Dåliga arbetsvillkor i daglig verksamhet | Fria Tidningen
Elin Schwartz

Fördjupning


Elin Schwartz
  • På en daglig verksamhet som Emily Gunnarsson har jobbat på sydde hon kläder och gjorde silversmide och fick själv bekosta materialet. ”Man går back på att jobba”.
Fria Tidningen

Dåliga arbetsvillkor i daglig verksamhet

Emily Gunnarsson vill förbättra arbetsvillkoren för de drygt 33 000 personer som jobbar inom daglig verksamhet i Sverige. Själv tjänar hon 53 kronor om dagen. Men var tionde kommun betalar inte ut någon ersättning alls.

– 53 kronor är ingen skälig lön – det räcker inte ens till dagens lunch.

Det säger Emily Gunnarsson som har tagit saken i egna händer. På riksföreningen Grundens kontor i Göteborg är hennes skrivbord fyllt med kartor och dokument. Hon har sammanställt vilken ersättning som kommunerna i Västra Götaland betalar ut till de som deltar i sysselsättningsinsatsen daglig verksamhet. Reslutatet visar att det hon säger om dagens lunch inte är något skämt. I flera kommuner kostar lunchen mer än vad man tjänar på en dag och ersättningen ligger på 0–64 kronor om dagen.

– Det är skamligt rent ut sagt. Hela systemet måste förändras, säger Emily Gunnarsson.

Daglig verksamhet riktar sig till personer med intellektuella funktionsvariationer som har rätt till stöd enligt LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Arbetsuppgifterna kan handla om allt från kaféverksamhet, tvätteri, montering i verkstad och sinnesstimulering till att göra musik, driva ateljé eller jobba med media. Allt fler deltar i daglig verksamhet och sedan 2007 har antalet personer ökat med 30 procent. Förra året handlade det om 33 800 personer.

Fria Tidningens jämförelse med kommuner i andra delar av landet visar på liknande ersättningsnivåer för de som deltar i daglig verksamhet. Det är upp till varje kommun att bestämma vad ersättningen ska ligga på och det finns ingen myndighet som för samlad statistik över ersättningsnivåerna. Socialstyrelsen har dock uppgifter om att 87 procent av kommunerna betalar ut någon ersättning över huvud taget. I övriga kommuner är ersättningen 0 kronor. Det trots att de som deltar i daglig verksamhet enligt förarbetena till LSS-lagen, som reglerar ersättningen, bör få ersättning.

– Jag tror kommunerna vill ha personer i daglig verksamhet för de behöver billig arbetskraft, till exempel i Trollhättan tvättar man sjukhuskläderna på en daglig verksamhet och i Mariestad finns parkarbetare som har daglig verksamhet. Det blir billigare för kommunen för de behöver inte betala arbetsgivaravgift eller lön, säger Emily Gunnarsson.

De flesta som deltar i daglig verksamhet får också någon annan typ av ersättning, oftast i form av aktivitets- eller sjukersättning. Men Emily Gunnarsson menar att det inte bara är antal kronor på kontot som räknas utan också känslan av att få lön för sitt jobb – istället för att jobba gratis och få bidrag.

– Vår inkomst räknas inte som lön, så vi får inte gå med i facket, och därmed kan vi inte påverka inkomsten. Det blir moment 22.

Därför har hon ett konkret förslag: att de pengar som går till sjukersättning, bostadsbidrag, habiliteringsersättning och ersättning till de som driver de dagliga verksamheterna slås ihop till en summa som utbetalas som lön och eventuellt lönebidrag och personligt biträde.

– Då kan de som är självgående söka lönebidrag och kanske personligt ombud och söka jobb via Arbetsförmedlingen, och få klassas som en vanlig arbetstagare. Vissa kommer inte behöva stöd över huvud taget. För andra blir anställningen på daglig verksamhet, men med en riktig lön. Det är viktigt för att man ska få känna sig som en människa, inte som ett vårdobjekt.

Själv gick hon till Arbetsförmedlingen för att söka jobb i början av 2000-talet.

– Men de sa du är inte välkommen, du hör till LSS, så efter det fick jag daglig verksamhet.

Socialstyrelsen konstaterar i Öppna jämförelser 2015 att de flesta som beviljas daglig verksamhet har en funktionsnedsättning som gör att de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Men det står också att det finns personer med daglig verksamhet som ”både kan och vill delta på arbetsmarknaden”. Därför finns ett nationellt mål att alla kommuner och stadsdelar ska ha en rutin för att regelbundet pröva om deltagare i daglig verksamhet kan gå vidare till arbete eller praktikplats. Men det är bara 17 procent av landets kommuner som har en sådan rutin, enligt Socialstyrelsen. Emily Gunnarsson har aldrig fått en sådan omprövning och ingen annan hon känner heller.

– Ofta hamnar vi här i resten av våra liv. Man borde ompröva för att människa att ska chansen att utvecklas.

Nu kämpar hon för att systemet ska göras om och har kontakt med politiker i Göteborg och ska förmodligen även träffa representanter från riksdagen i höst för att presentera sina förslag. Förhoppningen är att politikerna ska lyssna och att det till slut ska bli en förändring i alla kommuner.

– Vi med funktionsnedsättning trycks ner i skorna, det är som om folk tror att de där fattar ingenting. Men många av oss förstår att vi blir diskriminerade.

Fakta: 

Ersättningen i 14 kommuner:

Arvika: 5 kronor/timme

Botkyrka: 7 kronor/timme+sommarbidrag på 1 500 kronor och vinterbidrag på 750 kronor

Bromölla: 45 kronor/dag

Eslöv: 5 kronor/timme

Göteborg: 53 kronor/dag

Karlstad: 45 kronor/dag

Kristianstad: 48 kronor/dag

Malmö stad: 4 kronor/timme

Stockholms stad: 6,50 kronor/timme

Svenljunga: 64 kronor/dag

Vårgårda: 0 kronor

Örnsköldsvik: 50 kronor/dag

Östersund: 40 kronor/dag

Källa: Emily Gunnarssons sammanställning av kommunerna i Västra Götaland och Fria Tidningens urval av ytterligare kommuner

Rekommenderade artiklar

Glömmer inte du heller Göteborg 2001?

Händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001 har satt många spår, både för de personer som deltog, rättviserörelsen och för samhället. Nu har det gått tio år sedan dess och FRIA kommer att uppmärksamma det med temanummer.

© 2020 Fria Tidningen