Sagolandets död: Gruppegoism och vänsterliberalt försvinnande | Fria Tidningen

Debatt


Per Gahrton
  • De gröna har gjort mycket, men räcker inte till för att stå emot de högerextrema krafterna eftersom deras solidaritet endast vädjar till människors altruistiska sida, skriver Per Gahrton.
Fria Tidningen

Sagolandets död: Gruppegoism och vänsterliberalt försvinnande

Härom veckan väckte America Vera-Zavala uppmärksamhet med en efterlysning av det ”sagoland” hon invandrade till 1979: ett Sverige där rika och där fattiga barn gick i samma skolor och det inte fanns några tiggare (DN 22/7). Inlägget har avfärdats som en nostalgitripp eftersom alla länder förändras till oigenkännlighet på trettiosex år. Ändå har America en poäng.

Vi diskuterar alltför sällan den enorma förändring som skett på mindre än ett halvsekel, än mindre om förändringen är mest av godo eller av ondo, och allra minst om den trots allt inte enbart beror på en sorts naturlagar utan också på politiska avsikter och misstag. Tyvärr bidrar America själv inte till den debatten, utan nöjer sig med att undra ”vad som krävs för att vi ska sluta låtsas vara medborgare i ett land som inte finns”.

Naturligtvis finns ingen väg tillbaka. Dessutom var inte allt bättre förr. Det var till exempel betydligt svårare 1979 än 2015 att ha en annan sexuell läggning än hetero. Ändå, sedan Thatchers och Reagans högerrevolution, har ojämlikheten i rika västländer ökat och återgått till 1800-talsnivå. Den fråga ”Sagolandets död” borde väcka är: varför lyckades den traditionella vänstern (socialdemokrater och liberaler) inte stå emot återkomsten av den höger som nedkämpats i början av 1900-talet?

Jag tror det finns två nyckelfaktorer. Den ena är arbetarrörelsens karaktär av gruppsolidaritet och gruppegoism. Klasskampssolidariteten var viktig som grundval för bygget av välfärdsstaten, men den höll inte vid mötet med ”annorlunda” människor, varken med America och hennes invandrarkolleger eller med människor med andra sexuella och kulturella vanor än de som dominerade hos den inhemska arbetarklassen. Den höll inte ens för kvinnorörelsens självklara jämställdhetskrav.

Den andra nyckelfaktorn är vänsterliberalismens försvinnande. I dag framstår det som osannolikt att ungliberaler skulle uppmana till angrepp på Socialdemokraterna från vänster. Till och med det borgerliga moderpartiet, Folkpartiet, var med dagens mått ett vänsterparti på 1960–70-talen. Fp-ledaren, ekonomiprofessor Bertil Ohlin, ville att det skulle skapas ökade resurser för offentlig välfärd, inte för att privatisera och berika överklassen. Han trodde också att ökad tillväxt skulle ge ”särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”.

Fortfarande heter liberala partier i Danmark och Norge Venstre och Sveriges Fp-journalister samverkar i Vänsterpressföreningen. Vänsterbeteckningen framstår i dag som ett dåligt skämt, men den påminner om en tid då motvikten mot den socialdemokratiska hegemonin byggde på tydliga, men annorlunda, solidaritetsideal.

När socialdemokratins gruppsolidaritet inte håller, för att ”underklassen” inte längre består av en homogen arbetarklass utan av ett myller av etniskt, socialt och sexuellt olika individer, och när den borgerliga motvikten inte längre är en alternativ solidaritet, är det oundvikligt att tomrummet fylls av andra politiska strömningar.

Ett alternativ är förstås det gröna. Men även om alla torde erkänna att grönt inflytande spelat en roll inte bara för miljöfrågor utan också för human flyktingpolitik och jämställdhet för hbtq-personer, lider det gröna alternativet av en maktpolitisk svaghet: det vädjar nästan enbart till människors altruistiska sida, deras solidaritet med andra. Hur mycket enklare är det inte då för det alternativ som öppet bygger på gruppsolidaritet och gruppegoism? SD-strategerna har lärt av Danmark, där Dansk Folkeparti allt mer etablerar sig som ett klassiskt socialdemokratiskt parti – dock bara för danskar.

Gröna idéer kan inte ensamma styra undan ett sådant skräckscenario. Den gröna solidariteten behöver stöd av en folkrörelsevänster som förmår utveckla sin gruppsolidaritet till en allsolidaritet och kämpa för djupare värderingar än ökad konkurrenskraft för exportindustrin. Dessutom behövs en återfödelse av en humanitär vänsterliberalism. Jag hoppas våra barnbarn får uppleva bådadera. Annars lär de emigrera dit America kom ifrån, där hoppet om ett socialt rättvist Sagoland nu verkar större än i gamla Norden.

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria Tidningen