• Förhandlingarna om borrande efter olja i Amazonas i Ecuador väcker vrede hos urfolken, liksom gruvnäringen i norr gör i Sverige. Erfarenhetsutbyte mellan urfolk från olika länder är viktigt för att skapa en gemensam röst gentemot dem som vill exploatera marken.
  • Renskötarna Lars-Ante Kuhmunen, Håkan Enoksson och Per Erik Stenberg tillsammans med Floresmilo Simbaña i Kiruna.
  • Floresmilo Simbaña, här med Marie Enoksson informatör på sametinget.
Fria Tidningen

Världens urfolk samlas för att skapa en gemensam röst

På måndag börjar FN:s permanenta forum för urfolk. Fria Tidningen har pratat med Floresmilo Simbaña, urfolksledare från Ecuador, och May-Britt Öhman, skogs- och lulesame, om urfolkens situation i dag och varför det är viktigt med samarbete.

Då Floresmilo Simbaña klev av tåget i Kiruna var det första han noterade kylan. Även om han varit i Sverige i några dagar var den bitande Lapplands-kylan en upplevelse olik någon annan tidigare. Det andra han noterade var landskapet som bredde ut sig. Floresmilo ler vid minnet. Mötet med samerna några dagar tidigare har redan satt sina spår.

– Jag minns särskilt den vackra musiken som framfördes, säger han.

Floresmilo Simbaña kommer från Kichwafolket och tillhör Kitu kara-gruppen i Ecuador. Han har bjudits in till Sverige av det internationella nätverket och miljöorganisationen Framtidsjorden för att hålla föreläsningar och bland annat besöka samerna på den svenska sidan av Sápmi, sameland. Han har inte mött samer tidigare, men att de delar många erfarenheter står klart.

Urfolk, en folkgrupp som förekom på en plats under lång tid innan andra folkgrupper anlände, har sitt eget språk, sin egen kultur och egna traditioner. Oftast utgör de en minoritet i dagens nationer. I Sverige finns till exempel 20 000 samer enligt en statlig utredning från 1975 (den senaste eftersom etnisk identitet inte längre finns med i officiell statistik), en siffra som dock är felaktig, enligt May-Britt Öhman, samisk forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitetet.

– Det är en siffra som upprepas gång på gång, men den är kraftigt underskattad och dessutom baserad på en kolonial uppdelning och förminskning av samer.

I flera länder i Latinamerika utgör dock urfolken en mycket stor del av befolkningen. I till exempel Bolivia, Guetamala och Peru utgör de hälften eller fler av invånarna. I Ecuador finns 14 olika urfolk och lika många språk vid sidan om det officiella språket spanska. Kulturerna är snarlika. Så även förtrycket, osynliggörandet och marginaliseringen av dem.

– Det har alltid funnits en högre grad av analfabetism, fattigdom och låg utbildningsnivå bland urfolken, berättar Floresmilo.

– Fram till 1979 hade vi inte ens rösträtt, eftersom analfabeter inte kunde rösta. I dag har mycket blivit bättre, men på många områden står det still.

Då som nu har urfolken oftast ingen talan när det gäller förstörelsen och utnyttjandet av marken de levt på i generationer.

– I Ecuador pratar vi om den nya vågen av kolonisation, eller neokolonisation, där kinesiska och kanadensiska företag tjänar pengar på att exploatera och förstöra urfolkens land, säger Floresmilo.

En liknande situation ser han med samerna i Sverige vad gäller gruvnäringen.

– Gruvexploateringen, i hjärtat av samernas territorium, är något som på många sätt liknar förhållandena för urfolken i Ecuador. Det är samma princip, det beskrivs som utveckling, men är en utveckling för staten.

I Sverige talas det inte gärna i termer av kolonisering vad gäller samerna. May-Britt Öhman menar dock att det finns stora likheter mellan hur samerna behandlas och till exempel koloniseringen av Afrika.

– De allra största vattenkraftsälvarna och vindkraften ligger i samers territorium, ändå beskrivs kommunerna där som fattiga kommuner. I Tanzania berövas massajerna på sina marker för att göra plats för utländska vattenkraftverk. Det är samma slags naturresursexploatering. Pengarna går någon annanstans och folket på platsen får leva med konsekvenserna, säger hon.

– Dessutom blir vi hjärntvättade att tro att det är utveckling. Men för den platsen är det ju inte utveckling, utan förstörelse. Ju mer man tittar och jämför samernas omständigheter i Sverige med andra koloniseringar, desto tydligare blir likheterna.

May-Britt Öhman är själv same, något hon fick reda på först i vuxen ålder.

– Min mamma förnekade det stenhårt och jag fick aldrig chansen att fråga henne varför. Men det är inget ovanligt att vara dåligt insatt i sin samiska historia och tillhörighet. Det är många som har liknande upplevelser som jag och det är heller ingen självklarhet att öppet framhålla sin samiska identitet.

