Politikerskola kan inte bryta bandet mellan politik och kapital | Fria Tidningen
Arash Hakimnia

Inledare


INLEDARE: Folkmakt

  • Är förbundet Allt åt alla att likställa med högerextrem terrorism? Foto: Anders Wiklund/TT
Fria Tidningen

Politikerskola kan inte bryta bandet mellan politik och kapital

Staten har olika sätt att motarbeta folkrörelser som ställer sig utanför de institutionella och ideologiska ramarna. Det ena är genom repression och propaganda. När Samordnaren mot våldsbejakande extremism med Mona Sahlin i spetsen likställer fredligt engagemang i förbundet Allt åt alla med högerextrem terrorism är det ett exempel på ovanstående.

En annan metod är kooptering: att bädda in aktivisterna i etablerade institutioner och därmed oskadliggöra dessa.

Tillsammans med några företrädare för näringsliv och myndigheter lanserade Mona Sahlin, Per Schlingmann och Maria Wetterstrand i tisdagens DN debatt en politikerskola som ska ”bryta de ideologiska låsningarna”.

Nu är initiativet inte ett statligt sådant, men kopplingarna till företrädare för stat och näringsliv är uppenbara. Det är också väldigt uppenbart att det är en kooptering av redan samhällsengagerade utomparlamentariska krafter som åsyftas.

De skriver: ”I dag väljer allt fler att utöva sitt politiska samhällsengagemang i nya folkrörelser och nätverk, utanför traditionella institutioner... Personer som skulle kunna vara med och vidareutveckla det demokratiska samhället och representera medborgarna i de politiska institutionerna. Om dessa kan vinna tillit och visa på vägar in i politiken så kan fler vara med och bidra till den demokratiska återväxten och över tiden öka förtroendet för demokratin.”

De nya folkrörelserna och nätverken ska alltså koopteras i de politiska institutionerna och öka förtroendet för ”demokratin”. Genomgående används begreppet demokrati som liktydigt inte med folkmakt utan med de politiska institutionerna. De politiska institutioner som alltmer kommit att representera näringslivets intressen snarare än att vara uttryck för folkmakt.

Svenska dagbladet listade för någon vecka sedan 13 ministrar som gått till näringslivet efter sin politiska karriär – Nyamko Sabuni, Maud Olofsson och Carl Bildt listas sida vid sida med S-ministrar som Göran Persson, Leif Pagrotsky och Ulrica Jansson Messing. Faktum är att det är svårt att hitta någon minister över huvud taget som inte gjort karriär i näringslivet. Självklart betyder det att politiken förs med en framtida styrelsepost för ögonen.

Det är därför kapitalets intressen, som står i direkt motsättning till det allmännas bästa, aldrig utmanas oavsett om det är S- eller M-ledda regeringar vi pratar om. Varken sex timmars arbetsdag, vinstförbud i välfärden eller för den delen resursfördelning är möjligt så länge politikerna inte jobbar i vårt intresse utan för de framtida uppdragsgivarna.

Det är inte konstigt att politikerföraktet och tilltron till institutionerna minskar. Att samma politiker och näringslivsföreträdare på konstgjord väg vill återupprätta ett anseende institutionerna inte förtjänar är cyniskt. Självklart vill de inte att unga engagerar sig utanför de näringslivsvänliga etablerade politiska partierna.

Många unga eldsjälar i till exempel SSU får sin idealism söndersmulad i trappan upp mot maktens korridorer. Vi behöver på allvar bryta de ideologiska låsningarna. Folkrörelserna på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser måste växa självständigt och komma samman i en bred rörelse som återigen kan göra institutionerna till verktyg för det allmänna.

I Spanien utmynnade de massiva protesterna och torgmötena – kollektiva övningar i deltagande demokrati – ut i partiet Podemos som kämpar för det allmännas väl i konflikt mot de däruppe: korrupta politiker, giriga banker och storföretag.

När Sahlin och Schlingmann skriver att ”konsten är att skapa breda politiska kompromisser” menar de kompromisser med den enda procent som sitter där uppe. ”Politik betyder statskonst”, avslutar artikelförfattarna. Men deras konst att styra över oss står i skarp kontrast mot demokrati, som betyder folkmakt. Demokratin kan endast återupplivas om det förödande bandet mellan politik och näringsliv bryts och politiken återigen blir ett verktyg för det allmännas väl.

© 2019 Fria Tidningen