Astrid Lindgren – mer än bara en sagotant | Fria Tidningen
Tobias Magnusson

Krönika


Tobias Magnusson
  • Det är givetvis svårt att göra en dokumentär om en kulturpersonlighet som hela svenska folket har relation till, skriver Tobias Magnusson.
Fria Tidningen

Astrid Lindgren – mer än bara en sagotant

Frias Tobias Magnusson funderar över fantasins roll i skapandet och kopplingarna mellan liv och fiktion.

Kristina Lindströms aktuella dokumentär om Astrid Lindgren får mig att fundera över begreppet fantasi. ”Det tycks som att Astrid samlar på allt hon ser och hör, det är som att allt blir kvar i henne”, säger Lindström om Lindgrens förmåga att omsätta sina erfarenheter till fiktion.

Liknande tankar om fantasi och skapande hörde jag från konstnären Carl Johan de Geer under en föreläsning långt tillbaka. De Geer menade att fantasi inte handlar om att hitta på något från intet, utan att det handlar om ett kreativt användande av minnen, ögonblick och erfarenheter. Han såg sig själv sittandes framför ett skrivbord med en massa minneslådor, vilka han kunde dra ut och använda i sitt skapande.

I Kristina Lindströms intressanta och fina dokumentärfilm blir det tydligt hur Astrid Lindgren lät sina egna erfarenheter och minnen användas som brickor i byggandet av egna sagovärldar. Ett biobesök där den unga Astrid såg Mary Pickford välta ut skurvatten över ett köksgolv, binda fast borstar på fötterna och fara ut över vattnet som en skridskoprinsessa lever upp då Astrid skapar Pippis städvanor.

Under ett skolbesök hos feministen Ellen Key ser Astrid ett citat som Key har över sin dörr: Denna dagen ett liv. En mening som Astrid sedan lade i munnen på farbror Melker på Saltkråkan. Astrids upplevelser av cirkusartister som hon som barn såg uppträda i Vimmerby används senare i hennes fiktion. Över huvud taget låter hon uppväxten i Vimmerby få nytt liv i Bullerbyn. ”Lite ljug är det, men annars är det min egen uppväxt jag berättar om.”

I sitt tidiga yrkesliv arbetade Astrid som sekreterare åt Harry Söderman, som var en berömd docent i kriminologi och där fick hon uppslag som senare gick att använda i Mästerdetektiven Blomkvist.

Det är givetvis svårt att göra en dokumentär om en kulturpersonlighet som hela svenska folket har en relation till, och som bidragit med historier och sagor som format flera generationer. Men Kristina Lindström lyckas med att skapa en stark berättelse om en kvinna som formades av den tid hon växte upp i, och som senare själv kom att forma tiden. Lindström fokuserar inte direkt på Astrid som sagoförfattare, istället fördjupas den historiska kontexten. På ett personligt plan är det framför allt en händelse som kom att prägla hennes skrivande i stort. Utan hennes egna erfarenheter av att som 19-åring tvingas lämna bort sitt barn kanske hon inte skrivit alla dessa berättelser om ensamma och övergivna barn som använder sin fantasi och kreativitet för att klara sig.

När världen stod i krig under 40-talet skrev Astrid Lindgren sin egen krigsdagbok. Hon förfasades både av nazismen och bolsjevismen. ”Nationalsocialismen och bolsjevismen – det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra”, skriver hon. I Bröderna Lejonhjärta ses dessa skräcködlor – Katla och lindormen Karm – förgöra varandra i Karmafloden.

Även om hennes humanism och sociala patos var en bärande tematik i hennes böcker märks det hur hon på senare tid blev alltmer politiskt aktiv. Hon kämpade mot främlingsfientlighet och drev även igenom en ny djurskyddslag. Storpolitik blev det av hennes utfall mot marginalskatten på 102 procent, som hon själv tvingades att betala. Socialdemokraterna förlorade valet 1976 efter Astrids publicering av Berättelsen om Pomperipossa.

Vad skulle då Lindgren ha sagt om Sverige av i dag? Vad skulle hon ha tyckt om att Sverigedemokraterna har Bröderna Lejonhjärta som en ”kampbok för partiet”. I filmen klargör hon sina synpunkter om nationalism i ett privat brev till en väninna:

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska/…/ Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Fakta: 

Dokumentärfilmen Astrid av Kristina Lindström går att se på SVT Play till och med 31 januari.

ANNONS

© 2022 Fria Tidningen