Skammen beror till viss del på den rasbiologiska forskning som bedrevs mot samer i Sverige under början av 1900-talet. Den rasbiologiska forskningen utförd på samer är något som kommit fram först på senare tid, något som May-Britt menar beror på hur dåligt utvecklat forskningsfältet om urfolk är i Sverige.

– Sverige ligger extremt långt efter i jämförelse med andra länder. Jag tror att det beror på att det i Sverige fortfarande pågår en aggressiv kolonisering och man vill inte att det ska komma fram.

På 1800-talet delade den svenska staten ut samiskt land till nybyggare och gav privatpersoner och skogsbolag rätt att avverka skog till försäljning i samiskt renbetesland. Vid slutet av 1800-talet beslutades det att samerna skulle behållas som ett exotiskt inslag i det svenska nationsbygget. 1886 antog riksdagen den första renbeteslagen som slog fast att en ”riktig” same är nomad och de samer som blev bofasta räknades inte som ”riktiga” samer och uteslöts från rättigheterna till mark, jakt och fiske. Lagen ”moderniserades” 1898, 1928 och senast 1971 men systemet är detsamma – det är fortfarande staten som definierar vilka som kan ställa krav på särrättigheterna för samer. Den här typen av lagstiftning förvånar Floresmilo.

– I Ecuador har staten kämpat för att helt radera ut urfolk, medan Sverige istället har kämpat för att bevara den och staten bestämmer då vem som räknas som urfolk eller inte. I jämförelse med Ecuador är det ett väldigt märkligt förhållande, där är det upp till var och en att bestämma om man tillhör ett ursprungsfolk eller inte. Det är inget staten lägger sig i.

Sverige, liksom Ecuador, har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration från 2007, men Sverige har flera gånger fått kritik för att inte respektera samernas rättigheter. Bland annat har FN slagit fast att urfolk har rätt att säga ja eller nej till gruvetableringar, något Sverige ändå bortser från. I somras kritiserade Svenska FN-förbundet ordförande Sverige för att bryta mot urfolksdeklarationen, då samer drivs bort från sina marker på grund av gruvnäring.

– På pappret kan det framstå som att vi följer deklarationen i några avseenden, men i praktiken gör vi inte det heller, säger May-Britt och tar modersmålsundervisning i skolan som exempel.

– Det är något samerna har rätt till, men för att få den rätten får varje förälder kämpa. Tiden går och ansvaret flyttas vidare och till slut så blir det inget.

Problem att få tillgång till undervisning på sitt modersmål är något även Floresmilo vittnar om från Ecuador. Då små byskolor slagits ihop till större, har den stora mängden barn från många olika urfolk gjort att det inte plockas in lärare för att undervisa i modersmålen.

– Även om modersmålsundervisning är obligatoriskt enligt lag, så är det många barn som inte har tillgång till det.

Ecuador har förbundit sig att följa både FN:s urfolksdeklaration och ILO-konventionen 169, en internationell konvention gällande urfolks rättigheter. Sverige har dock inte skrivit under ILO-konventionen, som bland annat bygger på principerna att FN:s rättighetsdeklarationer ska tillämpas även på urfolks. Detta för att ”samernas rätt till mark och vatten, liksom jakt- och fiskerättigheter måste utredas”. Förra veckan röstade riksdagen ner förslaget om att ratificera ILO 169, trots upprepad kritik från internationellt håll, som från FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Att arbeta för att urfolkens länder ska skriva under och implementera konventionen är en av frågorna som kommer att diskuteras under FN:s permanenta forum för urfolk som pågår under tio dagar från och med den 20 april.

– Forumet är viktigt eftersom man möts och utbyter erfarenheter. På det sättet kan man gå samman och skapa en gemensam, starkare röst, säger Floresmilo.

– Det viktigaste just nu är att vi kan övertyga världen om att det finns en annan form av utveckling som inte innebär tillväxt.

Fakta: 

Urfolk

Gemensamt för urfolk är att de levt på samma plats genom historien före det att länderna invaderats eller koloniserats. De har egen kultur, eget språk och egna sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring.

Genom historien har urfolken ofta förtryckts. Deras mark har beslagtagits, folken har tvångsförflyttats och deras kulturer har undertryckts. I några fall har de fallit offer för rena folkmord.

Urfolk hålls samman genom sin identitet, kultur, tradition och sitt språk. Identiteten hör samman med ett geografiskt område och de historiska banden med den miljö som folken levt i, använt och brukat. Men att tillhöra ett ursprungsfolk innebär inte alltid att man lever på landet och livnär sig på samma sätt som förfäderna. Tvärtom lever många i städer.

Av världens befolkning tillhör cirka 370 miljoner människor i 90 olika länder urfolken och utgör därmed 5 procent av jordens befolkning.

Källa: samer.se

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu