H&M sviker löfte om bättre säkerhet | Fria Tidningen
  • Den 24 april 2013 rasade byggnaden Rana Plaza i Dhaka, Bangladesh. 1 138 textilarbetare dog och över 2 500 skadades.
  • En stor del av H&M:s kläder tillverkas i Bangladesh, exakt hur många procent är en företagshemlighet, men 80 procent av produktionen sker i Asien.
  • I dokumentären ”The full story of the Rana Plaza factory disaster” berättar Anna Akther om hur hennes hand var tvungen att amputeras innan hon kunde dras ut ur rasmassorna.
Fria Tidningen

H&M sviker löfte om bättre säkerhet

Efter historiens värsta textilfabriksolycka i Dhaka år 2013 lovade H&M att gå i bräschen för arbetet för att minska säkerhetsriskerna vid klädfabrikerna. Men en ny rapport visar att den svenska klädjätten underlåter att genomföra de livsnödvändiga åtgärderna.

Onsdagen den 24 april 2013 börjar som vilken dag som helst för textilarbetarna i Rana Plaza-byggnaden. Det regnar och är lerigt ute och 16-åriga Anna Akhter och hennes syster går först och sköljer av sina sandaler innan de påbörjar dagens arbete vid symaskinerna. De sex övre våningarna är fulla av hundratals människor, de flesta kvinnor, som för 300 kronor i månaden, 12 procent av existensminimum, syr kläder till västerländska köpare. De senaste åren har efterfrågan på billiga kläder ökat och kraven på låga priser har gjort att fabrikerna ständigt strävar efter att hålla nere kostnaderna och öka produktionen.

Klockan kvart i nio på morgonen går elen i byggnaden. Arbetet vid symaskinerna stannar av. Elavbrott är vanliga, men det här är inget vanligt sådant, väggarna börjar skaka häftigt och oron sprider sig snabbt. Anna Akhter spanar efter sin syster då en man rycker tag i henne och signalerar upp mot taket. Hon ser hur det ger vika. På bara några minuter rasar den åtta våningar höga byggnaden samman och tusentals människor krossas under rasmassorna. Anna Akhter är fångad i det utrymme som bildats mellan två våningar. Liggandes mellan sina kolleger, både döda och levande skriker hon i början på hjälp.

Medan tusentals frivilliga kämpar för att gräva ut dem som fångats i rasmassorna samlas svenskägda H&M och andra globala klädjättar till krismöte med Bangladeshs textilbransch. H&M deltar i mötet trots att företaget inte hade någon egen produktion i de fem fabriker som fanns i den raserade byggnaden. Som den största uppköparen av Bangladesh-tillverkade kläder kunde olyckan lika gärna skett i någon av deras fabriker och det har genom åren inträffat flera ödesdigra olyckor i fabriker där H&M haft produktion. Tre år tidigare brann till exempel en av H&M leverantörsfabriker i landet och 21 personer omkom då nödutgångarna låstes.

Efter två dygn räddas Anna Akhter, hon är en av 2 500 skadade – men hon har överlevt. Hennes syster och 1 137 andra har inte det. Det är den värsta olyckan i Bangladeshs historia, den dödligaste i den globala klädindustrins. Så stor att den drar till sig enorm medieuppmärksamhet.

Snart blir det också uppenbart att olyckan hade kunnat förhindras. Dagen innan olyckan hade omfattande sprickor i tak, väggar och pelare upptäckts och arbetarna noterat oroväckande knakningar i fogarna. Polis utrymde byggnaden och ingenjörer inspekterade pelarna, ändå beordrades textilarbetarna att komma tillbaka till arbetet nästa dag.

Kraven från medierna och allmänheten på att de stora företagen skulle agera för förbättrade arbetsvillkor och säkerhet i fabrikerna var stora och H&M valde att föregå med gott exempel: företaget blev det första att skriva under det avtal koalitionen av arbetsrättsaktivister, bestående av bland andra Clean Clothes Campaign (en allians av klädindustrins fackföreningar och frivilligorganisationer) tagit fram. Avtalet, ”the Accord of Fire and Building Safety in Bangladesh” eller Accord, innebär att det är återförsäljarna som ska stå för säkerheten i fabrikerna, finansiera brandsäkerheten och förbättra byggnaderna. H&M hyllas för initiativet och fler svenska företag uppmanas att följa exemplet.

När nu två och ett halvt år har gått släpper Clean Clothes campaign en rapport där man analyserar hur det ser ut i dag. I analysen har de valt att titta på H&M:s så kallade platinum- och guldleverantörer, de fabriker som enligt H&M presterar högst inom arbets- och miljöfrågor och som därmed borde ha bäst resultat. Men trots det visar analysen att H&M släpar långt efter i tidsplanerna med att åtgärda säkerhetsriskerna som inspektörerna identifierat och därmed sätter tiotusentals klädarbetares liv i fara. Ingen av de undersökta fabrikerna har genomfört renoveringarna i tid och i 94 procent av fabrikerna var många eller de flesta säkerhetsrenoveringarna försenade.

– Det är mycket allvarligt, säger Björn Claeson på International labor rights forum, IRLF, som har varit med och tagit fram rapporten.

– Alla, företagen, klädkedjorna, regeringen och fabrikerna, har vetat om de här säkerhetsriskerna i 20 år. Nu finns det äntligen en plan och deadlines för säkerhetsåtgärderna och så följs inte det.

Det allvarligaste är förseningen av branddörrar, menar Björn Claeson.

– Att sådana nödutgångar inte finns är orsaken till de dödsfall som skett vid fabriksbränder. Det är mer än fem år sedan en sådan allvarlig brand med dödlig utgång skedde i H&M:s leverantörsfabrik – de borde ha lärt sig för länge sedan.

H&M skriver i ett mejl till Fria Tidningen att de inte har någon tillgänglig för intervju och väljer att svara med sitt allmänna uttalande: ”det har funnits problem med leveranser av nya uppgraderade branddörrar och sprinklers på grund av försenade importer eftersom ingen av dessa produkter finns i Bangladesh”.

Men Björn Claeson köper inte den förklaringen.

– Om man ser till den globala kapacitet H&M har: de kan få produkter till konsumentmarknaden snabbare och snabbare och de flyttar saker fram och tillbaka över hela världen hela tiden – att de under två och halvt år inte klarar att få dit nödutgångsdörrar, även om de dörrarna inte produceras i Bangladesh, är inte särskilt troligt.

H&M medger i sitt uttalande vissa förseningar av säkerhetsåtgärder, men skriver att dessa till stor del beror på hög arbetsbelastning för Accords inspektörer och att detta gjort att informationen på hemsidan inte är uppdaterad. Men det stämmer inte, enligt Björn Claeson.

– I analysen har vi utgått från att en säkerhetsbrist är åtgärdad då fabriken själv rapporterat in det – inte när Accords inspektörer verifierat det, så det har inget med inspektörernas arbetsbörda att göra.

Accord är juridiskt bindande och återförsäljarna förbinder sig till att avsluta affärerna med de fabriker som underlåter att genomföra renoveringar inom den tidsram som fastställts av inspektörerna. Om H&M inte genomför säkerhetsåtgärderna kan det gå så långt som till domstol och H&M ställs då inför rätta i Sverige eftersom företaget är svenskägt. Men rapportförfattarna hoppas att det inte går så långt, utan att företaget tar sitt ansvar och genomför åtgärderna.

– H&M är ett jättestort företag med stor kompetens och logistisk kapacitet, att de inte uppfyller detta i tid, har inget att göra med dess interna kapacitet, säger Björn Claeson och uppmanar företaget att omedelbart utföra det som det förbundit sig till enligt avtalet.

– Säkra fabriker borde vara en lika hög prioritet som det är att få det senaste modet till köparna i tid.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen