Krönika


Fernanda Favaro
  • Eduardo Galeano gick bort 13 april. Många minns hans böcker, som avtäckte västvärldens exploatering av Latinamerika.
Fria Tidningen

Galeanos ord fortsätter att leva

Fernanda Favaro minns Eduardo Galeano.

Det är lördag och São Paulos centrum är soldränkt och fullt med folk. Jag lämnar Sebo do Messias, en traditionell second hand-bokhandel med ett exemplar av Latinamerikas öppna ådror av Eduardo Galeano i min hand. ”Det är en av de böcker som alla journalister måste läsa”, hade min universitetslärare sagt. Året var 1997. På väg hem med tunnelbanan öppnar jag klassikern och läser några rader. Snabbt förstår jag att jag skulle resa genom fakta som jag aldrig fått lära mig i skolan. Det var en spännande tanke.

Däremot börjar mitt första möte med den uruguayanska författaren lite vacklande. Jag tyckte att hans Öppna ådror var en tung, hätsk, upphöjd bok. Vid mina 18 år, trots att jag såg mig själv som en idealistisk och intellektuell framtida journalist, var jag bara en ung tjej bombarderad av nordamerikansk skräpkultur. Men jag fortsätter att läsa – mest på grund av vad min lärare sa än något annat.

Men plötsligt, ungefär när jag hade kommit igenom hälften av boken och sagorna om Europas och USA:s exploatering i Latinamerika började likna varandra, sker något magiskt: Jag känner en djup, stark medkänsla med alla Latinamerikanska länder.

”Gud, vad vi är fucked!”, tänker jag.

En vecka passerar och jag har läst klart boken. Det känns som om jag har sprungit ett maraton vars pris är att se världen, åtminstone min värld, lite klarare. Jag går genom gatorna i min stad. Ser fattigdomen, favelan, smutsen. Ser oaktsamheten, ojämlikhet. Ser leendena, färgerna, smakerna, generositeten. Då förstår jag, på en gång, de ”hundra år av ensamhet” av Gabriel Garcia Marquez. Jo, vi lever i en fantastisk och absurd realism på den här sidan jorden.

Åren går och andra möten med Eduardo Galeano hjälper till att bygga min vision av den latinamerikanska identiteten – och min egen. Jag läser Födelser, första boken i trilogin Eldens minne. Precis som Öppna ådror ger trilogin en episk överblick över Latinamerikas historia, fast genom poesi och fantasi. Senare läser jag Vagamundo, en bok med underbara noveller. Sist kommer As palavras andantes in i min stolta samling av Eduardo Galeanos verk. Och världen omkring mig blir tydligare och tydligare i sin fantastiska galenskap.

2005 träffar jag Eduardo Galeano på riktigt, i en panel på World social forum, som ägde rum i Porto Alegre i södra Brasilien. Då är jag redan en journalist på 26 år och besöker evenemanget för att presentera arbetet med barns rättigheter som organisationen där jag arbetar som kommunikatör gör.

Eduardo Galeano, som delade bordet med den portugisiska författaren José Saramago, gör ett passionerat försvar av utopin – ett av hans livs största ”sällskap”. Med hans ord finns utopin ”för att få oss att fortsätta gå framåt” därför att den alltid kommer att vara ”20 steg ifrån oss, vid horisonten”. Jag ser mig omkring. De drygt tre tusen människor som finns på plats blinkar knappt. Var och en färdas på sina respektive resor genom hans fascinerande idéer och närvaro. Vilken stämning.

Förra året fick jag Omfamningarnas bok av min bror innan jag flyttade till Sverige. Detta blev Eduardo Galeanos sista verk, innan han lämnade världen förra veckan. Boken är också mitt senaste, men absolut inte sista, möte med mästaren. Precis som jag gjorde med Öppna ådror öppnar jag boken i mitten och läser det som fångar mina ögon först.

Sedan stänger jag boken och ler. Han lever. Han kommer alltid att leva.

Fakta: 

Fernanda Favaro är frilansjournalist från Brasilien, numera boende i Sverige.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu