Anders Nordström

Fördjupning


Analys: Avtalsrörelsen 2016

  • Med utebliven inflation och produktivitet finns det ett mycket litet utrymme för högre löner de närmaste åren, menar Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.
Fria Tidningen

Arbetsgivarna står ensamma i lönerörelsen

På ena sidan står facket, borgerliga nationalekonomer, statliga Konjunkturinstitutet och Riksbanken. Ensamma på den andra sidan står arbetsgivarna. Det samförstånd som tidigare har funnits mellan parterna om att utgå från Riksbankens inflationsmål är brutet och den avtalsrörelse som snart ska ge tre miljoner svenskar nya löner blir inte lik någon annan.

Att många som vanligtvis varnar för höga löneökningar nu istället varnar för att lönerna ska öka för lite beror på inflationen. Eller rättare sagt på en inflation som försvann. Riksbanken har misslyckats med sitt mål att inflationen ska vara två procent. År efter år har priserna legat stilla eller till och med fallit något och nu används närmast desperata åtgärder för att vända utvecklingen.

Styrräntan har sänkts till minus 0,35 procent, vilket medfört boräntor under 1,5 procent och att bankerna måste betala för att ha pengar i Riksbanken. Dess-utom trycker Riksbanken pengar och köper i år statsobligationer för 135 miljarder kronor vilket är dubbelt så mycket som offentlig sektors budgetunderskott.

Varje lönerörelse rör upp lite krutrök. Men i botten har det alltid funnits ett samförstånd mellan parterna om att förhandlingarna utgår från Riksbankens inflationsmål. Sen strider man om hur mycket eller lite som ska läggas till beroende på hur produktivitet, konkurrenskraft och vinstläge bedöms.

Också de treårsavtal som slöts våren 2013 följde detta mönster. Svag konjunktur gjorde att löneökningarna stannade på knappa tre procent per år. För lågt, menade kritiker i de fackliga leden då och pekade på att det nästan inte blir några reallönehöjningar.

Men de fick helt fel. Finanskris och Riksbankens egna misstag fick inflationen att kollapsa. Plötsligt blev varje krona i ökad lön en krona i ökad köpkraft. En genomsnittlig löntagare har därför fått sin reallön höjd med nästan 10 procent under avtalsperioden, siffror som inte uppnåtts sedan 1960-talets ”rekordår”.

Det är för mycket, hävdar arbetsgivarna och bryter nu samförståndet om att utgå från två procents inflation. Liksom inför alla tidigare avtalsrörelser hävdar de också att vinsterna är för låga och konkurrenskraften hotad. Och eftersom inflationen är noll ska löneökningarna bli noll, eller näst intill.

Arbetsgivarna har rätt i att vinstmarginalerna har minskat en del den gångna avtalsperioden. Men fortfarande går cirka 35 procent av det överskott, eller förädlingsvärde, som skapas i näringslivet till vinster. Det är en historiskt hög nivå.

Och de har fel i att de höga reallöneökningarna har försvagat industrins internationella konkurrenskraft, vilket direktörerna för åtta arbetsgivarorganisationer nyligen hävdade. Direktörerna tänker bort att kronan under avtalsperioden tappat cirka 13 procent i värde. Om också den sjunkande kronkursen tas med i bilden har kostnaden per producerad enhet, det mest använda måttet på konkurrenskraft, ökat mindre än i viktiga konkurrentländer som Tyskland och USA.

Facken har ännu inte i siffror formulerat sina lönekrav. Men utgångspunkterna är klara. I botten ligger Riksbankens inflationsmål, därtill ska läggas den förväntade ökningen av produktiviteten – alltså produktionen per arbetad timme – i ekonomin. Det betyder löneökningar på 3–3,5 procent de närmaste åren.

För Riksbanken är detta ljuv musik. Den gamla rollen att med pekfingret i vädret varna för höga lönekrav läggs åt sidan. Istället kunde tidningen Dagens Industri nyligen avslöja att Riksbanken genomför hemliga möten med arbetsgivarna för att ”skapa förståelse” för löneökningar som utgår från inflationsmålet.

Förklaringen är enkel. Mycket låga löneökningar ger försumbara kostnadsökningar för företagen vilket innebär att priserna på deras varor och tjänster inte höjs. Det innebär i sin tur att inflationsmålet kraschlandar, ekonomin fortsätter att balansera på gränsen till deflation och att Riksbankens förtroendekapital är förbrukat.

Även statliga Konjunkturinstitutet liksom flertalet nationalekonomer hissar varningsflagg för den utvecklingen. Det kan gå som för Japan, är budskapet: tio år med fallande priser och krympande ekonomi. Till och med den namnkunnige professorn Lars Calmfors, som byggt mycket av sin karriär på påståendet att ”lägre löneökningar ger fler jobb”, instämmer.

Fallande priser och nya allianser gör den kommande avtalsrörelsen mer svårbedömd än vanligt. Men det finns ändå tecken i skyn på hur det går. Konjunkturinstitutet, Riksbanken och finansdepartementet gör alla konjunkturprognoser för de närmaste åren. Och de har alla en sak gemensamt. De tar i förskott ut ett nederlag för arbetsgivarna och räknar med löneökningar på lite drygt tre procent.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu