som botar aids. Förra året hotade han att slå Afrikanska unionen i spillror om den inte ”frigör Afrika från kolonialismens bojor”.

Att befria Gambia och Afrika från det kolonialistiska arvet är vad Jammeh uttrycker som sitt främsta mål. Det är också hans officiella anledning till omvandlingen av landet från en sekulär till muslimsk stat. Bloggaren Sidi Sanneh, ekonom och tidigare utrikesminister i Gambia, nu bosatt i USA, menar att anledningen till utropandet av republiken är att presidenten söker stöd från arabvärlden då EU begränsat sitt bistånd.

Ett flertal oppositonspolitiker, aktivister och religiösa ledare har förkastat utropandet av den islamska republiken, eller uttryckt tvivel om att den skulle vara förenlig med grundlagen. I år hålls både parlamentsval (i april) och presidentval (i december) och med upprepade trakasserier och försvinnande av journalister och aktivister och ett totalt undertryckande av opposition spår många en trist utveckling i det fattiga Gambia.

Utvecklingen i de olika länderna följs på nära håll av både politiker, aktivister och olika bedömare då resultatet i ett land starkt påverkar utgången i ett annat. En allt blodigare kris eskalerar just nu i Burundi sedan president Nkurunziza, i strid med grundlagen, ställde upp för en tredje period i förra årets presidentval som han sedan också vann. Burundi närmar sig nu ett inbördeskrig med risk för en eskalerande konflikt mellan de etniska grupperna hutuer och tutsier, som i grannlandet Rwanda slutade med folkmord år 1994. I just Rwanda meddelade också president Paul Kagame vid nyår att han tänker ställa upp för en tredje period i landets kommande presidentval – ett beslut han delvis ska ha inspirerats till av Kongo-Brazzavilles president Denis Sassou Nguesso.

Men ländernas oppositioner mobiliserar också, om än med varierande styrka, och många protester på den afrikanska kontinenten är troligen att vänta under året. Kampen för verklig frihet och förändring har bara börjat.

Fakta: 

Afrikas längst regerande presidenter

36 år – Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, Ekvatorialguinea och Jose Eduardo dos Santos, Angola

35 år – Robert Mugabe, Zimbabwe

32 år – Paul Biya, Kamerun

31 år – Denis Sassou Nguesso, Kongo-Brazzaville

29 år – Yoweri Museveni, Uganda

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria Tidningen