Sorgesång från en anhörig | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
April i anhörigsverige. Dagbok.
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Albert Bonniers förlag

  • Susanna Alakoski skriver om anhöriga till missbrukare med sina egna erfarenheter som utgångspunkt.
Fria Tidningen

Sorgesång från en anhörig

I sin senaste bok, April i anhörigsverige, skriver Susanna Alakoski: ”Tror mer och mer att denna bok kommer att bli en sorgens sång om otrygghet och panik, förvirring och kaos.”, men ”sång” är ett alldeles för stillsamt och melodiskt ord för att beskriva denna text. Snarare för Susanna Alakoskis prosa tankarna till ett utdraget skrik. Ett skrik som egentligen har skrikits ända sedan barndomen men som blir hört först nu när det ikläds den vuxna författarens ord.

Utformningen är explicit självbiografisk. Bokens jag kallar sig Susanna Alakoski och kommenterar bokens tillblivelse och framtida publicering samtidigt som hon skriver fram den. Det handlar om att växa upp som anhörig till missbrukare och förbli anhörig med allt vad det innebär även när föräldrarna sedan länge dukat under och brorsan länge levt som nykter. Det handlar om hur en påverkas av en barndom präglad av rädsla (för att mamma ska dö, för att pappa ska slå mamma) och otrygghet. Det handlar om barn som lär sig vara föräldrar åt sina föräldrar och om andra vuxna som inte vill se och inte vågar fråga.

De fragmentariska, osorterade minnesbilderna understryker barnets känsla av att befinna sig i kaos. Varvat med dessa finns bilder av den vuxna författarens liv med familj, skrivande och offentliga framträdanden. Beskrivningarna av den egna kärnfamiljen fungerar nästan som besvärjelse mot barndomens mörka kaos. Återkommande understryks det att detta är en familj som dricker måttligt av goda viner. Detta är en familj där barnen välanpassade och trygga. Detta är en familj där maken alltid möter hustrun med öppna armar när hon varit borta, en familj där barnen inte behöver undra om mamman ska komma hem eller inte.

Den relativt konventionella syn på mammor och pappor (för det tycks alltid vara den heterosexuella familjen som förutsätts) och familj som framträder är en stark, men med tanke på omständigheterna logisk, kontrast till en i övrigt relativt politiskt radikal författare. Logisk är också de stundtals svart-vita inlägg i narkotikadebatten som formuleras. För även om jag har svårt att svälja när hon jämför fri tillgång till rökheroin, för att minimera risken för sjukdomsöverföring via sprutor, med att förse pedofiler med fri barnporr, så är det inte konstigt att i det vuxna barnets sorgesång finns inte så mycket plats för nyanser. Susanna Alakoski balanserar även ibland språkligt på gränsen till det pekorala men landar nästan alltid på rätt sida.

De starkaste partierna är de som beskriver kärleken till föräldrarna, särskilt mamman. Denna mamma som var så intelligent men som hade allt emot sig; klass och kön och det faktum att hon var en finsk immigrant. Hon som sade till sin dotter att hon kunde bli något annat än vad hon själv hade blivit och därmed öppnade ett fönster på glänt mot ett annat liv. Susanna Alakoski är obarmhärtig i sin vrede över föräldrar som inte var föräldrar, föräldrar som slogs, föräldrar som söp, föräldrar som försökte ta livet av sig, men hon är också kompromisslös i sin kärlek till dem.

Varför heter boken April i anhörigsverige? I den arbetsdagbok som löper parallellt med berättelsen leker författaren med olika titelförslag till boken som skrivs i april och som ska bli en slags fristående uppföljare till Oktober i fattigsverige från 2012.

Till slut bestämmer hon sig för den titel hon bäst tycker speglar den kollektiva känslan av lättnad som hon föreställer sig sveper in hos Sveriges anhöriga i april. Månaden då höstens och vinterns värsta fylleperioder är över och det ännu är långt till sommarsemesterns spritinferno. ”Minne: Kunde andas när aprilsolen kom.”

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

© 2019 Fria Tidningen