”Islam våldtar Europa. Massinvandringens konsekvenser. Mångkulturalismens kollaps.” På extremhögerns sajter – men också bland mer etablerade debattörer och politiker – väller de förutsägbara hatkommentarerna fram efter de uppmärksammade sextrakasserierna i tyska Köln på nyårsnatten.

Rapporteringen från Köln har också aktualiserat händelser som inträffade på festivalen We are Sthlm i Kungsträdgården i Stockholm i somras, då ett stort antal unga flickor utsattes för ofredanden av gäng av pojkar eller unga män. Att övergreppen inte rapporterades i medier och polis tas nu av somliga som intäkt för att PK-samhället mörklägger brott som begås av män med utländsk bakgrund. Den analysen delar också flera poliser, bland annat polischefen Peter Ågren som uppger att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna”.

Om någon ovanligt korkad polischef valde att tiga om händelserna i Kungsträdgården av missriktad hänsyn till den svenska migrationsdebatten så är det så klart både idiotiskt och allvarligt. Men frågan är om den förklaringen inte till viss del är en efterhandskonstruktion för att släta över polisens eget misslyckande. Eller kanske snarare slapphet inför ett uppenbarligen lågprioriterat brott.

Är det till exempel någon som tror att kommunikéerna och presskonferenserna hade uteblivit om det hade rört sig om något annat brott än just ofredanden av unga flickor? Om rekordmånga ungdomar hade ertappats med narkotika på en ungdomsfestival, hade polisen då nöjt sig med att avlägsna dem från platsen utan gripanden och utredningar?

Tänk om det inte bara var förövarnas etnicitet utan lika mycket offrens kön som gjorde att polisen inte såg någon anledning att rapportera om händelserna?

Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:

Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?

Varför tycks det alltid finnas resurser så det räcker och blir över i samband med fotbollsmatcher, toppmöten och demonstrationer, men inte för att säkra unga kvinnors rätt att festa och dansa utan rädsla?

Systematiska sextrakasserier har tidigare uppmärksammats i bland annat Egypten under den arabiska vårens massdemonstrationer. Förklaringar söktes då i så väl nedvärderande kvinnosyn som sexuell frustration bland fattiga unga män. Men det verkligt allvarliga – där som här – är att samhällets patriarkala institutioner inte tagit problemet på allvar, eller rentav angripit det på ett sätt som snarare skuldbelägger offren. Att Kölns borgmästare Henrietta Reker fick för sig att föreslå en ”uppförandekod” för kvinnor för att undvika överfall är minst lika skrämmande som fenomenet sextrakasserande ungdomsgäng.

Såväl i Tyskland som i Sverige läggs nu stort fokus vid förövarnas nationalitet och politiker utlovar tuffare tag mot asylsökande som begår brott. Sådana populistiska förslag kan möjligen tillfredsställa en invandringsfientlig opinion, men de lär inte göra något åt grundproblemet: de patriarkala strukturer som ligger bakom både mäns trakasserier mot kvinnor och samhällets passivitet inför det sexuella våldet.