Vänstern bör vara kritisk – inte naiv | Fria Tidningen
  • Förintelsen har hänt. Men det betyder inte att vad som är fakta inte styrs av sociala överenskommelser, skriver Leo Berglund. På bilden: Förintelsemonumentet i Berlin.
Fria Tidningen

Vänstern bör vara kritisk – inte naiv

I en sin essä Relativismen passar makten som hand i handske kritiserade David Brolin sanningsrelativismen och den postmoderna filosofins inflytande på skola och forskning. Han ser en fara i att vi inte längre kan avslöja makten och samhällets orättvisor. Här får han svar av Leo Berglund.

Ett enda argument för att ”relativismen passar makten som handen i handsken” går att hitta bland David Brolins spaningar: Bush den äldre vägrar att be om ursäkt för ett nedskjutet flygplan, med motiveringen att han inte bryr sig om några fakta. Därför kan vi enligt David Brolin dra slutsatsen att en postmodern vetenskapssyn har gjort att makten inte längre behöver bry sig om sanning och därför kan göra vad den vill. Detta, menar jag, är en absurd slutsats.

Hur kunde David Brolin hamna här? Ett grundläggande misstag han gör är att han kopplar ihop relativism och postmodernism. Vad som motiverar denna koppling förklarar han inte. Han bara säger att de hör ihop. Men faktum är att de är helt olika saker. Relativismen är en väletablerad hållning inom vetenskapsteorin och den epistemologiskt orienterade filosofin som vuxit fram långt före postmodernismen. Inom relativismen är man inte kritisk mot att vissa tolkningar av verkligheten får företräde framför andra.

Den för närvarande mest framstående relativisten Bruno Latour tar varje tillfälle att försvara naturvetenskapernas etablerade funktionssätt och höga status. Idén att verkligheten är otillgänglig utan tolkning är inte relativism, utan en uppfattning som utgör grunden för de flesta vetenskapsteoretiska skolor.

Ett andra misstag David Brolin gör är att han tror att postmodernismen är det dominerande vetenskapliga paradigmet inom pedagogik, samhällsvetenskap och humaniora. Han redovisar inga belägg för denna tes. Han pekar på historikern Dick Harrisons personliga upplevelser, på att Wikipedia skulle sakna författare, och på att en elev på SFI tilläts förneka Förintelsen. Men om man besöker ett universitetsbibliotek och bläddrar i några samhällsvetenskapliga tidskrifter inser man snabbt att tesen om postmodernismens dominans, så som David Brolin beskriver den, är ren inbillning. Postmodernismen är en smal idéströmning med en förhållandevis mycket liten grupp anhängare.

David Brolin framställer sig som djupt indignerad när han vidhåller att Förintelsen är fakta. Detta har han rätt i – att fakta existerar empiriskt är knappast någon revolutionerande upptäckt. Man bör emellertid hålla i minnet att fakta inte är något annat än sociala överenskommelser om att lita på uppgifter som det finns övertygande argument för.

Inom vetenskapen är denna syn på fakta en självklarhet. Om vi ska förstå framgångsrika teorier – Higgspartikeln, växthuseffekten, lönearbetets exploatering – i termer av fakta vore fortsatt vetenskap inom dessa områden meningslös. Det var ju genom att ifrågasätta rådande sanningar som teorierna blev möjliga. Till och med positivisten Karl Popper menade att vetenskapen nödvändigtvis är en kritisk praktik.

David Brolins konservatism, vilken tycks gå ut på att vi i högre utsträckning ska acceptera etablerade sanningar, måste framstå som häpnadsväckande för de som strävar efter social förändring. Mantrat ”speak truth to power” blir obegripligt i den kapitalistiska demokratin, i vilken vetenskaplig expertis utgör grunden för alla administrativa beslut. Här talar även makten sanningens språk. Med hjälp av vetenskapen producerar samhällets institutioner en bild av sig själva som stabila, nödvändiga och önskvärda. Att kapitalism är det enda fungerande samhällssystemet anser de flesta ekonomer och statsvetare vara fakta.

Insikten om att rådande sanningar alltid är producerade i sammanhang präglade av specifika instrumentella strävanden har givit upphov till nya möjligheter till samhällskritik. Om vi vill åstadkomma social förändring måste vi lära oss att ta verkligheten – samhällets etablerade uppfattningar – på mindre allvar. Först då öppnas ett verkligt handlingsutrymme upp.

Fakta: 

Leo Berglund är student i sociologi. Han skriver en masteruppsats om relationen mellan vetenskap och kritik.

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

© 2019 Fria Tidningen