71 flyktingar kvävdes till döds i en lastbil. Flera tusen har drunknat i Medelhavet bara i år. Barn misshandlas och tårgasas av polis vid den ungerska gränsen. Inte en dag passerar utan att den brutala verkligheten för syriska flyktingar gör sig påmind.

Alla tycks eniga om situationen är ohållbar, men åsikterna om vad som bör göras går naturligtvis isär. Till höger höjs röster som anklagar Sverige för att förvärra krisen, eftersom våra ”generösa” villkor för asylsökande lockar människor att riskera livet. ”Det kan vara så hemskt att vår snällhet är en bidragande orsak till att människor drunknar i Medelhavet”, skrev Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida den 1 juli. Enligt Arpi borde vi istället göra som Australien: tvinga flyktingbåtar att vända och sätta dem som ändå räddas i fångläger i utanför EU:s gränser.

Hur moraliskt motbjudande det än är så belyser resonemanget en absurd motsättning i dagens system. Samtidigt som vi gör allt för att försvåra för människor att ta sig hit, så har de syrier som faktiskt lyckas nå Sverige eller Tyskland relativt goda chanser att få stanna. Istället för ett rättssäkert asylsystem har våra politiker skapat ett groteskt lotteri, där den som vill spela gör det med livet som insats.

Vi kan inte fortsätta så här. Men den humana och moraliskt riktiga lösningen är sjävklart inte högre murar, som den konservativa nyhögern föreslår, utan öppna gränser. Det kanske låter som en utopi – men minst fem starka skäl talar för att det är den mest realistiska lösningen.

1. Fort Europa kostar mer och mer. Ungern lägger just nu nästan två miljarder kronor på att bygga ett 175 km långt och 4 meter högt taggtrådsstängsel längs gränsen till Serbien, för att stoppa flyktingar. Liknande vansinnesprojekt pågår i flera andra EU-länder. Utdragna asylprocesser och deportationer slukar mer och mer resurser och gränsövervakning har blivit en snabbväxande högteknologisk industri. Det är pengar och tid och kraft som vi borde lägga på verkliga problem.

2. Flyktingsmugglarna skulle tvingas lägga ner. Lagliga vägar in i Europa skulle inte bara beröva kriminella nätverk en viktig intäkt, det skulle också vara ett hårt slag mot väpnade grupper i länder som Syrien och Libyen. Enligt en rapport från organisationen Global Initiative Against Transnational Organized Crime har flyktingsmuggling genererat nästan 3 miljarder kronor till Islamiska staten och andra jihadistgrupper. Det har blivit en så viktig inkomst att en del experter på organiserad brottslighet misstänker att IS genomfört attacker enbart i syfte att tvinga folk att fly, bara för att sedan tjäna pengar på deras livsfarliga resa till Europa.

3. Fler av de mest behövande skulle komma hit. Som förespråkare av en restriktivare asylpolitik älskar att påpeka har inte alla har möjlighet att låna eller samla ihop de stora belopp som flyktingsmugglare kräver. Att lagligt med flyg, buss, och tåg kostar en bråkdel så mycket, vilket skulle ge många fler av de mest behövande chansen att göra resan.

4. Fler skulle få hjälp på plats. Det finns ingen motsättning mellan ökat flyktingmottagande och att hjälpa fler på plats – tvärtom. Förra året skickade migrantarbetare och flyktingar inom EU hem nästan 1000 miljarder kronor till sina hemländer. Det är ofta det allra effektivaste biståndet, utan mellanhänder och byråkrati, och gör det möjligt för fler att bygga en dräglig tillvaro på plats. För en familj i Syrien eller något av grannländerna kan det vara livlinan som räddar dottern från att tvingas ut i prostitution eller sonen från att ta värvning i en milis.

5. Integrationen skulle stärkas. Vem har störst chanser att etablera sig i ett nytt land - den som kommer utblottad och skuldsatt och i värsta fall tvingas hålla sig gömd från myndigheterna, eller den som välkomnas med öppna armar? Svaret borde vara uppenbart, ändå lyser statens behandling av nyanlända med sin frånvaro i den upphetsade debatten om ”integrationspolitikens misslyckande”. Tänk om Migrationsverkets anställda slapp korsförhöra flyktingar om deras asylskäl och istället fick i uppdrag att hjälpa dem att hitta jobb, praktikplatser eller passande utbildningar?

De som påstår att öppna gränser är omöjligt med argumentet att ”alla kan inte bo här” bortser från att vi redan provat fri rörlighet inom EU. Men trots unionens snabba utvidgning österut och trots den svåra ekonomiska depression som drabbat flera länder i EU:s periferi har inte befolkningen där massinvandrat till Europas rikare länder. De som faktiskt flyttar gör det nästan alltid i syfte att arbeta eller studera – inte för att ägna sig åt ”social turism”.

Fri migration kräver dock betydligt mer än att vi ”öppnar våra hjärtan”, som Fredrik Reinfeldt manade. Öppna gränser kräver inte bara individuell medmänsklighet utan ett samhälle som står på en fast grund av jämlikhet och solidaritet.

Välfärdssystem och sociala skyddsnät som byggdes för en helt annan tid med andra förutsättningar måste anpassas till en ny verklighet. Inte genom att tunnas ut och försvagas utan genom att bli mer generösa och mer generella - så att både den nyanlände flyktingen och den 30-åringen som aldrig haft ett fast jobb inkluderas.

Vi måste upphäva den falska motsättningen mellan att hjälpa flyktingar och ta hand om sjuka och gamla - genom modiga reformer för ökad omfördelning.

Vi måste bygga hundratusentals billiga bostäder och ge alla chansen till en meningsfull sysselsättning – inte minst genom att bygga ut den gemensamma välfärden och dela på de jobb som redan finns.

Öppna gränser löser inte de problem som får människor att fly till att börja med – som förtryck, fattigdom och krig. Men de borde vara ett sjävklart inslag i en vision om en bättre värld, och ett av de första stegen på vägen.