Har vi börjat älska vår förtryckare? | Fria Tidningen
Birger Schlaug

Inledare


Birger Schlaug
  • Varför accepterar vi att vara kuggar i ett destruktivt ekonomiskt system?
Fria Tidningen

Har vi börjat älska vår förtryckare?

Vi behöver en fredlig kulturrevolution mot ekonomismen, skriver Birger Schlaug.

Är de flesta av oss offer för det som kallas Stockholmssyndromet? Det vill säga att vi börjat älska vår förtryckare. Det finns liksom ingen annan att känna gemenskap med än de där som håller oss fångar. De som vill frita oss ur fångenskapen är hotfulla.

Är det därför vi om inte älskar så åtminstone accepterar det ekonomiska system som steg för steg mal sönder såväl vår värdighet som den planet vi lever på?

Det har blivit alltmer populärt att säga att vi lever i antropocen. En tidsålder där människan – anthropos – påverkar planeten mer än de geologiska förändringarna själva gör. Att det håller på att gå åt helvete vet vi. Att flera planetära processer sätts ur spel vet vi. Inte bara klimatet. Eldsjälen Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Centre, hoppas på att jorden blir kvar i  ”en god antropocen”. Blir kvar?

Det sägs att 2015 blir ett ödesår. Vilket har sagts om många år. Det görs för lite för att rätta upp det som går fel. Trots att kunskap finns. Trots att vilja – låt oss i alla fall tro det – finns. Trots att antropocens huvudaktör har det förfinade namnet homo sapiens, den visa människan. Kanske beror det på Stockholmssyndromet.

Kanske låter vi oss luras av begreppet antropocen. Vi vill kanske inbilla oss att vi är fria att verkligen påverka planeten och vår egen framtid på det sätt som vi själva verkligen vill. Men så enkelt är det inte. Vi är inte fria. Vi har nämligen reducerat oss själva till kuggar i ett system som styr oss med järnhand. Ett system som gjort oss till något som kan liknas vid fångar.

Med detta synsätt har vi redan lämnat antropocen och gått in i en annan fas: econocen. Ekonomismens tidsålder. I vilken vi förvandlat oss själva till slavar, kortsiktigt beroende av det som långsiktigt leder mot kollaps. Där framgång mäts i växande prekariat, ökande stress och takten i vilken naturtillgångar mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor.

Systemet kräver ständigt ökad konsumtion, ständigt ökad omsättning och är så befriat från tankeförmåga att det i sin bokföring likställer natur- och humankapital med de digitala siffror som kallas finansiellt kapital. Och de flesta tycks mena att det är så det måste vara. Eftersom systemet kräver det.

Systemet är självgående, att bryta det krävs mer av människan än vi för tillfället verkar mäktiga. Om vi nu ens är villiga att bryta det. Vi tycks ha vant oss så mycket att vi försvarar det trots att det krymper oss och skadar vår framtid. Stockholmssyndromet. Att älska sin förtryckare. Att ta parti för förövaren.

Det är så det är att leva i econocen. Det ekonomiska systemet driver människans göranden. Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.

I buren ses kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet: arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer. Det är därför utropen från talarstolarna lyder:

”Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått.”

Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett ekonomiskt system. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.

Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför. Något av dagens riksdagspartier lär inte ta sig an detta. Om inte kravet kommer underifrån, om de inte kan vinna röster…

Innan dess lär de tjattra i sin förkrympta bur. Och hoppas på Stockholmssyndromet.

Vill något av partierna bevisa motsatsen, så varsågod!

ANNONS

© 2021 Fria Tidningen