Idag samlas EU-kommissionärerna för att diskutera den oroande (o)demokratiska utvecklingen i medlemslandet Polen. Alltsedan högernationalisterna i Lag och rättvisa (PiS) vann regeringsmakten med tydlig majoritet i höstas har orosmolnen tornat upp sig. Först bytte de ut de nytillträdda medlemmarna i konstitutionsdomstolen mot PiS-lojala domare. Sedan kapade de åt sig makten att avsätta och utse cheferna i public service-kanalerna i radio och tv.

Bakom kulisserna står PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynski och styr och ställer – trots att han inte ens har en ministerpost. Polen börjar se ut som Ungern där den alltmer enväldige Viktor Orban styr. Som av en händelse träffades Kaczynski och Orban för ett ”privat samtal” i Warszawa i förra veckan. Orban har lovat att hans Ungern kommer stoppa eventuella politiska sanktioner mot Polens regering inom EU.

Men PiS behöver nog inte oroa sig för ett handlingskraftigt EU-agerande, Ungern självt har ju kommit undan ganska lindrigt trots att ledaren Orban deklarerat att den liberala demokratin är över i hans land. Det kanske väger tyngre att Ungern tagit på sig rollen som Europas gränsvakt med taggtråden och tårgasen i högsta hugg.

Så vi ska nog inte förvänta oss så mycket från Bryssel. EU tycks vara betydligt bättre på att montera ner demokratin än att försvara den.

Se bara på Grekland. Folket trodde att det gick att rösta bort åtstramningspolitiken som dikterats av EU och IMF. Syrizas ledning talade självsäkert om att det gick att behålla euron som fullvärdig EU-medlem och förhandla fram bättre lånevillkor. Att en demokratiskt vald regering respekterades i Bryssel. Istället underkändes Alexis Tsipras folkliga mandat och vänsterregeringen skulle tvingas ner på knä för att godta lånevillkoren.

Det hjälpte inte att mandatet bekräftades i och med folkomröstningen i somras där grekerna röstade nej till åtstramningspolitiken. EU tvingade på Grekland ännu värre lånevillkor, ännu mer fattigdom, ännu mer hunger – som för att demonstrera sitt totala förakt för demokratin. Demokratin har avskaffats där den en gång började.

Kanske trodde man att om Grekland tvingas ner så tänker sig folken för innan de väljer regeringar som inte godtas av Världsbanken och EU-kommissionen. Men några månader senare valde folket i Portugal en vänsterregering som lovar att göra upp med nedskärningspolitiken. Högerpresidenten, med ceremoniell makt, försökte hindra den folkvalda majoriteten att tillträda med motiveringen att det skulle kunna skada förtroendet hos de finansiella institutionerna. Demokratin segrade dock och den folkligt valda regeringen har kunnat tillträda.

I Spanien bemöttes de massiva protesterna 2011 mot nedskärningar och korruption med munkavlelagarna, en serie absurda lagar som beskärde demonstrationsfriheten och yttrandefriheten dramatiskt. Till exempel så hotar miljonböter för den som arrangerar eller deltar i en olovlig demonstration utanför parlamentet. Det är också olagligt att uppmana till spontana protester på sociala medier, att inte bära id-handlingar och att visa ”bristande respekt” för polisen. Här har det inte ens varit tal om att Bryssel ska kritisera Spanien eller vidta några åtgärder – lagen kom ju till just för att skydda den nyliberala politik som ordinerats av de så kallade institutionerna.

Frankrike har utan att många upprörda röster hörts satt rättssäkerheten ur spel, särskilt för franska muslimer. Demonstrationsförbud infördes under klimattoppmötet och klimatmarscher i Paris slogs ner med tårgas. När demokratin hotar ekonomiska intressen sätts den gärna ur spel av Europas makthavare.

Vi ser begränsningar av demokratiska rättigheter i spåren av kriget mot terrorn, hur demokrater på flykt inte välkomnas i Europa och hur människors lika värde ifrågasätts över hela Europa. Överallt i EU är demokratin ifrågasatt eller mer eller mindre satt på undantag.

Slaget om den polska demokratin är alltså en mycket större fråga som berör alla oss som tror på en bättre framtid. Polens sak är vår.