Per Björklund

Inledare


Per Björklund
  • Vem tror att Anders Borg och Thomas Östros hade blivit erbjuda välbetalda toppjobb i finanssektorn om de drivit en politik som på allvar hotat storbankernas vinstmarginaler? frågar sig Per Björklund.
Fria Tidningen

Vi måste prata om det organiserade rofferiet

Under sommarens batalj mellan vänsterregeringen i Grekland och landets utländska långivare skrevs otaliga artiklar som motiverade varför landet skulle placeras under EU:s förmyndarskap och påtvingas smärtsamma reformer.

Landets politiker varken vill eller kan ta tag i den korruption och nepotism som genomsyrar det grekiska samhället, hette det, därför krävs tvång utifrån – även om det sker på demokratins bekostnad.

Den koloniala logiken kan ifrågasättas. Men om vi för stunden accepterar den så väcks en annan relevant fråga: vem ska tvinga resten av EU att äntligen ta itu med sin egen korruption, skatteflykt och nepotism?

I en artikel i London Review of Books förra året lyfte historikern Perry Andersson fram några talande exempel på den röta som breder ut sig även i EU:s kärnländer.

Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl satt vid makten i 16 år och samlade nära två miljoner tyska mark i olagliga donationer till sitt parti.

Den franske expresidenten Jacques Chirac har dömts för förskingring av offentliga medel och maktmissbruk, av en domstol som också slog fast att brottet inte var en olyckshändelse utan ett utslag av ”långvariga och upprepade praktiker”.

Chiracs efterträdare Nicolas Sarkozy utreds för att ha tagit emot 20 miljoner dollar från Libyens förre diktator Moammar Gadaffi.

Den förre tyska förbundskanslern Gerhard Schröder hamnade i sin tur i blåsväder när han efter sin tid vid makten gick direkt till ett välbetalt jobb som styrelseledamot för det ryska oljebolaget Gazprom – samtidigt som Tysklands regering förhandlade med Ryssland om det kontroversiella pipelineprojektet Nord Stream.

Till skillnad från de tre tidigare bröt inte Schröder mot någon lag. Men hans fall illustrerar ett problem som på många sätt är ännu allvarligare. I takt med att gränserna mellan politiken och det privata näringslivet suddas ut växer en tät väv av dubbla intressen fram.

En snabb titt på några av EU:s mäktigaste män ger en talande bild. Europeiska centralbankens chef Mario Draghi var tidigare under flera år vice ordförande för Goldman Sachs International, alltså en del av samma Wall Street-firma som anklagats för att hjälpa tidigare grekiska regeringar att fiffla med sin bokföring. Nyligen gick Goldman Sachs med på att betala 270 miljoner US-dollar i skadestånd till pensionsfonder som lurats att köpa ”säkra” värdepapper före finanskrisen 2008. Men en hög chef från samma firma anses alltså lämpad att leda en av EU:s mäktigaste institutioner.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, var i 18 år premiärminister för skatteparadiset Luxemburg, som under hans ledning systematiskt hjälpte europeiska storföretag att smita undan skatt i sina hemländer. En annan kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande var den liberala partigruppens ledare Guy Verhofstadt. Han hyllades av sina anhängare när han i EU-parlamentet läxade upp Greklands premiärminister Alexis Tsipras och anklagade honom för ”klientelism”. Själv var Verhofstadt en av de mest välavlönade EU-parlamentarikerna under förra året, med sido-inkomster på över 100 000 kronor i månaden. Han var bland annat styrelseledamot i det belgiska holdingbolaget Sofina, som råkar investera i sektorer som Verhofstadt gärna vill avreglera.

Sverige är inte förskonat från svängdörrarnas och de dubbla stolarnas sjuka. Förra året avslöjade en rapport från tankesmedjan Tiden de täta banden mellan välfärdsföretagare och toppskiktet i Moderaterna och Folkpartiet. Även i andra partier finns gott om politiker med intressen i vinstdrivande välfärdsföretag, som samtidigt agerar politiskt för att gynna privatiseringar. Är det korruption? Tja, vad ska man annars kalla det när resultatet är att vårdcentraler säljs med mångmiljonvinster kort efter att ha ”avknoppats” från den gemensamma välfärden?

En annan sektor med förgreningar långt in i politiken är finanssektorn. När den tidigare socialdemokratiska näringsministern Thomas Östros lämnade 2012 politiken för att bli vd för de svenska bankernas lobbyorganisation Bankföreningen, med en månadslön på nästan 200 000 kronor i månaden, borde det ha utlöst ett ramaskri i arbetarrörelsens led. Istället var det tyst som i graven. Och ännu tystare var det när Stefan Löfven nyligen återkallade banklobbyisten Östros i statlig tjänst med utnämningen till direktör på Internationella Valutafondens kontor i Washington.

Vår förre finansminister Anders Borg har också fått nya uppdrag, bland annat som styrelseledamot för storkoncernen Kinnevik och rådgivare till den internationella storbanken Citi.

Räck upp en hand den som tror att Borg och Östros blivit erbjuda välbetalda toppjobb i finanssektorn om de drivit en politik som på allvar hotat storbankernas vinstmarginaler. Ingen? Trodde väl det.

Med så täta band mellan storfinansen och politiken är det inte så konstigt att vanliga medborgare runt om i Europa tvingats betala priset för finanskapitalets vilda spekulation, medan krisdrabbade banker gång på gång räddas med skattebetalarnas pengar. Det märkliga är att vi pratar så lite om det. Att allt fler istället väljer att visa sitt missnöje genom att sparka nedåt är ett stort misslyckande för alla progressiva krafter.

Det är dags att sluta låta rasisterna sätta agendan. Om vi ska prata om kriminella ligor, låt oss prata om storföretagens organiserade skatteflykt och bankernas och fondmäklarnas svindleri. Om vi ska prata om makthavarnas svek, låt oss prata om hur de säljer ut sina väljares intressen för att säkra ett toppjobb i näringslivet när de tröttnat på att leka politik.

Istället för tiggarnas småslantar måste vi tala om välfärdsoligarkernas och politiker-lobbyisternas miljoner. Istället för organiserat tiggeri måste vi prata om det storskaliga organiserade rofferiet.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu